För alla som till äventyrs trodde att rasismen var ett avslutat kapitel i USA:s historia har fallet med dödsskjutningen av den obeväpnade svarte tonåringen Trayvon Martin kommit som ett brutalt uppvaknande.

Inte blir skandalen mindre av att rättsväsendet efter flera veckor och stora folkliga protester nu äntligen bestämt sig för att åtala skytten George Zimmerman för mord.

Från att inte åtalas överhuvudtaget riskerar han nu livstids fängelse. Minimistraffet är 25 års fängelse. Tvära kast som knappast ger intrycket av en rättssäker hantering.

Utan ramaskriet i den allmänna opinionen är jag rätt säker på att det inte blivit nått åtal. Vilket för oss tillbaka till huvudfrågan om rasismen i USA.

Den är inte längre institutionaliserad med lagar som hindrar svarta att åka på bussar, bo i vissa områden eller gå på vissa skolor. Ändå är den som inympad i den amerikanska folksjälen.

Genom åren har jag rest mycket i USA och slagits av den närmast totala uppdelningen i vi och dom. Det behövs inga lagar. Många bostadsområden är ändå totalt segregerade. Som om de låg på olika planeter.

Ta bilen genom Washington D C:s norra förorter och du ser inte en vit människa. Eller kör genom Mississippi och försök hitta mixade bostadsområden eller allmänna rum i samhället där svarta och vita umgås som jämlikar. Fortfarande drygt 40 år efter att raslagarna avskaffades så är de svarta övervägande fattiga och lever i förslummade områden medan de vita framförallt hittas i de välbärgade villakvarteren. Självklart finns de många undantag men de är och förbli just undantag.

Kika in i de amerikanska fängelserna och svarta män är våldsamt överrepresenterade. Svarta döms fortfarande på sämre bevisning och till strängare straff. De grips på lösare grunder. Moderna dna-tester visar att det inte är ovanligt att svarta män döms till döden för brott de inte har begått. Ofta av en övervägande vit jury och övervägande vita vittnen.

Dödsskjutningen av Trayvon Martin är bara en påminnelse om det amerikanska samhällets oförmåga att tillämpa lagen lika för svarta och vita. En påminnelse om de avgrundsdjupa klyftor som sedan slaveriets dagar fortfarande lever kvar i USA. Trots alla reformer och all upplysning.

Kanske inte konstigt i ett land där man fortfarande på fullt allvar tycker det är ok att skjuta först och fråga sedan. Vilda Västern-ränderna verkar aldrig gå ur.