Tayyip Erdogans gör ingen hemlighet av att han vill samla mer makt till sig själv. Ändå valde turkarna honom med klar majoritet till landets nye president.

Det är bara att hoppas att de inte använt sin fria rösträtt till att rösta bort demokratin.

Erdogan har varit premiärminister i tre perioder. Längre får han inte sitta för sitt eget parti, det milt islamistiska AKP. Erdogan förutsäg den situationen för länge sedan. Redan 2007 drevs AKP igenom en författningsförändring som innebär att presidenten ska väljas direkt av folket istället för att utses av parlamentet.

Presidentämbetet har varit en till stor del ceremoniell befattning. Något Erdogan lovat att ändra på nu när han själv ska ta över posten.

Bland annat tänker han skaka liv i möjligheten att sammankalla parlamentet och andra befogenheter som grundlagen ger presidenten men som hittills inte använts. I praktiken vill Erdogan göra en maktförskjutning av ungefär samma slag som Rysslands president Putin gjorde när han och bytte jobb fram och tillbaka med premiärminister Dmitri Medvedev. Presidenten är den som framöver ska ha mest att säga till om, ifall Erdogan får bestämma.

Detta är en för Turkiet inte så lite oroande utveckling.

– Erdogan verkar inte förstå att bara för att man han en majoritet bakom sig kan man inte göra vad som helst, säger Itar Turan, professor i statskunskap vid Bilgi Universitetet i Istanbul till nyhetsbyrån AP.

När Erdogan och AKP kom till makten 2002 ägnade han mycket kraft åt att göra landet mer demokratiskt. De senaste åren har han helt ändrat inriktning.

Förvandlingen från demokratins tillskyndare till en auktoritär politiker fullbordades under striden om Geziparken i Istanbul. Befolkningen ville inte att deras grönområde skulle förvandlas till shoppingcenter och moslé. Erdogan tolkade oppositionen som riktad mot honom personligen. Han kallade demonstranterna för terrorister och sociala medier för en farsot.

Ännu längre gick Erdogan när turkiska medier offentliggjorde bandinspelningar som tycktes visa att han och hans son gömde undan pengar i en korruptionsskandal. Han förbjöd både twitter och You tube. Förbuden hann genomföras under några veckor innan domstolar upphävde dem.

Turkiets starke man har det senaste året visat prov på extremt dåligt humör när han uppträder offentligt. Flera gånger har han och hans livvakter hamnat i handgemäng med meningsmotståndare.

Erdogan har visat att han inte tål att bli motsagd. När journalister gräver fram obekväma fakta om honom ringer han chefredaktören och klagar med följd att journalisterna får sparken. Efter en viss förbättrad pressfrihet i mitten av 2000-talet är Turkiet nu det land i världen som fängslar flest journalister.

Erdogan representerar en ny typ av ledare som verkar bli alltmer populär i länder med svag demokratisk tradition. Den starke mannen som pekar med hela handen och bestämmer allting själv.

Putin har lyckats bli oerhört populär i Ryssland med denna strategi. Trots alla skandaler han varit in blandad i den senaste tiden visar Erdogan att även de turkiska väljarna är beredda att svälja samma medicin.

Framgånskonceptet bygger på att ekonomin rullar på hyfsat och människor hela tiden får det materiellt bättre. Då bryr sig en majoritet av väljarna inte om ifall deras ledare trampar på demokratiska grundprinciper som i deras ögon är diffusa.

Detta gäller särskilt folk på landsbygden där både Erdogan och Putin har starkast stöd.

I Ryssland har Putin använt presidentposten för att samla mer och mer makt i sina egna händer. Istället för mot mer demokrati rör sig Ryssland i en alltmer auktoritär riktning.

Erdogan ser ut att vara på väg i samma riktning.