Det är inte konstigt om väljarna i Irak är rädda för att gå till vallokalen. Att rösta kan vara förenat med livsfara.

Irak är ett utmärkt exempel för den som vill studera hur lång tid det tar för ett land som glidit in i inbördeskrig att komma på fötterna igen.

Formellt är Irak numera en demokrati tack vare den amerikanska invasionen 2003.

Men det är inte ens halva sanningen.

I praktiken ledde den amerikanska invasionen till ett total sönderfall av landet. Det var fruktansvärt för många under Saddam Husseins diktatur men arvet som USA lämnade efter sig har på många vis blivit långt mycket värre.

Under 2007-2008 nåde våldet i Irak sin kulmen när framförallt sunnimuslimska extremistgrupper spred död och förintelse med vägbomber och självmordbombare.

Den som trodde att våldet skulle avta när USA dragit sig tillbaka har inte blivit sannspådd. 2014 är våldet tillbaka på nästan samma nivå. Bara i år har redan cirka 4 000 människor dödats i olika attentat. Att gå igenom databasen Iraq Body Counts lista över omkomna är som att läsa en bisarr dagbok över ond bråd död. Så gott som dagligen inträffar bombdåd där antalet döda är tvåsiffrigt.

Fortfarande plågas landet av dagliga elavbrott, brist på rinnande vatten och grundläggande samhällsbehov. Så gott som alla delar av landet är berörda.

Under diktatorn Saddam Hussein plågads folk av politiskt förtryck och en total brist på rättsäkerhet men det dagliga livet fungerade. Irak var ett tämligen välbärgat land där de sekteristiska motsättningarna hölls i schack.

Det amerikanska arvet är inte i första hand införandet av ett demokratiskt system. USA lämnade efter sig ett land i kaos när de drog sig ur i slutet av 2011. Ett kaos som accelererat sedan dess.

På grund av den amerikanska invasionen slog motsättningarna mellan tre huvudsakliga folkgrupperna, sunni, shia och kurder ut i full blom. De började slakta varandra som djur.

När man väl lyft på locket är det svårt att bringa det etniska hatet under kontroll igen. Vi ser hur Syrien har gått samma väg som Irak under inbördeskriget där. Vi ser början på något liknande i Ukraina där människor som kommit hyfsat överens i årtionden plötsligt ser på varandra med nya och hatiska ögon.
Irak är ett avskräckande exempel på hur det kan gå när inbördeskriget väl slagit klorna i ett land. USA begrep inte vad de gjorde när de invaderade på dubiösa grunder. Men det är en klen tröst för irakierna som tvingas leva i ett helvete dag efter dag.

De vet inte om maken kommer hem oskadd från jobbet eller barnen från skolan. Att sitta på ett fik kan vara förenat med livsfara. För att inte tala om att gå till vallokalen.

Delar av Anbar-provinsen, där USA utkämpade många av de hårdaste slagen mot ”sunnimuslimska terrorister” är åter områden där dagliga strider pågår. I städer som Falluja och Ramadi är det omöjligt att hålla val.

För de som vågar sig iväg att rösta är det inte lätt att veta vad man ska rösta på. Irakisk politik är lika kaotisk som säkerhetssituationen. Parlamentet har fortfarande inte röstat igenom en budget för 2014. Däremot är man beredd att införa lagar som gör det möjligt att gifta bort nioåringar och minskar vuxna kvinnors rättigheter.

Värst av allt; det finns ingenting som talar för att våldet är på väg att avta eller levnadsförhållandena att förbättras.

Irak är ett extremt deprimerande exempel för de som följer dagens utveckling i Syrien och Ukraina.