Jag förstår Kofi Annan. Det måste kännas hemskt och förnedrande att redan från första början inse att man inte hade en chans. Att man bara är en bricka i ett spel som ska visa att västvärlden försöker göra något åt dödandet i Syrien.

Frågan är om det finns någon annan som är tillräckligt ”korkad” eller lojal för att våga ta på sig det omöjliga uppdraget.

Att utse ett sändebud med uppdrag att få slut på striderna var det internationella samfundets kompromiss när vissa (USA, Europa, Arabvärlden) ville ta i med hårdhandskarna i form av sanktioner och hot om militärt ingripande och andra (Ryssland, Kina) helst inte ville göra något alls.

I regeringshögkvarter runtom i världen försäkrade statschefer och utrikesministrar att de trodde på Annans fredsplan och var övertygade att det i den fanns en lösning på konflikten.

I sex månader reste Annan i skytteltrafik mellan Washington, Moskva, Damaskus och andra huvudstäder.

Hans togs emot av diktator Bashar al-Assad i dennes tjusiga presidentpalats. Tyrannen visade med en artig bugning Annan till de mjuka fåtöljerna och verkade lyssna uppmärksamt så länge tv-kamerorna var på.

Han lovade att hålla sig till de sex punkterna i Annans fredplan varav en av de viktigaste var att armén skulle dra sig tillbaka från städer där de kört in med stridsvagnar och tungt artilleri.

Men så fort Kofi satt i limousinen tillbaka till flygplatsen så gjorde Assad precis tvärtom.

För varje gång han anlände till palatset i Damascus såg Annan mer och mer sammanbiten ut. Hans värd drev ju uppenbarligen med honom.

Men för omvärlden var det bekvämt så länge Annan ändå försökte. När opinionen började ropa på handling för att få stopp på dödandet kunde Carl Bildt och andra hänvisa till att nu måste man först ge Annans plan en chans att lyckas innan man testade något annat.

Assad hade heller inget emot charaden. Tv-bilderna från mötena med Annan kablades ut över världen och fick honom mer att framstå som en statsman istället för en massmördare.

I verkligheten hade han aldrig en tanke på att hålla sina löften till Annan. Framförallt ville Assad vinna tid och försöka stoppa upproret innan det helt spårade ur. Förmodligen trodde han ganska länge att hans armé skulle kunna kväsa oppositionen.

Nu har han redan passerat alla gränser. Han har inte längre något att förlora på att fortsätta dödandet. Assads chans ligger i en militär seger. Med tanke på alla övergrepp som hans regim redan utfört så spelar det ingen roll hur många fler han dödar. Han kommer ändå att hamna i Haag den dag han störtats. Om det inte går för honom som för Libyens Moammar Gaddafi som släpades fram ur sitt gömställe och avrättades direkt.

Så vem ska världssamfundet lyckas övertala att ta över Annans omöjliga uppdrag

Det ligger i farans riktning att uppdraget går till den svenske toppdiplomaten Jan Eliasson som är FN-chefens högra hand.

Självklart är det ett lovvärt mål att försöka få slut på dödandet och lösa konflikten på politiska väg. Men för att det ska lyckas krävs nya förutsättningar.

Först när Ryssland inser att Assad på sikt är körd och överger honom och sitt veto går det att få till det internationella tryck som krävs för att Assad ska inse att spelet är slut och fly till Teheran eller någon annan fristad som åtminstone på kort sikt kan ge honom skydd.