Jag ringer på dörren i det vackra men slitna huset nära floden i Prag.

Utan större hopp om att någon ska öppna och rädd för att säkerhetspolisen plötsligt ska dyka upp från ingenstans.

Dörren glider upp och Vaclav Havel kikar fram i öppningen iförd raggsockor och skrynklig skjorta.

Det är mitten av november 1989. Fotografen Urban Andersson och jag har precis varit med om den mest omtumlande veckan i våra yrkesliv när Berlinmuren bokstavligen föll framför våra ögon.

Nu har cheferna hemma i Stockholm skickat oss till Tjeckoslovakien i hopp om att revolten i Östeuropa ska gå vidare nu när Sovjetunionen under Gorbatjov verkar ha tagit sin skyddande hand från satellitstaterna i Östeuropa. Natten innan har vi tillbringat vid den tysk-tjeckiska gränsen. Vi möter en enda bil som försöker ta sig ut ur det fortfarande kommuniststyrda Tjeckoslovakien. I övrigt inte minsta tecken på en väntande flyktingström till väst.

I Prag känns det likadant. Inget verkar vara på gång så vi ringer på hos Havel mest för att han är den mest kände tjeckiske dissidenten. Periodvis har författaren och dramatikern suttit långa perioder i fängelse. Av regimen betraktas han fortfarande som samhällets fiende nummer ett.

Han ber oss stiga in. Glad över att några utlänningar vill och vågar hälsa på honom.

Vi sätter oss i soffan i vardagsrummet och resonerar om läget medan Havel konstant drar djupa halsbloss på cigaretter som han rullar för hand.

Havel är glad och lite upphetsad över Berlinmurens fall. Han är övertygad om att Tjeckoslovakien snart kommer att gå samma väg utan att egentligen veta hur det ska gå till. Ingen tecken finns att makten krakelerar.

Hans röst är hesare än slutsignalen efter en hockeymatch. Hustrun serverar te.

Havel är intensiv och rastlösa. Som om han känner på sig att någonting är på gång. Men hotfull?

För mig känns hans mest som en mysig farbror. En varm människa. Jag har väldigt svårt att se denne bohemiske man som ledare för en opposition som ska störta en stenhård kommunistdiktatur.

Den 17 november går människorna i Prag ut på gatorna för att demonstrera. Till en början går allt fredligt till. Demonstranterna längst fram i tåget håller röda rosor i händerna som de försöker överlämna till kravallpolisen som blockerat gatan.

”Frihet, frihet”, skanderar massan.

Under tiden strömmar fler polisen in längs sidogatorna. Utan förvarning går de till attack. Av Urbans kameror återstår snart bara krokiga skruvar. Mina då fortfarande snabba ben räddar mig från ett liknande öde.

Efter den dagen är Vaclav Havel högvilt. Ingen kommer längre och öppnar när vi ringer på hans lägenhetsdörr.

Mer eller mindre ofrivilligt blir han ledare för oppositionsrörelsen Medborgarforum vars presskonferenser flyttas till allt större lokaler som ändå aldrig räcker till när världspressen strömmar till Prag i allt större skaror. Podiet är fullt med oppositionella men det är till Havel alla frågor riktas. Han som egentligen bara vill sitta hemma i raggsockor och skriva dramatik.

Allting går med osannolik snabbhet.

På några dagar förvandlas Havel från samhällets fiende nummer ett till folkhjälpte. Jag står med hundratusentals tjecker på Vaclavplatsen när Havel dyker upp på balkongen tillsammans med en annan frihetshjälte, Pragvårens arkitekt Alexander Dubceck.

De två tar emot folkets hyllningar. Allt medan jag nyper mig i armen.

Tio år senare möter jag Havel nästa gång. Då är han president. Raggsockorna och den skrynkliga skjortan är utbytt mot mörk kostym och skinande blanka lackskor. Från bohem till folkhjälte till statsman.

Petr Pithart, en av Havels då närmaste medarbetare och statsminister i den första folkvalda tjeckiska regeringen berättar häpnadsväckande detaljer om hur det gick till när oppositionen tog över makten inom loppet av några dagar.

– Första gången Havel och jag skulle förhandla med de kommunistiska makthavarna hade vi förberett oss i timmar. Men när vi satt där sa de bara ge oss en lista på vilka personer ni vill ha på olika ministerposter så får ni det. Havel och jag tittade på varandra. Chockade. Så långt hade vi inte tänkt. Vi bad att få återkomma eftersom vi inte diskuterat ett enda namn. Det var rent pinsamt. Vi hade inte begripit hur rutten makten var. Vi var inte förberedda på att ta över så snabbt.

Pithart går längre än så. Han hävdar att det aldrig rörde sig om en revolution i ordets egentliga mening.

– Tjeckerna vill inte höra det eftersom det krävdes mod för att gå ut och demonstrera för första gången. Men sanningen är att makten redan givit upp när vi intog gatorna.

Vaclav Havels väg till presidentposten låg öppen. Samma kommunistparlament som några veckor tidigare enhälligt skulle stött varje fängelsestraff för dissidenten valde honom nu lika enhälligt till landets president.

På fredag är det tänkt att Havel ska begravas. Med hans död försvinner inte bara en stor och ovanlig statsman utan också en viktig pusselbit i historien om Östeuropas frihetsrevolt.