Amerikanska staten stämmer ett ratinginstitut för sin roll i finanskrisen.

Det ställer en viktig och intressant fråga. En fråga som även borde ställas när det gäller svenska företags och rådgivares agerande.

Hur stort ansvar har den som ger usla råd?

USA:s justitiedepartement hävdar att Standard & Poors bidrog till att utlösa den värsta finanskrisen i modern tid genom att felaktigt ge höga betyg till ”livsfarliga” bostadsobligationer. För det vill justitieminister Eric Holden att S&P ska tvingas betala 35 miljarder kronor i böter.

I veckan havererade förlikningssamtal mellan parterna och nu går Obama till domstol.

Länge har ekonomiska kriser ansetts vara en del i kapitalismens naturliga cykler av upp- och nedgångar. Utlösta av alla och ingen.

Det synsättet verkar vara historia. Nu letas syndabockar och i den mån det går att hitta någon så utkrävs ansvar.

Även om det var Lehman Brothers konkurs som direkt utlöste finanskrisen 2008 som fortsatt har kraftiga verkningar ännu 2013, så började katastrofen långt tidigare.

I botten låg amerikanska bostadsobligationer som ratinginstitutet S&P gav högsta betyg, AAA. Obligationerna var en komplicerad mix av låntagarnas risker. Man blandade friskt vanliga bostadslån med så kallade suprime-lån. Lån till ”fattiga” husköpare vars enda möjlighet att betala igen låg i en fortsatt kraftig värdestegring på bostäder.

Ändå gav S&P obligationerna en kvalitetsstämpel som signalerade att risken var låg.

När institutet redan 2006 fick de första indikationerna på att det inte stämde så struntade man i att varna marknaden, hävdar staten i sin stämning. Skälet var att man var rädd att bankerna som utfärdats obligationerna och betalat S&P för att betygsätta dem skulle bli sura och i fortsättningen använda något annat ratinginstitut.

I bevisen ingår e-mejl från anställda som varnar för och ifrågasätter de höga betygen på bostadsobligationerna så tidigt som 2006.

Med sina riskfria betyg letade sig bostadsobligationerna in i väldigt många pensionsfonder och bankportföljer världen över. När de visade sig vara en bluff försökte alla sälja samtidigt och priset störtdök vilket skapade stor instabilitet i hela det globaliserade världsekonomiska systemet. Förtroendet fanns inte längre.

Sent om sider ser det ut som ansvar kommer att utkrävas av åtminstone några av de skyldiga.

Stämningen av S&P kan följas av fler.

Kanske också på mer lokal nivå.

I Sverige pågår just nu en annan skandal som mest drabbar småsparare som investerat i gruvföretaget Northland Resources. En investering som många banker och rådgivare eldat på med orealistiska glädjekalkyler understödda av gruvföretaget i fråga.

Nu ser det ut som tiotusentals småsparare förlorar nästan allt de investerat.

Man kan säga att småspararna har sig själva att skyllda. Alla vet att gruvaktier alltid åtföljs av en stor risk. De borde ha begripit bättre.

Men om nu en rad banker och investeringsexperter i syfte att själva tjäna stora pengar hejat på småspararna med vad som i efterhand visat sig vara usla råd, vilket är då deras ansvar?

Hittills har banker och rådgivare relativt riskfritt kunnat ägna sig åt att ge dåliga råd. De har håvat in stålarna medan spararna fått ta förlusten.

– Sorry, jag hade visst fel, har de kunnat säga.

Med vad händer om de i fortsättningen riskerar att få betala dryga böter för de dåliga råden? Kanske skulle vi då slippa haussade bubblor som brister med svåra följer både för samhället och privatpersoner.

Förre näringsministern Björn Rosengren står fortfarande för en av de stora svenska skandalerna i denna genre när han snackade upp Teliaaktien.

När staten sålde ut Telia framställdes det som en lysande affär och riskfri placering. Svenska folket tömde sina sparkonton och köpte Telia. Bara för att några månader senare upptäcka att värdet på aktierna halverats.

Kan amerikanska staten stämma Standard & Poors borde kanske svenska folket kunna stämma Rosengren och svenska staten.