Startsida / Inlägg

Gäller lagen även för George W Bush?

av Wolfgang Hansson, Aftonbladet

Ingen tror väl att George W Bush kommer att gripas under sin Afrikaresa. Men tanken är inte så befängd som den låter.

Numera kan statschefer inte räkna med att komma undan.

Nästan alla som fått känna av denna nya sanning har varit despoter från tredje världen. Ledare som länge betraktats som paria men som man tidigare inte hade några instrument för att ta itu med.

Men att Internationella brottmålsdomstolen i Haag och liknande institutioner skulle användas för att sätta dit före detta amerikanska presidenter eller västeuropeiska premiärministrar var det nog inte många som trott.

Amnestys krav på att George W Bush ska gripas och ställas inför rätta för brott mot mänskliga rättigheter understryker att inte ens den som varit världens mäktigaste man behöver vara immun mot rättvisan.

Bush befinner sig just nu på en rundresa i Afrika där han besöker Etiopien, Tanzania och Zambia för att höja medvetenheten om livmoderhalscancer.

Efter terrorattackerna den 11 september gav George W Bush i hemlighet klartecken till användandet av ”intensifierade förhörstekniker”. I den listan ingick bland annat skendränkning och sömntortyr.

Bush bekräftade användandet av förhörsmetoderna i ett tal 2006 och i sina memoarer som kom ut 2010. Vid ett framträdande i Grand Rapids i Michigan förra året sa Bush:

– Ja, vi skendränkte Khaled Sheik Muhammed (mannen bakom planläggningen av terrordåden).

Bush försvarar sig med att Vita huset konsulterade juridiska experter som hävdade att skendränkning låg inom lagens ram. Och att metoden avslöjat attacker och därmed räddat amerikanska liv.

USA har tillsammans med 147 andra länder skrivit på en internationell konvention som förbjuder användandet av tortyr. I paragraf 1 definieras vad tortyr är.

”Med tortyr menas varje handling där en person medvetet utsätts för svår smärta eller lidande, fysisk eller mental, i syfte att ur honom, eller en tredje person, få ut information eller en bekännelse…”

Tydligare än så kan det knappast sägas. Eftersom Bush erkänt att han godkänt skendränkning och andra förhörsmetoder borde saken vara solklar. Bush borde åtalas. Och med honom förre vicepresidenten Dick Cheney, förre försvarsministern Donald Rumsfeld och förre CIA-chefen George Tenant.

Amnesty är inte ensam om att ställa kravet. Human Rights Watch och den amerikanska organisationen Center for Constitutional Rights har också gjort det.

De har också krävt att Obamaadministrationen ska starta en utredning mot de tidigare makthavarna. Obama verkar helt ovillig. Rädd att det ska slå tillbaka mot honom inför presidentvalet nästa år.

Att det trots Bush erkännanden och den bevisning som finns i form av släppta dokument inte blivit något åtal är ett utslag av att ingen vågar ta i denna heta potatis.

Att åtala Saddam Hussein, Slobodan Milosevic eller någon annan pariafigur är en sak. Att ge sig på en amerikansk ex-president är något helt annat. Då utmanar man inte bara Bush utan vad som fortfarande är världens enda supermakt. På något sätt är det fortfarande otänkbart.

Men man ska komma ihåg att känslan var densamma för 15 år sedan när de ansvariga för den etniska rensningen i forna Jugoslavien åtalades vid krigsförbrytartribunalen i Haag. Åtgärden sågs av de flesta som en markering men samtidigt ett slag i luften. Vem trodde på allvar att Serbien skulle lämna ut Slobodan Milosevic?

Men under över alla under. Plötsligt satt Milosevic i sin cell i Haag. I hans spår har så gott som alla åtalade från Balkankrigen tvingats till Haag.

Efter det har samma sak hänt de ansvariga för folkmordet i Rwanda. Liberias Charels Taylor hamnade i Haag för sina krigsförbrytelser. Häromdagen infann sig Elfenbenskustens förre ledare Laurent Gbagboa i Scheveningen-häktet.

Oddsen för att cowboyen från Texas en dag ska sitta i en av cellerna är låga. Men ska trovärdigheten för krigsförbrytartribunaler upprätthållas så kan det inte vara så att västvärldens ledare på något sätt är immuna samtidigt som tuffare regler gäller för resten av världens ledargarnityr.

Rättsäkerheten kräver att det är brottet som avgör vem som åtalas. Inte vem personen är.