Vi landar på Berlin Tegel.

En gammal, sliten och rätt rörig flygplats med europeiska mått mätt.

Det påminner om att tysk effektivitet inte alltid är på topp. I motsats till vad många svenskar tycks tro.

Egentligen borde vi ha landat på Berlins nya storflygplats som byggts söder om stan. Ett bygge där det mesta gått snett.

Berlin Brandenburg Airport skulle ha öppnats i juni 2012 men bara några veckor före invigningen sköts den upp. Skälet som angavs var att brandskyddet inte höll måttet. Sedan dess har invigningen skjutits upp flera gånger. Nu ska flygplatsen öppna först under nästa år. Inget datum är satt.

Förseningen är både dyr och pinsam för tyskarna. Den rubbar bilden av Tyskland som ett effektivt land där ordning och reda gäller och där man ligger i framkant med nya teknik.

Flygplatsen i sig är ingen valfråga eftersom de ansvariga för fiaskot redan bytts ut. Men varje gång en tysk minister landar på Berlin Tegel påminns han eller hon om vilken undermålig flygplats den tyska huvudstaden har.

Enda fördelen är att taxiresan in till hotellet är relativt kort. Vi når vårt hotell i stadsdelen Mitte på drygt 20 minuter. Luften är ljummen. Molnen avlöser varandra i en tät ström.

På vägen är det inte mycket som påminner om att landet går till val på söndag. Enstaka valaffischer hänger längs de ganska folktomma gatorna. Angela Merkel ler milt från en av dem.

Förmodligen höjs valtemperaturen rejält ikväll när socialdemokraten Peer Steinbrück intar Alexanderplatz för sitt och SPD:s sista stora valmöte i den tyska huvudstaden.

Läser i tyska tidningar att en hård diskussion pågår mellan olika fraktioner inom SPD om hur man ska ställa sig ifall det blir aktuellt att regera tillsammans med Merkels kristdemokrater i en så kallad stor koalition.

Vänsterflygeln inom partiet förespråkar en medlemsomröstning. Det framstår som orealistiskt eftersom processen skulle ta flera månader.

Men även inom andra delar i partiet finns det stor tveksamhet till att regera tillsammans med Merkel. Partiet gjorde det åren 2005-2009. Man fick inte särskilt mycket att säga till om. Merkel stal helt rampljuset. Som lök på laxen tvingades man dessutom se sina opinionssiffror sjunka. De har inte hämtat sig sedan dess.

I ena vågskålen ligger att ta ansvar för nationen och viljan att stå längst fram vid köttgrytorna. I den andra att partiet inte vill vara med om en ny kräftgång.

Missar Merkels nuvarande koalitionspartner fridemokraterna, FDP, femprocentsspärren till Bundestag så blir SPD tvungna att bekänna färg.
De mest lutar åt ett ja till Merkel. Den njugga attityden så här strax före valet kan vara ett sätt att försöka förbättra partiets förhandlingsposition.