Europas gränser är i gungning.

Nästa vecka är det Skottland. Katalonien står på tur.

Men det kommer att börja mullra på många platser när nationalismen får ny luft under vingarna.

I dag firar Katalonien nationaldag, regionen i Spanien där Barcelona är huvudstad. En halv miljon människor beräknas bilda ett mänskligt V genom at fylla två av stadens största gator, Gran Via och Diagonal, klädda i de katalonska färgerna rött och gult.

V står för välja.

Katalanerna vill precis som skottarna rösta om självständighet. Ledaren för den katalanska självständighetsrörelsen, Artur Mas, har satt den 9 november som valdag.

Men medan folkomröstningen i Skottland på torsdag i nästa vecka är sanktionerad av centralregeringen i London, i övertygelsen om att nej-sidan skulle vinna överlägset, så tänker den spanska regeringen sätta stopp för alla försök att rösta om katalanskt självstyre. Regeringen hävdar att den spanska grundlagen förbjuder regioner att bli självständiga.

Det avskräcker inte självständighetsivrarna.

– Om den katalanska befolkningen vill rösta om sin framtid är det praktiskt taget omöjligt att för alltid stoppa det, säger Mas till nyhetsbyrån AFP.

Precis som i Skottland drivs lokalpatriotismen i Katalonien av i grunden egoistiska motiv. Mantror sig klara sig bättre på egen hand.

Dels är det en ekonomisk fråga där Barcelona tycker att man subventionerar de fattigare regionerna i Spanien. Dels är det en språkfråga. I Katalonien föredrar många att tala katalanska även om alla kan spanska.

Omröstningen i Skottland har utan tvekan på nytt inspirerat katalanerna att hålla sin egen omröstning. Men inte bara de. Självständighetsrörelser runtom i Europa vädrar morgonluft. Nationalismen med snäva särintressen frodas som aldrig förr.

För medan det finns en väldigt tydlig tendens där Europas länder samarbetar allt tätare om alltmer inom EU så finns det en precis motsatt trend mot ökad fragmentisering.

I Belgien vill den flamländska regionen bli självständig. Motsättningarna med den franska regionen är högst påtagliga.

I Italien finns det flera områden som tycker att de skulle klara sig bättre om de slapp framförallt de fattigare och mer maffiadominerade södra delarna av landet. Sydtirolen och Sardinien är två.

I Tyskland är det många i Bayern som gärna vill kasta loss från övriga Tyskland.

I Frankrike vill Korsika gå sin egen väg.

Listan kan göras hur lång som helst.

Nästan alla dessa självständighetsrörelser har haft svårt att få gehör för sina krav både hos politikerna i respektive huvudstäder och hos en majoritet av lokalbefolkningen. Men folkomröstningen i Skottland kommer att ge ny skjuts åt deras krav. Särskilt om skottarna röstar ja.

Vad händer exempelvis på Nordirland där många i den katolska befolkningen hellre skulle vilja se ett förenat Irland. Något som får den protestantiska befolkningen att resa ragg.

Nordirland är ett exempel på när tvisten om nationaltillhörighet lett till inbördeskrig. Sedan snart 20 år råder något slags lugn och en försoningsprocess pågår. Men det krävs inte mycket för att riva upp såren igen.

Samma sak i Baskien i Spanien där terrorgruppen ETA efter många år är på väg att lägga ner sin väpnade kamp för full självständighet. Men vad händer om Katalonien plötsligt får rösta?

Fragmentiseringen av Europa har egentligen ingen gräns. När jag häromdagen lyssnade på BBC var det en person som drev frågan att regionen Yorkshire i Storbritannien också skulle bryta sig ur och klara sig på egen hand.

Varför inte Norrland eller Skåne?