Choklad kan användas till mycket.

Men att stoppa forna Sovjetrepubliker från att närma sig EU måste vara ett av de mer oortodoxa användningssätten.

Chokladkriget är Putins vapen för att kväsa Ukraina.

Den ukrainska godistillverkaren Roshen brukar exportera 8 000 ton choklad till Ryssland varje månad. Sedan i somras slinker inte minsta chokladpralin igenom.

Officiellt har det inget med politik att göra. Ryska hälsovårdsinspektörer som inspekterat Roshens anläggning hävdar att fabriken inte uppfyller kraven på en säker och modern produktion. Eftersom inget annat av de många länder som Roshen exporterar till klagat på produkterna är den ryska inställningen mer än en smula märklig.

Men bara om man inte sätt in den i ett politiskt perspektiv. Chokladkriget är en fortsättning på år av återkommande påtryckningar mot Ukraina.

I slutet av november är det meningen att Ukraina ska skriva på ett associationsavtal med EU. Det innebär tullfrihet för många ukrainska produkter inom EU och hjälp till omställning av ekonomin.

Rysslands president Vladimir Putin ogillar starkt att Ukraina och andra forna Sovjetrepubliker försöker lösgöra sig helt från Moskva för att istället hoppa i knäet på väst. Han ser det som ett sätt för USA och EU att ringa in Ryssland med västvänliga stater som en gång i tiden spelade helt på Rysslands planhalva.

Putin vill istället ha med Ukraina och andra forna Sovjetrepubliker i en tullunionen där Vitryssland och Kazakstan redan ingår.

Utåt säger Putin att det är helt och hållet upp till Ukraina och andra att själva bestämma om de vill skriva på avtalet med EU. I praktiken drar han åt tumskruvarna som en varning om vad som kan hända i fall Ukraina inte väljer den ryska tullunionen istället. Att vara med i båda går inte enligt Ryssland.

Moskva har redan tvingast åse hur de baltiska staterna gått med i EU och Nato och hur Georgien i praktiken gett Moder Ryssland på båten. Moldavien är på väg åt samma håll.

På Sovjettiden fungerade Ukraina som Rysslands kornbod. Kulturellt och ekonomiskt är banden mycket starka mellan de två länderna. Ukraina är dessutom delat i sin inställning. Ungefär halva befolkningen har ryska som modermål och vill hellre gå i tullunion med Moskva än EU.

Dragkampen har pågått länge. Ryssland kräver hutlöst betalt för sin naturgas från Ukraina. Så mycket att Ukraina är svårt skuldsatt. Tidigare vintrar har det hänt att Ryssland stoppat gasflödet och tvingat befolkningen att frysa som straff för att de inte gått i Moskvas ledband.

Inför årets vinter har ryska Gazprom hotat att begära betalt i förskott för gasen. Ryssland har också stoppat Ukrainas export av järnvägsvagnar till Ryssland.

Ukraina är inte de enda som råkat illa ut.

Moldavien fick inte längre sälja vin till ryska konsumenter.

I höst stoppade Ryssland importen av mjölk och yoghurtprodukter från Litauen som redan är med i EU. Moskva irriterade sig på att den litauiska regeringen tillhört de som mest högljutt uppmanat andra före detta Sovjetrepubliker att välja EU före Moskva.

Lite skämtsamt har vissa kallat det för Mjölkridån med hänvisning till det som före Berlinmurens fall kallades Järnridån, linjen mellan det fria väst och det Sovjetdominerade öst.

Skrämseltaktiken fungerar. Armenien som länge förhandlat om ett associationsavtal med EU hade tänkt skriva på det i Vilnius den 28-29 november. Istället kom beskedet i början av september att man går in i Moskvas tullunion.

En tydlig delseger för Putin i dragkampen med EU. Vem som avgår med slutsegern vet vi först om några veckor.

Åtminstone tills dess får ryssarna klara sig utan ukrainsk choklad.