DAVOS. Merkel, Cameron, Ban Ki-Moon, Kissinger, Bill Gates.
Världens mäktigaste är här.

Och så författaren Henning Mankell.

Vad gör en av Sveriges bäst säljande författare bland världens presidenter och potentater i en alpby i Schweiz?

Han skruvar lite ovant på sig där han sitter mittemot mig på den rustiga hotellrestaurangen. Utanför har solen gått ner över de branta alptopparna.

– Jag blev själv väldigt förvånad när jag fick inbjudan för ett år sedan. Men jag funderade aldrig på att tacka nej. Det är en once in a lifetime-grej. Jag tänker använda den här möjligheten att göra min röst hörd. De sa att jag har stor genomslagskraft.

Mankell har redan gjort flera framträdande där han med sina erfarenheter från Afrika gett fattigdomen ett ansikte bortom siffrorna.

Känner du dig som ett alibi?

– Nej men jag spelar väl lite av rollen av djävulens advokat. Representerar alla dom som aldrig skulle ha en chans att bli inbjudna hit. Vars röster inte blir hörda.

Han låter förstå att erfarenheterna från Davos kommer bli stoff i hans skrivande. Både ganska snart och på längre sikt i bokform.

– Det här är nog det mest elitistiska evenemang jag kan tänka mig. Så många statschefer på ett och samma ställe. En av de viktigaste frågorna handlar om allt som inte sägs här.

För några år sedan deltog du i Ship to Gaza-aktionen och hamnade i israeliskt häkte. Nu är du på toppmöte i Davos. Är det en ny och mer öppet politisk Mankell som vi ser?

– Nja, säger han och funderar ett ögonblick.

– Det handlar om ansvaret som intellektuell. Att reagera. Då är ibland andra manifestationer än skrivandet nödvändiga. Jag tycker jag är rätt mycket samma person som för 25 år sedan.

Mankell tillhör inte de vänsterintellektuella som bär på konspirationsteorier om World Economic Forum, det årliga ekonomisk-politiska toppmötet i schweiziska Davos. Att det skulle göras hemliga uppgörelser i slutna rum.

– Jag tror inte att det görs upp James Bond-liknande avtal här. Så dumma är inte de här människorna. Men jag betraktar mig som nyfiket skeptisk till hela evenemanget.

En sak han är mycket kritisk mot är att så många av seminarierna och mötena är stängda för media.

Han tittar mig stint i ögonen.

– Jag håller fyra möten och du får inte komma på ett enda och lyssna. Det är helt absurt. Man bygger in Berlinmurar av en märklig rädsla för journalister.

När jag inflikar att arrangörerna genom stängda möten hoppas att deltagarna ska våga tala mer fritt så kommer nästa invändning blixtsnabbt.

– Lögn och tystnad har aldrig varit bra redskap för att bygga demokrati. Om World Economic Forum verkligen vill förändra världen till det bättre kan de börja med att öppna alla möten för granskarna.

Författaren ifrågasätter hur stark viljan egentligen är hos eliten som kommer hit för 43:e året i rad att verkligen förbättra världen.

– Många av dagens problem är helt onödiga. Vi hade kunnat lösa dem i går men vi väljer att inte göra det.

Som exempel nämner han analfabetism. Jämfört med många andra saker skulle världens ledare inte behöva satsa några stora pengar för att alla ska få lära sig läsa och skriva.

– Vi låter miljontals barn gå ut i världen utan en av de mest grundläggande färdigheterna för att leva ett anständigt liv. Det är skamligt.

Mankell bär sin ackrediteringsbricka runt halsen. Det grå hårsvallet är yvigt och spretigt. Han bläddrar i den tjocka vita pärmen där alla seminarier och möten finns detaljerade.

– Jag tror inte man ska överdriva betydelsen av toppmötet heller. Fortfarande är det viktigare vilka beslut som fattas i slutna rum i Washington och Peking.

Mitt i alla kriser vill han påminna om att världen trots allt gjort framsteg.

– Allt är inte nattsvart. Världen har aldrig haft så få diktatorer som idag.Aldrig så få krig. Det finns en ekonomisk utveckling. Vi får inte glömma det.

I mars reser han till Mocambique. Mankell delar fortfarande sitt liv mellan Sverige och sin teater i det afrikanska landet. Nu ska Hamlet sättas upp.

– Jag tycker fortfarande det ger mig väldigt mycket att ha de här dubbla perspektiven. Sverige och Afrika.

Till hösten kommer Mankell med en ny bok. Han vill inte berätta om det är en deckare eller något annat. Någon ny Wallander är det i alla fall inte.

– Jag säger helst ingenting.

Till Davos sa Mankell ja. Annars säger han ofta nej numera.

– När man blir äldre gäller det att ha förmågan att välja. Man hinner inte göra allt man vill. En dag står man plötsligt vid sin slutstation.

När vi får in notan är Henning Mankell mycket noga med att betala sin del själv.

– Jag låter mig aldrig bjudas av journalister. Det är en principsak.