Hugo Chavez verkar ha besegrat cancern.

På söndag står han inför sitt hittills största politiska hot.

En ung, tuff och karismatisk politiker kan kasta ut Chavez från makten. Går han i så fall frivilligt?

Sedd utifrån är Venezuelas president Chavez den latinamerikanska politikens svarta får. En egocentrisk, bombastisk och populistisk politiker med höga tankar om sig själv och sin förmåga att leda hela kontinenten med sin hemmasnickrade socialistiska ideologi.

Men för många venezuelaner är han en frälsare. De fattigas hopp och den ende politiker som använder oljeinkomsterna till att utrota fattigdom och analfabetism.

När jag besökte Venezuela inför presidentvalet 2007 kom människor i slumområden hela tiden fram till mig och vittnade om vilka fantastiska insatser ”il commendante” gjort för dem. En äldre kvinna som fått åka till Kuba för att operera sin ögon hade fått synen tillbaka. En ung man hade fått pengar för att utbilda sig till läkare.

På valmötena behandlades Chavez som rena rockstjärnan. Människor väntade i timmar på att få se honom. När han väl dök upp, ofta rejält försenad, uppstod rena Beatleshysterin i publiken.

Chavez sjöng, kramades och spexade. Lite wild and crazy men det gav folk känslan att han var en av dem.

Så är det fortfarande.

Men det finns också en växande andel venezuelaner som tröttnat på Chavez. Som inte vill se honom hålla låda i den Chavez-kontrollerade televisionen timme efter timme. Som inte gillar att han förvandlat domstolarna till lydiga verktyg och mixtrat med grundlagen för att kunna bli omvald i all evighet. Som ogillar att han leder landet i ungefär samma riktning som Vladimir Putin gör med Ryssland.

På ytan demokrati men i praktiken ett auktoritärt styre.

För första gången på de 14 år som Chavez suttit vid makten har oppositionen lyckats samla sig bakom en gemensam kandidat. Från vänster till höger. Det säger en del om viljan att bli av med Chavez.

Henrique Capriles, 40, är en bildskön advokat som varit politiker en stor del av sitt liv. Senast som guvernör i delstaten Miranda. Karismatisk utan att nå frälsarkänslan runt Chavez. Eftersom han inte kan räkna med att på något utrymme i tv har han sedan i somras befunnit sig på en konstant valturné runt hela landet.

I motsats till tidigare Chavez-motståndare är han inte rädd för att möta underklassen. Iförd jeans, t-shirt och baseballkeps håller han valmöten i slumområdena där Chavez är som starkast.

Presidenten verkar orolig.

Statliga medier har bredrivit en hetskampanj mot Capriles där han kallats allt från nazist till bög. Chavez brukar referera till sin motståndare som en loser.

Han vägrar ställa upp i debatter mot Capriles.

Capriles trumfkort är den förlamande korruptionen och det kraftigt ökande våldet i Venezuela. Landet har den femte största mordfrekvensen i världen.
Och då var det rätt illa redan när jag var där för fem år sedan.

Jag bodde på Marriott i centrala Caracas. Min tolk påstod att det låg i den enda säkra delen av staden. Därför blev jag både förvånad och förfärad över att min fotografkollega mitt på dagen blev utsatt för rånförsök precis utanför hotellet. Själv blev jag av med 800 dollar ur safe deposit-boxen på rummet. Brottsligheten finns på alla nivåer.

Opinionsmätningarna inför söndagens val spretar. Enligt några är det dött lopp. Andra hävdar att Chavez leder med tio procent. I vilket fall är detta det första val som Chavez är i farozonen av att förlora.

Den uppskruvade stämningen gör att många fruktar våldsamheter.

Vinner Chavez kommer oppositionen att hävda valfusk. Förlorar han undrar alla om han verkligen är beredd att lämna ifrån sig makten.

Chavez är 58 år. Teoretiskt skulle han kunna sitta kvar länge. Senaste året har han plågats av testikelcancer. Efter tre operationer på Kuba med efterföljande behandling verkar han ha besegrat den. Han ser frisk och välmående ut.

Med tanke på hans auktoritära tendenser och hans storslagna ideologiska planer är det inte självklart att han lämnar makten frivilligt.

Så länge Chavez kontrollerar militären kan allting hända.