Det finns två sätt att snabbt lösa skuldkrisen i Europa.

Tysklands förbundskansler Angela Merkel är emot båda.

Så är Merkel eurozonens nya problem?

I över ett års tid har EU-ländernas regeringar agerat ständig krisakut. Land efter land har tvingats ansöka om nödlån eller fått se räntorna på statsskulden skjuta i höjden.

Snart finns inga fler krisåtgärder att ta till för att stabilisera marknaden och rädda euron.

Krisländer som Grekland, Italien, Irland, Portugal och Spanien har tagit det ena sparpaketet efter det andra. Grekland och Italien har satt demokratin på vänt och tillsatt två teknokratregeringar. Men marknaden är ändå inte nöjd.

Krisen vägrar försvinna. Tvärtom äter den sig in i eurons kärna.

Frankrikes fläckfria kreditbetyg är hotat. När Tyskland häromdagen försökte sälja statsobligationer var intresset inte ens ljummet trots att tyska obligationer fram till nu ansetts vara lika säkra som guld. Följden blev att även de tyska statslåneräntorna nu ökar.

Experterna beskriver läget i eurozonens skuldkris just nu som ”det allvarligaste hittills”.

Krisen är – bortsett från Grekland – i grund och botten en förtroendekris lika mycket som en ekonomisk kris. Italien har länge haft en hög statsskuld men kunnat betala sina räntor. De skulle klara att fortsätta betala om inte marknaden plötsligt bestämt sig för att de tror på motsatsen och satt orimligt höga räntor.

Förtroendet är nyckeln.

När krisen nu nått så långt och utökningen av EU:s räddningsfond verkar haverera finns enligt experterna bara två vägar att raskt återställa förtroendet.

* Införa euroobligationer. Det innebär att de rikare länderna solidariskt tar på sig ansvaret för de fattigares skulder. EU-kommissionen la fram ett sånt förslag i går.

* Låta ECB, Europeiska centralbanken ta på sig rollen som ”lender of last resort”, med andra ord garantera alla euroländers skulder. Det kan banken göra eftersom man kan trycka obegränsat med pengar. En roll som en centralbank brukar ha.

För att genomföra någon av dessa åtgärder måste man först passera ett svårforcerat hinder – Angela Merkel.

Tyskarna är hjärtligt trötta på att ta ännu större ansvar för att ett antal länder levt över sina tillgångar och nu försöker skjuta över notan på Europas rikaste land.

Euroobligationer innebär i praktiken att Tyskland tar på sig ansvaret för skulderna i hela resten av euroområdet. Krisländernas räntor går ner men räntorna tyskarna får betala går upp.

Av lätt insedda skäl inget som Merkel jublar över.

När EU-chefen Manuel Barroso la fram förslaget i veckan var Merkels kommentar ”opassande och ytterst oroande”.

Om ECB garanterar alla euroländers lån försvinner osäkerheten och räntorna sjunker. Då vet alla långivare att de garanterat får tillbaka sina pengar. Men det finns två nackdelar.

Inflationen kan öka om sedelpressarna går för högtryck. Tyskland minns med fasa hyperinflationen i mellankrigsperioden då ett ägg kostade 320 miljarder mark och banade vägen för Hitlers maktövertagande. Därför är Merkel helt emot. Dessutom försvinner trycket på länderna som misskött sin ekonomi att verkligen genomföra de smärtsamma besparingspaketen.

Nu riktas strålkastarljuset återigen mot Merkel och Tyskland. Tyskarna måste snart bestämma sig för vilken av alla de dåliga lösningar som står till buds som de ska välja. Annars hotas euron av kollaps.

Någon mirakelmedicin finns inte längre. Vid det här laget handlar eurokrisen om att hitta den minst dåliga av flera usla lösningar.