Samma dag som USA intog Bagdad och deklarerade seger så dök Saddam Hussein upp som gubben ur lådan. Han promenerade runt på stadens gator och vinkade till jublande folkmassor. Tillsynes i full kontroll av läget.

Nästa gång världen fick se honom var han utblottad, smutsig och gömd i en jordhåla.

Det kan vara värt att påminna sig händelserna från den 9 april 2003 nu när Gaddafis son Saif al-Islam plötsligt dyker upp mitt i natten och hävdar att hans styrkor är i full kontroll av Tripoli. Det blir onekligen lite ”seger – var god dröj”-känsla över rebellernas framgångar.

Vilket är precis vad klanen Gaddafi vill uppnå. Kan man inte vinna på slagfältet kan en seger i propagandakriget vara mycket värd.

Utan att ha tillgång till en kristallkula så framstår hans nattliga show för mig mer som ett sista desperat försök från regimen att övertyga anhängare och omvärld att de inte har förlorat. Att eran Gaddafi inte är över.

Diktatorn har inte längre tillgång till sitt främsta propagandaverktyg, statstelevisionen. Så han tvingas använda det nästa bästa, skaran av utländska journalister som sitter instängda på ett lyxhotell i Tripoli.

Att Gaddafi i detta skede skulle kunna ta tillbaka makten framstår som högst otroligt. Möjligen kan han fortsätta gömma sig med en mindre skara trogna soldater i tunnelsystemen under Tripoli och ställa till ett visst kaos för rebellerna ytterligare en tid.

Om inte annat gäller det att in i det sista precis som Irak-krigets Bagdad Bob försöka övertyga omvärlden att verkligheten är en annan än den alla kan se.

Ändå visar Saif al-Islams framträdande på rebellrörelsens brister. Antingen ljög man när man sa att Saif al-Islam hade fångats och att man förhandlade om hans överlämnande till Internationella brottmålsdomstolen i Haag eller så har rebellerna förrädare i sina led som fortfarande är lojala mot Gaddafi och som satte sonen fri.

Oavsett vilket är det inte bra för rebellernas trovärdighet. Intrycket förstärks av att det finns djupa sprickor inom rörelsen som riskerar att utvecklas till öppen konflikt när de på riktigt ska ta över styrandet av landet. Många av dem hade starka band till Gaddafi tills de i våras hoppade av och bytte sida.

Att tro att de på kort tid ska kunna få ordning på ett land som under fyra decennier styrts av en excentrisk despot enligt receptet söndra och härska är mer än lovligt naivt.

En mer trolig utveckling är att Libyen under lång tid kommer att kännetecknas av kaos, instabilitet och inre maktstrider. Vapen finns i varenda hem.

Det behöver inte bli lika illa som i Irak men …