Plötsligt vill alla bli kompis med Burma.

Förra veckan var Fredrik Reinfeldt där. I går var det USA:s president Barack Obama.

Frågan är om de är för heta på gröten.

Och då tänker jag inte bara på Obamas framfusiga kindpussande av en synbart besvärad Aung San Suu Kyi.

Fram till för två år sedan betraktades Burma som en av världens mest hårdföra diktaturer. Och hade så varit i många decennier.
Ett stort antal politiska fångar satt i landets fängelser. Tortyr förekom flitigt. Pressfriheten var noll.

Fredspristagaren Aung San Suu Kyi, ledaren för oppositionen, satt sedan många år i husarrest. Hennes internationella kändisskap och det faktum att hennes far var en nationalhjälte gjorde att militären behandlade henne med silkesvantar.

Så hände något märkligt.

Aung San Suu Kyi släpptes fri och samtidigt hävdade militären att de skulle införa demokrati. Politiska fångar släpptes i portioner.

I början var omvärlden väldigt misstänksam. Man trodde att frisläppandet av fredspristagaren var ett trick för att få världen att lätta på sina sanktioner. Ungefär som när militärjuntan 1990 lät hålla demokratiska val bara för att strax senare göra heltom när oppositionen vann. Valresultatet underkände och Aung San Suu Kyi kastades i fängelse.

Men när fångarna fortsatte släppas, pressfriheten ökade markant och försiktiga reformer kom igång bytte världen snabbt fot. Sanktionerna upphörde en efter en. Nu är det bara vapenembargot kvar.

I går gjorde Barack Obama ett kort men historiskt besök i Burma,det första av en amerikansk president.

Frågan är om världen varit för snabb. Har militären verkligen släppt greppet?

Mycket hänger på Aung San Suu Kyi som numera är invald i parlamentet. Världen har litat på hennes rekommendationer om hur snabbt man ska omfamna den nya regimen.

Men annat spelar också in.

Burma är oerhört rikt på råvaror, bland annat olja. Landet är i stort behov av utländska investeringar. Företagen ser stora potentiella vinster och står i kö.
USA håller på att flytta fokus från Mellanöstern till Asien. Inte minst för att möta Kinas växande inflytande. Kina har varit en av Burmas få allierade tillsammans med Nordkorea. Nu ser USA och övriga västvärlden en chans att få in en fot och bryta den dominansen. Inte minst vill man förhindra att Burma – som ryktet sagt – försöker skaffa sig kärnvapen.

Förmodligen är det så att Obama tycker det är värt att ta en chans genom att snabbtina förbindelserna med Burma för att inte riskera att hamna på efterkälken.

Blixtomvandlingen är inte problemfri. Militären som i över 40 år förtryckt sitt folk sitter fortfarande kvar vid makten. Ännu finns inga tecken på att de ska tvingas sona sina brott. Eller att de har några planer på att lämna ifrån sig makten på riktigt.

Just nu ser utvecklingen ut att gå i rätt riktning men militären kan när som helst dra åt tumskruvarna igen.