President Barack Obama behöver inte bekymra sig för omval.

Vilket minskar chansen att han viker sig.

Istället ger krisen honom en möjlighet att utdela ett avgörande slag mot republikanerna.

Förra veckan ställde Obama in sin resa till ett viktigt toppmöte i Asien. Förmodligen mest för att inte republikanerna skulle kunna säga att han struntade i budgetkrisen och prioriterade utrikespolitiken.

Istället ägnade han all sin tid åt att offentligt skälla ut republikanerna efter noter och kalla dem ”ansvarslösa”.

Nu har presidenten bytt taktik och håller sig borta från offentlighetens ljus. Han anser uppenbarligen att tiden arbetar i hans egen favör.

Presidentens popularitet har ökat med någon procent trots krisen medan republikanska partiet stirrar mot sina sämsta siffror någonsin. 47 procent tycker presidenten gör ett bra jobb enligt NBC/Wall Street Journals mätning medan bara 24 procent tycker detsamma om republikanska partiet.

För en gångs skull är det inte på presidenten som pressen är störst.

Mest fokus riktas mot republikanerna som drivit fram krisen genom att vägra godkänna en budget om de inte fick igenom ett stopp för eller försening av Obamas sjukvårdsreform.

Det tåget har i princip gått. Obamacare är redan igång. Presidenten lär inte acceptera några förslag som inskränker eller sätter krokben för reformen med vilken han skriver in sig i historieböckerna.

Utifrån kan det se ut som presidenten är hårt pressad men han har egentligen en ganska bra sits.

Obama flyttar ut från Vita huset 2016. Han får inte ställa upp för omval.
Inför den förra budgetkrisen i augusti 2011 var läget ett helt annat. Då var han tvungen att kompromissa för att inte äventyra sitt omval.

Nu kan han sätta hårt emot hårt. Väl medveten om att majoriteten av amerikanerna i första hand lägger skulden för det som händer på republikanerna.

Republikanerna måste backa på ett tydligt sätt för att Obama ska sträcka ut handen.

Att republikanerna agerar opposition är fullt naturligt. Men under Obamas ämbetstid har partiets högljudda högerflygel i praktiken försökt sätta krokben för alla hans förslag. Vilket irriterat Obama rejält.

Nu har han en chans att knäcka dem, om inte för evigt så åtminstone för en del av hans återstående presidenttid. Eller rättare sagt låta dem knäcka sig själva genom sitt självdestruktiva beteende.

Men det är en knivig balansgång för presidenten.

I slutändan är krisen ändå Obamas problem. Skulle mot förmodan skuldtaket inte höjas och världsekonomin havererar påverkar det negativt hans chanser att genomdriva andra av sina reformer, bland annat när det gäller invandringen.

Då kan det vara en klen tröst att republikanerna råkar ännu värre ut.