När säkerhetspoliser runtom i Europa träffas finns det just nu ett samtalsämne som ständigt kommer upp.

Ett nytt terrorhot som de inte vet hur de ska tackla.

Att europeiska medborgare av muslimsk härkomst reser till konfliktområden för att slåss och få vapenträning har förekommit ända sedan terrordåden i USA 2001 och Irakkriget 2003. Men det har handlat om ett fåtal individer. I och med inbördeskriget i Syrien har antalet individer formligen exploderat.

– Det är ett allvarligt och växande problem i Europa, säger Magnus Ranstorp, terroristexpert vid Försvarshögskolan.

Han beräknar att det just nu finns runt 2 000 personer med hemvist i EU-länder som åkt till framförallt Syrien för att delta i kriget. Då talar Ranstorp om människor som säkerhetstjänsterna i respektive länder känner till.
– Därtill finns ett stort mörkertal, säger han.

Oftast handlar det om islamister som vill delta i jihad, heligt krig.

Oron bland säkerhetstjänsterna handlar inte så mycket om att folk frivilligt lämnar en trygg tillvaro i Europa med risk att bli dödade.

Den stora risken för Europas samhällen är när dessa individer återvänder. Det är bland dessa som presumtiva självmordsbombare rekryteras.

Även om myndigheterna i stor utsträckning vet vilka dessa personer är går det inte att punktmarkera alla när de återvänder till sina hemländer. Det kan ta lång tid från att stridande återvänt hem tills de blir inblandade i ett terrordåd.

I Sveriges fall handlar det just nu om 75 individer som rest utomlands för att strida och träna. Även om inte alla blir starkt radikaliserade under sin utlandsvistelse utgör de ändå en klar riskfaktor för framtiden. När de är i Syrien, Somalia eller i andra konfliktområden kommer de ofta i kontakt med rekryterare från al-Qaida eller liknande organisationer.

Taimour Abdulwahab, den svenske självmordsbombaren som slog till i Stockholm på en sidogata från Drottninggatan, hade varit på träningsläger i Mellanöstern innan han utförde sitt dåd.

– Det finns ett antal exempel på återvändande som sedan genomfört eller planerat att utföra terrordåd, säger Ranstorp. Men det kan gå 5-10 år efter utlandsvistelsen innan de slår till.

Sveriges EU-kommissionär Cecilia Malmström presenterade förra månaden en handlingsplan för att få medlemsländerna att skärpa insatserna mot våldsam extremism. Bland annat uppmanas de att inrätta exit-verksamheter för att underlätta avhopp från terrorbejakande organisationer.

Men när jag träffar henne och Ranstorp på Försvarshögskolan är mitt intryck att myndigheterna har svårt att hitta sätt att stoppa ”jihadkrigare”. Receptet är diffust.

– Jobba mer med familjerna. Jobba med motberättelser. Få lokala ledare i moskéerna att ta upp frågan på fredagsbönen.

Men alla åtgärder bygger i grund och botten på att de extremistiska personerna låter sig övertygas. I praktiken kan inte Säpo eller någon annan hindra den som vill resa till kriget. Familjerna har ofta försökt övertala sina söner och döttrar (ja, det blir allt vanligare att även kvinnor reser till konfliktområden) att stanna hemma. Utan att lyckas.

Förtvivlade föräldrar tar kontakt med Säpo och andra polisorganisationer. Som inget kan göra.

Priset kan vi alla få betala längre fram.