Ännu ett land som sveptes med av den arabiska frihetsvåren är på väg mot kaos istället för demokrati.

Medan den dramatiska utvecklingen i Egypten och Tunisien med jämna mellanrum dominerar nyheterna så sker förfallet i Libyen mycket i det tysta.

Människor skjuts ihjäl. Ministrar kidnappas. Den libyska regeringen är så svag att den inte ens kan försvara sig själv.

Det var inte så människor som deltog i den arabiska vårens demonstrationer hade tänkt sig framtiden.

Den gångna helgen inträffade det värsta våldet sedan diktatorn Moammar Gaddafi störtades och dödades sommaren och hösten 2011.

Minst 40 människor dödades när en av alla miliser öppnade eld mot civilbefolkningen. Människor som tröttnat på att milisen fungerar som ett slags stat i staten utan att någon kontrollerar dem och som kräver att de ska lämna Tripoli.

Libyen har ingen egentlig armé vilket gör att milisgrupperna som störtade Gaddafi fortfarande är de enda som kan upprätthålla säkerheten. Men miliserna har delat in städerna mellan sig och kontrollerar olika delar av dem. För att ta sig mellan en del av Tripoli till en annan måste befolkningen ofta passera milisernas checkpoints. ”Säkerhet” innebär att soldaterna tänker mer på sin plånbok än på att skydda befolkningen.

Trots att fria val har hållits i landet så är det långt kvar till något som ens liknar demokrati. Stadsbilden i Tripoli domineras fortfarande av tunga vapen.

De styrande politikerna har begärt att miliserna ska lämna ifrån sig sina vapen. De vägrar. Eftersom det inte finns någon med vapenmakt som kan tvinga dem så fortsätter milisen att dominera människors vardagsliv.

Helgens dödande stod en milisgrupp från staden Misrata för. De styrande i Misrata har nu beslutat att milisen måste lämna Tripoli inom tre dagar. Återstår att se om de lyder. Löftena har hörts förr.

Landet ser stadigt ut att närma sig anarki. Milisgrupperna behandlar valda politiker som om de vore brottslingar.

För en månad sedan kidnappade en av milisgrupperna premiärministern Ali Zeidan. I söndags tog en annan grupp landets biträdande säkerhetsminister Mustafa Nuh som gisslan.

Trots att mer än två år gått sedan diktaturen föll så är läget i landet fortfarande explosivt. I Tripoli är många skolor och butiker stängda.
Landets oljeexport har minskat kraftigt på grund av strejker och därför att milisgrupper tagit kontroll över oljekällor.

Milisernas närvaro omöjliggör i praktiken en övergång till ett normalt styre. Soldaterna använder sin vapenmakt för att få igenom krav som just deras klan ställer. Via gervärspipan skapar de sina egna lagar.

Hur lång tid tar det innan människor börjar säga ”det var bättre på Gaddafis tid”?