Tio år för att få fram den första domen är fruktansvärt lång tid. Gränsar rentav till skandal.

Ändå är Internationella brottmålsdomstolen i Haag toppen på en framgångssaga.

Den om att massmördare inte längre går fria bara för att de är presidenter, premiärministrar eller generaler. Åtminstone inte om de kommer från tredje världen.

Den kongolesiske krigsherren Thomas Lubanga dömdes i går för att ha rekryterat barnsoldater till sin armé i östra Kongo. Straffet fastställs längre fram.

Domen är den första som ICC, den permanenta internationella brottmålsdomstol, lyckats åstadkomma sedan den grundades för tio år sedan. Att rättvisans kvarnar mal långsamt har man hört men det här måste väl ändå vara någon form av rekord.

Domstolen har 700 anställda och har under sina första tio år kostat de 120 medlemsstaterna över 800 miljoner kronor. Att inleda den första rättegången, den mot Lubanga, tog sju år.

Alla de 15 åtal som domstolen hittills inlett rör brott i Afrika. Chefsåklagaren Luis Moreno Ocampo verkar undvika att stöta sig med de mäktiga länderna eller att stoppa ner sina fingrar i det infekterade Mellanöstern.

Dessutom har länder som USA, Ryssland och Kina inte erkänt domstolen. Det innebär att ansvariga i exempelvis USA inte kan åtals för Guantanamo eller kriget i Irak.

Med andra ord är det inte svårt att hitta saker att kritisera ICC för.

Ändå är domen mot Lubanga mer än historisk. Den är ett bevis på en utveckling som vi sett i världen de senaste tio åren där det blivit allt svårare för diktatorer och tyranner att ohotade fortsätta med sitt blodiga hantverk.

ICC ska visserligen inte blandas ihop med de särskilda domstolar som inrättades för att döma krigsförbrytare från forna Jugoslavien, Sierra Leone och andra konfliktområden. Men precis som med ICC tog det tid för dessa domstolar att komma igång. Rättegångarna drog ut på tiden. Vittnen som kallats till förhör dök inte upp. Åtalade som Slobodan Milosevic gjorde det till en konst att förhala förhandlingarna.

Men…

Till slut satt de där bakom lås och bom.

De som låg bakom folkmordet i Rwanda, masslemlästningarna i Sierra Leone och de etniska rensningarna i Bosnien.

Att så många personer i ledande ställning som begått krigsförbrytelser numera straffas är ett av världssamfundets största framgångar sedan bildandet av FN. Om någon 1995 sagt att om 17 år har i stort sett alla efterlysta krigsförbrytarna i forna Jugoslavien gripits och dömts så hade folk skrattat.

På den tiden kunde envåldshärskare och tyranner alltid hitta en fristad där de kunde avsluta sina liv i allsköns välmåga. I dag är förhållandena de motsatta. Få krigsförbrytare kan räkna med att klara sig när de lämnar makten.

En del får fortfarande nöja sig med summarisk rättvisa, som Libyens Moammar Gaddafi eller finna sig i dödsstraff, som Iraks Saddam Hussein. Men de flesta får gott om tid att tänka igenom sina övergrepp i en trång fängelsecell.

Även om det tar tid så hinner rättvisan till slut ikapp dem.

Något att tänka på för män som Sudans Omar al-Bashir eller Syrens Bashar al-Assad. Kanske i framtiden till och med för en George W Bush.

I dag är de fria, kanske i morgon. Men hur är det om några år?