SENS. Ingen kandidat i franska valet väcker så starka känslor som Marine Le Pen.

När hon anländer omringas hennes bil av supportrar som väntat länge på Sens pittoreska torg och ropar ”Marine president”.

Men knappt hinner hon kliva ur förrän motdemonstranter närmar sig och ropar ”rasistkossa” samtidigt som de skäller.

Marine vänder sig mot häcklarna och svarar med sin djupa,raspiga röst:

– Nej, nej. En ko säger muuu.

Hennes avväpnande kommentar gör inget för att tysta demonstranterna. Tvärtom.

Under den timma som Marine Le Pens går runt bland småbutiker längs den vackra småstadens gränder så hänger gruppen av demonstranter med och gör allt för att störa högerextrema Nationella Frontens ledare. De slår på trummor, de buar, de råmar och gnäggar samtidigt som de ropar.

– Ni är fascister, ni är fascister.

En av dem är en invandrarkvinna. Jag frågar henne varför hon häcklar Le Pen.

– Det är inte genom rasism vi får Frankrike att blomma, svarar Fatima Maite. Jag är marockan. Min man är franska. Våra barn är franskmarockanska. Det är vad jag kallar Frankrike.

Marne Le Pen låter sig inte störas av demonstranterna. Då och då käftar hon emot. Men mest ignorerar hon dem.

Hennes ansikte lyses konstant upp av ett strålande leende. Hon säger att hon älskar valkampanjen och det ser verkligen ut som hon gör det. När människor tilltalar henne stannar hon och skakar hand eller ställer upp på en bild.

Lika hatiska som motståndarna är lika okritiskt beundrande är anhängarna.

Christian Fournier och hustrun Chantelle har stått länge framför stadens katedral och väntat på Marine Le Pen.

– Hon är den enda av kandidaterna som vågar säga sanningen, säger Chantelle och håller hårt om sin långa svarta kappa. Om 15 år är inte Frankrike längre Frankrike om vi inte stoppar invandringen. Då är vi en muslimsk koloni. Marine är den som kan rädda oss.

Bekymrade rynkor far över ansiktet innan maken fyller i:

– Många missförstår Nationella Fronten. Vi är inte alls rasister. Det enda vi vill är att de som kommer hit ska anpassa sig till franska förhållanden.

En kvinna kommer fram med ett idolfoto av Marine Le Pen. Partiledaren stannar, låter undslippa sig ett av sina dova whiskyskratt och signerar fotot. Bredvid henne står en annan kvinna med en pin fäst på rockslaget med texten ”J´taime Marine”, jag älskar Marine.

Efter rundvandringen är det presskonferens på Hotel Paris. I dörren ser vakter noga till att inga andra än journalister släpps in.

Le Pen inleder med att poängtera hur viktigt det är att småstäderna får leva vidare. Att det är de med sina slakterier, bagare och andra småbutiker som är det riktiga Frankrike.

Någon frågor vad hon tycker om anklagelserna om att hon är en högerextremist. Han hinner knappt ställa sin fråga innan Marine Le Pen leende bryter in.

– Vadå, jag höger, svarar hon och ansiktet formar sig till ett tillgjort frågetecken.

– Höger och vänster finns inte längre. Jag står i mitten. Striden står mellan nationalister och de som vill ha ett Stor-Europa där de små människorna krossas av en maskin och alla stöps i samma form. Jag vill att Frankrike ska fortsätta vara franskt.

Trots att Marine Le Pen med sin mjukare och öppnare framtoning gjort mycket för att göra Front National mer rumsrent så får hon svårt att upprepa sin fars bedrift från 2002. Jean Marie Le Pen lyckades slå ut socialisternas kandidat och ställdes i slutomgången mot Jacques Chirac. Han förlorade men Front National hade visat att de är en kraft att räkna med.

Nu ligger Marine Le Pen på dryga 15 procent i opinionsmätningarna och de vore en sensation om hon lyckades ta sig vidare till den andra omgången.

Sarkozy försöker stoppa henne genom att flirta med de högerextrema väljarna. Precis som i valet 2007 förordar han hårda tag mot invandringen.

När jag går ut från Hotel Paris står Marine Le Pens anhängare troget kvar och väntar. Hopfulla om att de ska få en glimt till av henne innan hon fortsätter till nästa möte.