Är i Paris för att bevaka franska valet. Ska bli spännande att vara med om upplösningen.

Bor på ett hotell nära Gare de Lyon där man kan känna i rummet när vissa av tågen rullar ut. Några tecken på att det är presidentval i morgon går inte att se.

Ett franskt presidentval skiljer sig väldigt mycket från ett amerikanskt. Kandidaterna har inga egna flygplan.

När Francois Hollande skulle valtala i Bordeaux satt han i samma plan som jag. Han gick runt i ankomsthallen och pratade med folk. Rätt avslappnad och utan en massa säkerhetsvakter som bildade mur runt honom. De fanns där men höll sig i bakgrunden.

Det är bara drygt tio dagar sedan jag kom hem från den förra reportageresan. Den gången slog jag av vilket enormt hat det fanns mot Nicolas Sarkozy. Hur fransmän jag pratade med bara öst ur sig elakheter och förnedrande kommentarer om sin president.

Det spelade ingen roll om vi var i en liten by på landet eller i Paris. Tongångarna var detsamma.

Från svensk horisont trodde jag ändå att många fransmän i grund och botten var lite stolta över Sarkozy. Över att han alltid lyckas stjäla scenen vad det än handlar om i det internationella samarbetet. Sarkozy var den som fixade vapenstilleståndsavtal i kriget mellan Ryssland och Georgien.

Knappt hade FN:s säkerhetsråd antagit resolutionen om en flygförbudszon över Libyen förrän Sarkozy meddelade att franska stridsflygplan attackerat Gaddafi trupper utanför Benghazi.

Under eurokrisen var det han och Merkel som hela tiden presenterade lösningar för att lugna marknaden.

Men fransmännen verkar inte bry sig om att Sarkozy till viss del lyckats på den internationella arenan. På hemmaplan tycker sig de flesta bara se försämringar.

Även om Hollandes seger verkar kassaskåpssäker om man får tro opinionsmätningarna så ska man trots allt räkna rösterna först. Annars vore det onödigt att överhuvudtaget gå till valurnorna.