Amnestys rapport om övergreppen i Syrien i de folkliga protesternas spår är brutalt hemsk läsning.

Det är lätt att glömma att det är mindre än tio år sedan landet tjänstgjorde som USA:s tortyrcentral.

När George W Bush startade ”kriget mot terrorismen” i efterdyningarna av terrordåden i New York den 11 september så dammsög USA världen på misstänkta terrorister.

Men helst skulle de förhöras någon annanstans än i USA. Bush ville vara säker på att de misstänkta verkligen berättade vad de visste om eventuella nya planerade terrordåd.

Så han anlitade säkerhetstjänsten i länder där man inte var så nogräknad med förhörsmetoderna. Politiskt var Syrien en av USA:s fiender men det hindrade inte Bush att utnyttja Damaskus i detta särskilda syfte.

Vilket blev ödesdigert för bland andra Maher Arar, kanadensare av syriskt ursprung.

Han mellanlandade i New York på väg till Kanada från en semester i hustruns hemland Tunisien. Istället för en snabb fika mellan två plan hamnade Arar i en förhörscell.

Han fick inte meddela sig med sin familj.

Efter två veckor väcktes han mitt i natten och fördes till ett väntande privatflygplan inhyrt av CIA med destination Jordanien. Under hela resan satt han iförd hand- och fotfängsel samt en orange overall. Efter landning fördes han med bil till Syrien och säkerhetstjänstens ökända högkvarter i Damaskus. Han togs direkt till en cell där tre personer väntade och omedelbart hotade med tortyr om han inte berättade sanningen om var i Afghanistan han tränat till terrorist.

Maher Arar hade aldrig varit i Afghanistan.

Efter fyra timmars grillning förs Arar ner i källarvåningen och dörren öppnas till vad som ska bli hans hem under de närmaste tio månaderna och tio dagarna. Först vill han inte tro sina ögon. Cellen är en meter bred, två meter djup med en takhöj på cirka två meter. Närmast totalt mörker råder. Den enda strimma av ljus som gör att man överhuvudtaget kan urskilja någonting i cellen kommer från en liten öppning i taket.

Arar känner det som han går in i en grav. Han frågar vakten hur länge han måste vara här. Vakten svarar med att låsa celldörren.

Nästa dag börjar tortyren på allvar.

Förhörsmännen svingar en tvinnad svart elkabel, ungefär fem centimeter tjock. Slagen landar på handflatorna, handlederna, ländryggen och på höfterna. Arar skriker rakt ut av smärta.

Då hotas han med metallstolen, elchocker och med däcket, ett bildäck där fången förs ner så han inte kan röra sig och sedan blir slagen. Från cellerna intill kan han höra hur andra fångar vrålar av smärta och ber om nåd.

Fortfarande har ingen i familjen en aning om var han är.

Först sedan hans fall uppmärksammats av kanadensiska konsulatet släpps han såsmåning om fri. Då har han tillbringat ett år i fängelse. Han friges utan att några anklagelser riktas mot honom.

Arars fall hade – som så många andra som råkat ut för samma sak – tystats ner om det inte vore för att han krävde upprättelse. En parlamentarisk kommission i Kanada friade honom från alla terroristmisstankar och han fick ett skadestånd på tio miljoner kronor.

Arar var en hundratals fall där USA utnyttjade Syrien och andra diktaturer för att få fram information ur terrormisstänkta.

Det kan vara värt att påminna om hur väst utnyttjade Syriens som tortyrcentral nu när vi alla förfasar oss över de färska övergrepp som pågår i landet.