Reaktionerna från anhöriga och vänner är desamma efter så gott som varje terrordåd.

Ingen hade en aning om att den närstående umgicks med planer på att spränga en massa oskyldiga människor i luften.

Men efter några dagar dyker det upp ett spår som i de flesta fall är helt avgörande för hur den vanlige, snälle och omtänksamme mannen förvandlats till ett terroristmonster.

Vi såg det efter bomberna i Londons tunnelbana 2007, efter den svenske terrorbombaren Taimour Abdulwahab misslyckade försök i Stockholm och nu efter sprängningarna vid Boston maraton. Och – skulle jag vilja påstå – efter så gott som varenda terrorattack i västvärlden.

Före attacken är det ingen i familjen eller av vännerna som misstänkt någonting. Generellt beskriv terrorbombarna alltid som lugna, vänliga, omtänksamma, modesta och ytterligare ett stort antal positiva omdömen.

Det kan vara ett sätt att hantera chocken och också ett sätt att skydda sig själv från ansvar. För om man märkt att något inte var som de skulle borde man kanske ha ingripit.

Men i många fall kan de närstående ha gjort fullt rimliga iakttagelser. För ofta är den blivande terroristen helt normal ända fram till en viss punkt. Denna punkt är ofta då vederbörande återvänder till sitt hemland eller någon annan nation där han kommer i närkontakt med militanta islamister.

Drivande bland de fyra män från Leeds som sprängde sig själva i luften i Londons tunnelbana 22 juli 2005 var Muhammad Sidique Khan. Han jobbade några år före sprängningarna som ungdomsledare på Hillside primary school i Leeds. Med inriktning på barn med särskilda behov. Han hade lätt för att få kontakt med barnen och var lika uppskattad av andra lärare och föräldrar därför att han visade stort tålamod och empati med de svåra barnen.

Så i november 2004 – bara ett drygt halvår före attackerna – reser Khan till Pakistan och kommer inte hem förrän i början av februari. Med sig har han Shehzad Tanweer, en ung man duktig i skolan och i drott. Tanweer ville hitta en bra koranskola där han kunde studera. Tillsammans med Khan skulle han besöka några.

Tanweers föräldrar betalade hans biljett och tyckte det kändes tryggt att den äldre Khan var med som guide.

Brittisk polis misstänker att resan snarare blev en del av förberedelserna för terrordåden i juli 2005. De tror att de två fick utbildning i bombtillverkning.
Några månader senare sprängde de sig själva i luften med hemmagjorda bomber.

Taimour Abdulwahab kom till Sverige från Irak när han var tio år. Hans familj var flyktingar. Han anpassade sig snabbt. Vännerna beskrev honom som en öppen och trevlig kille om än rätt bestämd. Spelade basket och var duktig i skolan.

Åren före sitt självmordsdåd började han resa till Mellanöstern. Officiellt för att jobba och tjäna pengar. Men i ett avskedsbrev säger han att det var för att göra jihad, heligt krig. Med andra ord var han på träningsläger. Sista resan var bara några månader före attentatet på Bryggargatan.

Mönstret dyker upp igen när man läser om den äldre av bröderna i Bostonbombningen den 15 april i år.

Tamerlan Tsarnajev, 26, kom till USA för knappt tio år sedan. I motsats till många andra terrorbombare verkar han inte haft helt lätt att anpassa sig. Han reste till Ryssland i början av 2012 och stannade i ett halvår. Han besökte sin pappa och sina släktingar i Dagestan men han reste även till Tjetjenien. Vad han gjorde där eller vilka han träffade är det ingen som vet. Men mindre än ett år efter hemkomsten genomför hans med sin lillebror terrordådet mot Bostons maratonlopp.

Gemensamt för alla tre ovan är att de troligen börjat radikaliseras via sajter på nätet. En radikalisering som kan ha fullbordats på plats i utlandet. Tiden de behövt föra sina anhöriga och vänner bakom ljuset kan ha varit relativt kort.

Kanske ringer varningsklockorna i framtiden lite högre när unga män reser långa perioder till länder där militant islamism är markant förekommande.