En svart man skjuts ihjäl av polisen.

Resultatet blir kravaller, våld och mordbränder.

Dödsskjutningen av Michael Brown i Ferguson, Missouri känns som en regelbundet återkommande tragedi som sätter ljuset på ett problem som USA envist undviker att gå till botten med.

Att påstå att det händer ständigt och jämt att vita poliser eller medborgare oprovocerat skjuter ihjäl svarta amerikaner vore att överdriva. Men det händer tillräcklig ofta för att de flesta ska inse att rasfrågan är ett i högsta grad levande problem i USA.

Jag har under mina 30 år som journalist rest mycket i USA. Jag har bott i landet i två omgångar. I stort sett varje gång jag är i USA slås jag av hur oerhört segregerat samhället fortfarande är trots att det gått över 40 år sedan raslagarna avskaffades.

En uppblandning sker i medelklassen där svarta och vita i växande utsträckning bor i samma bostadsområde men det går långsamt. I dessa områden är den vita befolkningen ofta fattigare än den svarta.

På det stora hela lever svarta i sina områden, vita i sina. Det innebär att många skolor också domineras av antingen vita eller afroamerikaner. Bristen på naturliga, dagliga kontakter skapar ett främlingskap mellan grupperna. Vilket i sin tur skapar rädsla.

Man förstår inte varandra. Man lever i delvis skilda världar.

Fråga vita om de ser att USA har ett problem med rasism och de flesta svarar nej. Ställ samma fråga till svarta och många svarar ja.

Så när 18-årige Michael Brown klockan två på eftermiddagen vandrar på en gata i sina hemkvarter i Ferguson, Missouri och blir ihjälskjuten av en vit polis så skiljer sig synen på vad som hänt omedelbart åt.

De svarta se dödskjutningen som en yttersta konsekvens av vad de anser vara en rasistisk vit poliskår i en huvudsakligen svart förort. De vita utgår från att polisen hade ett tungt vägande skäl för att avlossa sina skott och att det inte hade något med 18-åringens hudfärg att göra.

I fallet Michael Brown är det för tidigt att säga vem som har rätt eller fel. Vi vet inte säkert vad som egentligen hände.

De flesta har ändå redan sin uppfattning klar.

Dödsskjutningen har resulterat i flera nätter av kravaller i Ferguson, förort till St Louis. Polisen har avlossat tårgas mot afroamerikaner som bränt ner butiker och attackerat poliser.

Händelsen är så känslig att polisledningen vägrat släppa namnet på den polisman som sköt de dödande skotten. De vill inte ens säga vilken hudfärg han har även om vittnen sagt att han var vit.

Händelseutvecklingen följer ett lika tragiskt som invant mönster från tidigare liknande hädelser, allt från Trayvon Martin som sköts av en vit patrullerande kvartersvakt till Rodney King som misshandlades till döds av fyra vita poliser.

Presidenten och andra samhällsföreträdare manar till lugn samtidigt som människorättskämpar som Al Sharpton och Jessie Jackson inte försitter tillfället att dra fram rasdimensionen och försöka vinna personliga poänger på att snabbt vara på plats i händelserna centrum.

Fler skadas och i värsta fall dödas. Egendom förstörs.

Närmare 60 år har gått sedan Rosa Parks vägrade resa sig upp på bussen och ge sitt säte till en vit. Mycket har givetvis hänt. Diskriminering på grund av hudfärg är sedan länge förbjuden i lag. Afroamerikaner har fått en rad möjligheter att ta igen förlorad mark.

Men på det stora hela är USA fortfarande ett på många sätt väldigt segregerat samhälle. Jag kan bara komma på ett annat jag rest i som är ännu mer uppdelat, Sydafrika.

Skillnaden är att medan flertalet vita sydafrikaner är mycket medvetna om de dubbla världar som existerar i deras samhälle så verkar många amerikaner leva i tron att rasfrågan sedan länge är ett icke-problem.

Eftersom den synen delas av det vita etablissemanget går förbättringarna väldigt långsamt.
Debatten ebbar ut fram till nästa dödsskjutning.