Modell över Stasis jättekomplex i centrala Berlin. Foto: Jerker Ivarsson

BERLIN. Ingenstans har den amerikanska massavlyssningen av europeiska medborgare väckt sådan ilska som i Tyskland.

Vill man förstå varför ska man bege sig till Ruschestrasse 103 i de östra delarna av Berlin.

Utifrån finns det inget som avslöjar vad som en gång gömts här. Numera ser det ut som vilket bostadsområde som helst.

Först när man öppnat dörren står det en liten diskret skylt innanför ingången:

Välkommen till Stasi-museet.

 

 

 

Avslöjandena av visselblåsaren Edward Snowden om hur USA via säkerhetsorganet NSA avlyssnat teletrafik och e-mail, hur EU-möten och toppmöten buggats, har väckt ett ramaskri i Tyskland.

Under sommaren dominerades tyska medier totalt av skandalen. Man kunde inte tro att Tyskland stod på tröskeln till ett val.

Socialdemokraten Peer Steinbrück försökte utnyttja skandalen i valrörelsen. Han hävdade att Merkel brutit mot den tyska grundlagen genom att inte skydda tyskarna mot den här typen av massavlyssning.

Nu verkar inget parti varken vinna på eller ta skada av skandalen eftersom det trots allt tycks som det skett utan den tyska regeringens kännedom, ännu mindre medgivande.

Ilskan beror snarare på att mörka minnen från det förflutna väckts till liv. Minnen som i viss mån bevarats i de anonyma husen på Ruscherstrasse.
Vi betalar fem euro i inträde och en euro för ett fototillstånd. Några trappor upp kliver vi in i en svunnen tid.

Stasichefen Erich Mielkes privata rum intill hans kontor. Foto: Jerker Ivarssson.

 

Här finns Erich Mielkes tjänsterum bevarat precis som det såg ut före murens fall 1989. Mielke satt i kommunispartiets politbyrå och var chef för Ministeriet för Statssäkerhet, Stasi.

I dag är hans ljusbruna skrivbord helt tom bortsett från två bakelittelefoner, hans blå kontorsstol och en egen telefonväxel som gjorde att han kunde kommunicera direkt med Moskva.

Mielke var chef för det som östtyskarna fruktade mest. Den civila säkerhetspolisen som avlyssnades deras telefonsamtal, som tvingade grannar och familjemedlemmar att informera om varandra.

Var det någon som var emot partiet? Talade någon illa om partiledningen? Umgicks någon med planer på att fly över muren?

Stasi var den sjukliga misstänksamheten personifierad. Ingen information var för obetydlig att samla på. Minsta rykte var värt att undersöka även om bevisen var obefintliga.

Allting arkiverades noga i kilometerlånga rader av mappar fyllda av paranoia.
Stasi skydde inga medel och inga kostnader i försöken att samla in information om medborgarna långt före internet.

 

I en monter står några glasburkar med gula dukar i. Dukarna användes för att ta doftprover på misstänkta ”statsfiender”. Syftet var att via doftproverna kunna spåra upp dem vid behov med hjälp av Stasis specialtränade hundar.

Bredvid burkarna ligger en tryckt illustrerad instruktion för hur doftprovet skulle tas medan personen förhördes av Stasi. Dukarna lades under stolen.
”Provet måste tas under minst tio minuter”, lyder instruktionen.

I en annan monter förevisas en instruktion om hur kameror ska sättas upp i ett rum som ska övervakas utan att innehavaren ska veta om det. Här finns bilder på de specialbyggda små lastbilar som Stasi lät bygga som var belamrade med kameror och avlyssningsutrustning.

En infraröd kamera som kunde ta skarpa bilder i mörker beställdes i 25 exemplar av den östtyska kameratillverkaren Carl Zeiss Jena. Kostnad: En miljon kronor per kamera.

Stasi drog sig inte för att mörda och tortera. Bland annat de som avslöjades med att hjälpa andra att fly över Berlinmuren. Eller den anti-fascistiska skyddsvallen som den kallades i DDR.

Museets första våning är en expose över statsapparaten i DDR.

Kommunistpartiet SED hade strax före murens fall 2,3 miljoner medlemmar. Resterna av partiet finns i dag i form av vänstern, Die Linke som ändå lyckas locka drygt 70 000 medlemmar och beräknas få tio procent i valet.

En av dem som var med i partiets ungdomsorganisation FDJ, Fri tysk ungdom, var nuvarande förbundskanslern Angela Merkel.

FDJ:s främsta uppgift var att ”forma ungdomarna till klassmedvetna socialister”. Merkel var chef för sin FDJ-sektions propagandaavdelning.

Efter en dryg timmes rundvandring bland gömda kameror, avlyssningsutrustning och doftdukar är det lätt att förstå varför tyskarna är så allergiska mot en stats övervakning av medborgarna.