Snart femton år har gått sedan fredsavtalet om Nordirland skrevs på.

Allt såg ut att gå vägen.

Men de senaste veckornas kravaller visar att hatet hela tiden legat och pyrt under ytan.

Nordirland är ett utmärkt exempel på att talesättet ”tiden läker alla sår” inte stämmer. Åtminstone inte när det gäller religiösa och etniska konflikter.

Det kan se ut som att motsättningarna försvunnit men minsta lilla man skrapar på ytan så blossar de upp igen. Det spelar ingen roll om det gått 10, 20 eller 50 år.

Jag minns ett besök i Bosnien 2005, tio år efter fredsavtalet. Där fanns inte minsta gnutta försoning. Bara rått hat, delade skolklasser och en stark spänning. Känslan var att kriget kunde börja igen vilken dag som helst.
Mitt intryck är att stämningen är densamma i dag.

Det behövs så lite för att väcka liv i gamla känslor och oförrätter.

I fallet Nordirland handlar det om en så banal sak som hur många dagar den brittiska flaggan ska få vaja framför stadshuset i Belfast.

Traditionen har bjudit att flaggan suttit där årets alla dagar. Men den 3 december förra året beslöt Nordirlands lokala parlament att begränsa antalet flaggdagar till 19. Ett beslut som togs av katolska Sinn Fein, socialdemokraterna och katolsk/protestantiska Allianspartiet. De mer hårdföra protestantiska partierna röstade emot.

Reaktionerna lät inte vänta på sig.

Protestanter demonstrerade utanför Stadshuset och krävde att beslutet skulle rivas upp.

Protesterna urartade snabbt till kravaller. Fienderna från den gamla konflikten mellan katoliker och protestanter attackerade varandra.Framförallt gav sig båda sidor på polisen med allt från släggor till knytnävar.

Så har det fortsatt. Varje kväll de sex senaste dagarna har det varit bråk. Än så länge används används ”bara” plastkulor men annars är kravallerna en fläkt från ”the troubles”.

Enda positiva i sammanhanget är att det trots allt är rätt få människor inblandade. Som alltid är det extremister på båda sidor som tar varje tillfälle att göra upp gamla räkningar och blåsa nytt liv i konflikten.

Mer oroande är att de drar in sina barn i bråken. 11-12-åringar slänger stenar mot polisen. Ungdomar som inte ens var födda när fredsavtalet skrevs på 1998.

Alla verkar utgå från att det lugnar ner sig så småningom.
Den stora massan nordirländare är trots allt nöjda med freden. De kanske inte älskar sina katolska eller protestantiska grannar men de är ändå beredda att leva sida vid sida.

Ingen vågar tänka tanken på vad som händer om bråken fortsätter och trappas upp. Få vill ha tillbaka dödandet under konfliktens höjdpunkt på 70- och 80-talen. Extremisterna möjligen undantagna.