För Silvio Berlusconi brukade resorna till EU-toppmöten vara ett välkommet avbrott i den konstanta kampen mot alla rättegångar och skandaler på hemmaplan.

Tills nu.

Numera är han hånad och utfrusen även av sina EU-kollegor. De bara väntar på att han ska avgå.

Scenen från presskonferensen i söndags sa egentligen allt.

Angela Merkel och Nicolas Sarkozy fick frågan om de kände sig lugnade av beskeden från Berlusconi om hur han tänkte återställa förtroendet för Italiens ekonomi.

Båda hånflinade och utbytte illa dolda ironiska leenden.

Hånflinen gjorde Berlusconi förbannad.

”Otrevliga och olämpliga”, säger premiärministern.

Berlusconi blev minst lika arg på uppläxningen i sig. Många italienare tycker att de båda europeiska stormakterna borde behandla Italien med mer respekt.

– Ingen inom EU är positionen att de kan ge lektioner till sina partners, skrev han i ett upprört brev.

För Berlusconi måste behandlingen ha kommit som en kalldusch. Han som brukade kunna åka till Bryssel och för några dagar spela den store, internationelle statsmannen inför hemmapubliken. Nu stod han där förnedrad och utfrusen. Totalt avklädd men inte på Bungabunga-fest.

Skuldkrisen i Europa har verkligen plockat fram det sämsta hos många av ledarna. De är under så hård press att undvika en total härdsmälta i det ekonomiska systemet att de inte längre orkar låtsas att de gillar varandra. Det normala sociala konventionerna och spärrarna är som bortblåsta.

Nu är det inte ”en för alla, alla för en” utan ”rädda dig själv först”.

Merkel är sur på Sarkozy som är vansinnigt trött på såna som David Cameron och Fredrik Reinfeldt som står utanför euron men försöker tala om för euroländerna vad de måste göra.

Alla letar efter en syndabock och just nu heter han Silvio Berlusconi.

Fester med prostituerade och korruptionsrättegångar kunde EU-ledarna stå ut med men när Italien riskerar att dra övriga EU med sig i fördärvet så är tålamodet med Berlusconi slut.

Merkel, Sarkozy och övriga vill se kraftfulla åtgärder som återställer marknadens förtroende för Italiens ekonomi där de totala skulderna är långt större än värdet av vad landet producerar under ett helt år. Italien kan mycket snabbt bli ett nytt Grekland. De summor som i så fall Europas skattebetalare måste plocka fram för att rädda italienarna undan konkurs får stödpaketen till Grekland att framstå som kaffepengar.

Därför ställde de i söndags stenhårda krav på Italiens premiärminister. Han måste höja pensionsåldern, höja skatter och få igång verklig ekonomisk tillväxt.

Men Berlusconis ställning på hemmaplan är nu så svag att hans regering kan falla ihop som ett korthus när som helst. Berlusconis regeringspartner Umberto Bossi vägrar gå med på många av de krav EU ställer.

Allt Italien lyckades åstadkomma till toppmötet i dag är ett brev som talar om vad man tänker sig att göra. En avsiktsförklaring istället för de konkreta åtgärder alla begär.

Nästa val i Italien är inte planerade förrän 2013. Så länge kan inte övriga Europa vänta på att Italien ska skärpa till sig.

Därför går Merkels och Sarkozys utfrysning av Berlusconi inte att tolka på annat sätt än att de vill tvinga honom bort från makten. De hoppas på ett snabbt nyval i Italien så att finansmogulen ersätts av någon som kan koncentrera sig på landets problem istället för att reda ut sina personliga skandaler.

Men att göra sig kvitt Berlusconi är ingen lösning i sig. Ett nyval måste ge en klar och tydlig regeringsmajoritet för en ny ledare, oavsett partifärg. Annars går det inte att genomdriva det ekonomiska stålbad som Italien måste genomföra för att blidka över EU.

Då är hånleendena mot Berlusconi bortkastade.