När sju villiga republikanska presidentkandidater i går samlades till debatt hade de blodvittring.

Alla känner att de kan göra det omöjliga, fälla en sittande president.

Arbetslösheten är Barack Obamas stora akilleshäl.

New Hampshire är platsen där primärvalen drar igång i januari nästa år och där en motståndare till Obama ska utses.

New Hampshire var också platsen för den första debatten mellan de republikaner som redan sagt att de tänker försöka bli partiets kandidat.

Historiskt har det varit närmast ett självmordsuppdrag att ställa upp mot en sittande president. På 30 år har det bara hänt en enda gång att en sittande president förlorat. George H Bush torskade mot Bill Clinton 1992 trots att han precis vunnit Kuwaitkriget.

Därför var de sju hopfullas fasta övertygelse att kunna slå Obama en smula förvånande. De var mycket noga med att inte slåss mot varandra. Istället riktades all galla mot Obama. Mot hans i deras ögon katastrofala hälsovårdsreform men framförallt mot han oförmåga att få igång den amerikanska ekonomin.

Att de skjuter in sig på väljarnas plånböcker är ingen slump. Trots alla stora frågor om krig, abort och utbildning som brukar dominera valrörelsen är det i slutändan nästan alltid ekonomin som fäller avgörandet.

En genomgång som New York Times gjort visar att ingen president blivit omvald efter andra världskriget med en arbetslöshet på över 7,2 procent. Om den sanningen står sig kan Obama nästan ge upp redan nu.

Dagens arbetslöshet biter sig envist fast strax över nio procent. Prognoserna för nästa år visar att den möjligen kan sjunka till 7,8 procent. Kört för Obama med andra ord.

Nu kanske man inte ska ta denna historiska sanning alltför bokstavligt. Ekonomin är avgörande för väljarna men de är inte helt omedvetna om i vilken verklighet deras president agerar.

Franklin D Roosevelt blev omvald 1936 med en arbetslöshet på 16,6 procent och igen 1940 då den låg på 14,6 procent.

I dag befinner sig USA i ett liknande läge som efter den stora depressionen. Finanskrisen från 2008 agerar fortfarande bromskloss i den amerikanska ekonomin. Det verkar inte spela någon roll hur mycket Obama än satsar på att få ner arbetslösheten.

I det läget är det inte säkert att gränsen för omval går vid en arbetslöshet på 7,2 procent. Den ekonomiska krisen är inget Obama skapat men det är han som måste visa vägen ut.

Situationen är egentligen mycket värre än dagens nio procent arbetslösa visar. De omfattar bara de 13,7 miljoner amerikaner som aktivt sökte jobb under april men inte kunde hitta något. Till det ska läggas ett antal miljoner som för länge sedan slutat söka arbete eftersom de vet att de ändå inte får något.

De har gett upp.

Vad Obama måste bryta om han ska bli omvald är den pessimism som spridit sig som en cancer i ett samhälle som traditionellt andas framtidstro och optimism. De amerikanska konsumenterna har slutat handla eftersom de är oroliga för att förlora jobbet.

Någon hjälp från republikanerna kan presidenten inte räkna med. De gör allt för att stoppa pengar till nya stimulansåtgärder i ekonomin samtidigt som de klagar över den höga arbetslösheten och presidentens oförmåga att få ner den.

I det tysta är de rätt nöjda med de höga siffrorna. De är deras bästa chans att slå Obama.