Utnämningen av Kofi Annan till FN:s särskilda sändebud för Syrien är ett utmärkt val.

Vilket inte ändrar att han är i det närmaste chanslösa i sina försök att få slut på dödandet.

Diktatorn Bashar al-Assad har mer att förlora på att ge upp än att hänga sig kvar till varje pris.

Det internationella trycket på Syrien att utlysa ett omedelbart eld upphör vrids upp. Annans utnämning kom bara timmar innan en internationell konferens om Syrien öppnade i Tunis. Där deltar gräddan av västerländska och arabiska utrikesministrar under samlingsnamnet ”Syriens vänner”.

I förhandsreklamen sägs att de ska utfärda ett ultimatum till Bashar al-Assad. Lämna över till en efterträdare annars…

Just det där annars är problemet. Omvärlden har inte mycket att hota med som biter på Assad.

Ryssland och Kina har med sitt veto i FN:s säkerhetsråd blockerat alla breda internationella lösningar av konflikten.

Ett militärt ingripande från västvärlden finns i nuläget inte på kartan.

Omvärlden kan inte ens enas om att förse oppositionen inne i Syrien med fler och tyngre vapen. Qatar och många av arabländerna vill det. USA är än så länge emot. Åtminstone officiellt.

– Oppositionens styrkor kommer att bli starkare, säger Hillary Clinton, USA:s utrikesminister. Från något håll och på något sätt kommer de att hitta möjligheter att försvara sig själva och starta offensiva åtgärder.

En tolkning av det uttalandet är att USA inte tänker lägga hinder i vägen om andra förser oppositionen med vapen.

I övrigt återstår bara det ”hemliga vapnet” Kofi Annan.

Den förre FN-chefen – som är gift med svenska Nane Annan – är högt respekterad i alla läger. Hans uppdrag är att ”konsultera brett” för att ”få slut på våldet och den humanitära krisen och underlätta en fredlig och bred lösning i Syrien”.

Annan kommer att resa i skytteltrafik mellan Moskva, Peking, Washington, Bryssel, Doha och Damaskus. Moskva, som Syriens kanske just nu viktigaste allierade, har en nyckelroll. Men frågan är om ens de kan övertala Bashar al-Assad att ge upp.

Assads dagar är räknade, därom är de flesta överens. Men allting tyder på att han kan hänga sig kvar länge än.

Om man för ett ögonblick ser konflikten ur Assads ögon så ser det ut så här:

Min enda chans att hålla mig kvar vid makten är att använda så mycket våld att jag i bästa fall skrämmer folk från att ge sig ut på gatorna och protestera. Jag har redan låtit döda över 7 000 människor. Jag kan lika gärna döda några tusen till. Det gjorde min pappa i Hama 1982 och det funkade.

Om jag lämnar över makten till en efterträdare är risken stor att jag blir dödad. Antingen av mina egna som själva är rädda för sin personliga framtid och inte vill att jag ger upp makten eller av oppositionen. Avgår jag måste jag lämna landet annars är jag död. Vart ska jag ta vägen? Ryssland är säkert just nu men vad händer när Putin en gång försvinner?

Jag kan inte lita på några löften jag får om åtalsimmunitet för krigsförbrytelser. De kan visa sig värdelösa i efterhand.

Jag vet att mina chanser att hålla mig kvar vid makten är små men alla andra alternativ är ännu sämre.

Ungefär så tror jag att Assad resonerar.

Han tar säkert gärna emot Kofi Annan och resonerar med honom. Men Annan har inget att erbjuda som kan övertyga Bashar al-Assad att det är dags att kasta in handduken.

Han kan inte lova honom åtalsimmunitet för brott mot mänskligheten. Han kan inte lova honom en roll i det framtida Syrien.

Det enda Annan kan göra är att vädja till Assad respekt för rättvisa och för sina landsmän människoliv. En respekt han redan visat att han saknar.