Jag hade velat fråga Ban Ki-Moon om hur det känns att vara chef över världen men ändå vara så totalt maktlös.

FN-chefen dyker ständigt upp som en modern Don Quijote och larmar om olika katastrofer och konflikter. Utan att i de flesta fall kunna göra ett dyft åt dem.

På presskonferensen i Rosenbad läser Ban Ki-Moon ett i förväg förberett uttalande där han som förväntat borstar statsminister Reinfeldts (fast han först uttalar det Reinfault) och Sveriges egon.

– Sverige är ett av de länder som glänser när det gäller mänskliga rättigheter, fred och utveckling, berömmer FN-chefen.

Han säger allt det en diplomat förväntas säga. Han är artig och förargar ingen.

Ändå är det som om det fattas något. Jag vet inte om det beror på FN-chefens minst sagt bristfälliga engelska uttal men det känns som väldigt lite av det han säger kommer från hjärtat.

Ban Ki-Moon verkar sakna den inre låga som brann hos hans företrädare Kofi Anan.

Jag vet inte hur många gånger jag läst och hört uttalanden av Ban Ki-Moon där han begär av parterna i en konflikt att de omedelbart måste upphöra med allt våld och att deras uppträdande är fullkomligt oacceptabelt.

I alarmistiskt tonfall kräver han att omvärlden måste ingripa för att avhjälpa allt från naturkatastrofer till krig. Men det är en tjänstemans ord utan känslor. De fäster inte.

Han är som en väckarklocka som ständigt ringer utan att någon bryr sig om att stänga av den.

Trots att det handlar om världens framtid och ond, bråd död så blir effekten blir närmast komisk.

Jag har ingen statistik att luta mig mot men min känsla är att sydkoreanen är den FN-chef som lagt flest flygmil under skosulorna. Men samtidigt är det länge sedan som vi hade en FN-chef som känns så tandlös. Han markerar ständigt närvaro men är det någon som tar honom på allvar?

Kanske är det en orättvis beskrivning. Möjligen gör han en massa bra saker i det fördolda. Det är väldigt svårt att utvärdera Ban Ki-Moons arbetsinsats.

Att det blivit så är inte bara Ban Ki-Moons fel. Sanningen är ju att ingen FN-chef har större makt än vad medlemsländerna vill ge honom, framförallt de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet.

Jag läste just att FN är på väg att kasta in handduken när det gäller att bistå med humanitär hjälp i Syrien. FN får inte tillgång till de belägrade städerna. Dödandet fortsätter i takten av 5 000 människor i månaden. Flyktingkatastrofen är den värsta i modern tid.

Krigets grymhet multipliceras av att Ryssland i kraft av sitt veto i säkerhetsrådet blockerar alla försök att lösa krisen som innebär att deras allierade i Damaskus, diktatorn Bashir al-Assad, tvingas bort eller utsätts för kännbara sanktioner.

Ban Ki-Moon fortsätter att larma och det gör han säkert rätt i. Men han står mitt i en öken och ropar. Ingen som kan göra något åt den fruktansvärda situationen lyssnar på honom.

På pappret är Ban Ki-Moon en av världens mäktigaste män. Han basar över en organisation med 193 medlemsländer, en budget på 35 000 miljarder kronor för 2012-13 och verksamhet i världen alla hörn.
Samtidigt är hans påfallande maktlös när det verkligen gäller. Som i Syrien, som i södra Sudan där flyktingarna inte ens går säkra i FN:s läger eller i Centralafrikanska Republiken där något som ser ut som ett folkmord pågår.

Konflikter som han på pressträffen i Rosenbad informerar oss tiotal närvarande journalister att han diskuterat med Reinfeldt. Men inte ett ord om några initiativ för att lösa dem.

Som vanligt är regeringskansliets presskonferens en välregisserade tillställning utan tillfälle till spontana frågor.

Jag får aldrig veta hur FN-chefen ser på sin maktlöshet.

När han lämnar Rosenbad väntar poliskortege med hovrande helikopter i luften ovanför. Det ska åtminstone se ut som Ban Ki-Moon tillhör de mäktiga.