Den enes politiska budskap sammanfattas ”Dra åt helvete”.

Den andre har regerat tre gånger och bevisligen dragit ner landet i fördärvet.
Ändå har över hälften av italienarna röstat på dessa två pajasar.

Italien och Europa är i kris efter det italienska valet. Men frågan är vari krisen består.

Är det värsta det faktum att resultatet blev så jämt mellan höger och vänster att det svårligen går att bilda en handlingsduglig regering?

Eller att hälften av italienarna röstade på politiker vars politik uppenbarligen skulle föra deras land ännu mer i fördärvet?

För hur ska ett land komma på fötter när hälften av dess invånare uppenbarligen struntar i hur det går. Alternativet röstar på vem som helst bara de lovar guld och gröna skogar.

Italienarna verkar totalt sakna sjukdomsinsikt. Ungefär på samma sätt som grekerna länge gjorde det. Vilket förlängt deras lidande.

Italien har en statsskuld på 120 procent av BNP. Bara Grekland är värre i Europa. Italienarna har sedan euron infördes höjt sina löner 40 procent mer än tyskarna. Ekonomin har sett över en längre period haft noll i tillväxt.

Ändå verkar hälften av italienarna tro att lösningen på problemen är att låta staten sätta sig i ännu större skuld genom att betala tillbaka skattepengar eller dela ut en ipad till alla.

Visst kan man tänka sig att många av dem som la sin röst på Grillo gjorde som en protest mot politik och politiker i största allmänhet. Uttryckte sitt missnöje. Men en fjärdedel av väljarna? I de flesta länder skulle det vara mer än nog att ha en figur som Silvio Berlusconi i politiken. Att få ytterligare en i skepnad av Beppe Grillo måste vara något av rekord.

Båda ingår i den nya tradition av ansvarslösa ledare som istället för att fatta nödvändiga beslut gör allt för att stryka folk medhårs. Allt för att få deras röster. Som uppträder som pajasar istället för statsmän.

Mannen som de senaste året försökt hejda Italiens fall mot avgrunden spottar landsmännen åt. Mario Monti lyckades knappt kravla sig över tio procent av rösterna. Förmodligen för att han tvingar italienarna att dra åt svångremmen istället för att dela ut gåvor till dem. För att han försöker modernisera en ekonomi där många vill ha kvar sina privilegier.

På det dryga år han haft på sig har Monti nått en bit men långtifrån ända fram. Tillväxten har inte kommit igång och arbetslösheten fortsätter att öka. Ett år av åtstramning räcker inte för att väga upp årtionden av misskötsel.

Ändå straffas Monti för att han försökt medan italienarna utan att tveka ger patenterade löftesbrytare som Berlusconi nytt förtroende.

Säkert spelar det också in att Monti är omvärldens älskling. Merkel och övriga EU hyllar honom eftersom han försöker genomdriva de reformer kollegorna i Europa vill se.

Där finns pudelns gärna.

Vem de än röstar på så har italienarna inget val. Antingen går de igenom stålbadet eller så är det med och framkallar eurons kollaps. Italiens ekonomi är så stor att inga räddningspaket från övriga EU kan rädda italienarna.
Men de har ju alltid Berlusconi och Grillo att luta sig mot.

Fotnot: Så här fördelades rösterna i italienska valet (deputerandekammaren): Bersanis vänsterallians 29,5, Beslusconis högerallians 29,1 procent, Beppe Brillos Femstjärnan 25,6, Montis centerallians 10,5 procent