EAST LONDON-QUNU, SYDAFRIKA. Någon gräns verkar inte finnas för hur mycket sydafrikanerna kan sörja och hylla sin nationalhjälte.

Inne på den nionde dagen av nationalsorg lyssnar jag för tredje dagen i rad på radion som rapporterar non-stop om Nelson Mandela.
Människor ringer in till programmet och berättar om sina möten med Mandela eller bara säger några ord till avsked.

Det är som ett gigantiskt ymnighetshorn som aldrig tar slut hur mycket man än öser ut.

Designern Desiree berättar i radion om sitt första möte med legenden för många år sedan. Hur hon bönade och bad att få göra något för honom och för det nya Sydafrika. Hon behövde inte ha betalt bara hon fick göra en insats.

Desiree berättar hur Mandela då undrade om hon ville designa silkesskjortor åt honom. Hon bad att få en av Mandelas skjortor med ett mönster som han gillade. Mandela föredrog jordfärger.

– Genom åren har jag gjort 100-tals skjortor åt honom i hans favoritfärger med olika mönster. Skjortor som han haft på sig när han hållit tal i FN eller varit på statsbesök. Mandela införde en helt egen klädkod i det internationella umgänget.

Jag hör en konstnär berätta om en 40 meter hög väggmålning som han håller på att slutföra. Den kommer att synas över stora delar av staden.

Jag hör om en nio meter hög Mandelastaty som ska avtäckas i Pretoria.

Den enda musiken som spelas mellan pratet i radion är hyllningssånger till Mandela. Många med textrader som ”We love Nelson Mandela” eller ”Nelson Mandela is our father”. Utbudet av sådana låtar verkar vara obegränsat.

Under många timmar av lyssnande hör jag inte ett enda ont ord om Mandela. Inte en enda kritisk reflektion. Mandela är så nära Jesus som någon på denna jord kommit. Åtminstone i vår tid.

Det enda jag ser som på minsta sätt stör bilden är en intervju med dottern Makazikwe. Hon berättar hur hennes pappa alltid var frånvarande.

– Alla barn vill växa upp med sina föräldrar, säger hon. Men pappa valde eller tvingades välja andra saker.

Nigel Sansom som säljer saker i solskenet på en loppmarknad i Gonubie, en burgen vit förstad, håller med om att det finns en tendens att överdriva hyllningarna till Mandela.

– Så är det i den här delen av världen. Jag tror man ska se det mer som att man hyllar hans minne och gärning än som att folk sörjer. Synd bara att vi tog 27 år av hans liv.

Överallt jag vänder blicken är det bilder av Mandela. Plakat. Banderoller.
I varje by och stad på vägen mellan East London och Mandelas hembyn Qunu hänger bilder på en leende Mandela.

När vi stannar till på en bensinstation för att tanka visar killen som fyller upp bilen med bensin att han satt en svart bindel runt sin ena vad. Texten lyder ”Caltex hedrar Nelson Mandela”.

Bensinkillen förklarar att han inte kan ha den runt armen som meningen är för då ramlar den hela tiden ner.

Inget företag med självaktning har låtit bli att sätta in helsidesannonser där de hedrar Mandela. Alla vill förknippas med ikonen.

På statlig tv pågår sändningarna nonstop. Just nu visar det hur kistan med Mandelas kvarlevor körs den sista biten till hembyn Qunu där han begravs imorgon.

Det är bara att hoppas att sydafrikanerna orkar leva kvar i försoning även när deras store hjälte ligger under jord.