Den nya italienska regeringens chans att överleva på sikt är ungefär lika stor som en fågelunges som ramlar ur boet.

Om ett eller maximalt två år står ett nyval förmodligen för dörren.
Förhoppningsvis räcker det för att lösa de mest akuta problemen.

Man kan säga åtminstone två bra saker om Italiens nya regering under premiärminister Enrico Letta.

Medelåldern är efter italienska förhållanden mycket låg, 53 år. Letta själv är bara 46 år. Det innebär ett genrationsskifte i italiensk politik. Det gamla gardet är på väg ut.

Hela sju av de 21 ministrarna är kvinnor. Vilket med italienska mått mätt är extremt jämställt. Bland ministrarna finns också Italiens första svarta minister, Cecile Kyenge. En läkare som ursprungligen kommer från Kongko-Kinshasa och särskilt ska företräda den växande skaran av invandrare.
Men där slutar det roliga.

För den nya regeringen är inte annat än ett snabbt hopplockat lapptäcke av politiska motståndare som egentligen inte tål varandra. De är så illa tvungna att regera tillsammans för att rädda Italien från ekonomisk kollaps. Åtminstone en tid.

Kreditvärderingsinstitutet Moodys varnar för att Italien mycket väl kan behöva söka ekonomisk hjälp från EU för att klara landets finanser.

Uttalanden som brukar betyda att räntekostnaderna stiger ytterligare. Italien har redan EU:s högsta statskuld efter Grekland. Den beräknas i slutet av året vara uppe i 130 procent av BNP mot de 60 procent som egentligen är övre gräns för euroländerna.

Under två månader har det rått politiskt kaos i Italien medan man försökt bilda en regering utifrån valresultatet i februari. Det var först sedan vänsterkoalitionens ledare Bersani avgick och ersattes av Enrico Letta som knutarna löstes upp.

Men i grunden finns fiendskapen kvar mellan Demokratiska Partiet och Silvio Berlusconis konservativa Folkets frihet. Att regera någon längre tid tillsammans kommer att utsätta regeringen för enorma påfrestningar när vitt skilda intressen ska jämkas samman.

Många misstänker dessutom att Silvio Belusconi har sin helt egen agenda för att stödja regeringen. Även om han inte själv fått någon ministerpost har han lyckats trumfa in sin förtrogne Angelino Alfano som inrikesminister och vice premiärminister.

Via hans inflytande kan Berlusconi försöka undvika fällande domar i ett antal mål där han står åtalad. Om domsluten inte går hans väg kan han hota med att fälla regeringen. Berlusconi fällde den förra regeringen och tvingade fram nyval genom att dra bort sitt stöd.

En som nu totalt hänger i luften är populisten Beppe Grillo som kom från ingenstans och tog närmare 30 procent av rösterna. Han har sagt nej till att regera med såväl höger som vänster. Den nya regeringen har han liknat vid en hoper smågrisar som trängs vid utfodringsrännan.

Lettas koalitionsregering är så bräcklig att den i princip riskerar att spricka vid varje omröstning i parlamentet.

Vad övriga EU hoppas på är att Letta åtminstone ska lyckas få igenom viktiga strukturreformer av den italienska ekonomin och nya lagar som förhindrar det politiska dödläge som Italien hamnade i efter valet.

Föregångaren Mario Monti lyckades få in någon sort lugn och förtroende för Italien. Nu återstår det att se om Letta lyckas rida på den vågen.