Västvärldens säkerhetstjänster står inför ett svårt dilemma just nu.

Gå ut och varna för ökad risk för terrordåd och riskera att sprida onödig oro bland allmänheten.

Låta bli att varna och riskera att man missar viktiga tips från en mer alert befolkning.

Det är i det ljuset man ska se den senaste tiden höjningar av terrorhotet i flera länder, senast Australien.

Egentligen är bilden ganska likartad i många länder i västvärlden. Men olika säkerhetstjänster väljer att agera på olika sätt.

Några konkreta misstankar om terrordåd i Australien finns inte. Det fanns inte heller i Storbritannien när man där höjde terrorhotet för två veckor sedan.

Skälet till att man ändå höjer risken för terrordåd till ”hög” är att det finns individer i landet som både har kunskapen och motiveringen för att genomföra terrordåd.

Så ser det ut i många länder. Det hänger samman med inbördeskriget i Syrien och i mindre utsträckning Somalia.

De senaste åren har en strid ström av militanta islamister rest från olika länder i Europa, från Nordamerika och Australien till framförallt Syrien för att ta värvning i Islamiska staten, IS, al-Nusrafronten eller någon annan av de radikala islamistiska rörelser som slåss i inbördeskriget.

Det rör sig framförallt om barn till invandrare från Mellanöstern eller Afrika, många av dem födda i väst. De letar efter gemenskap men känner sig inte hemma i väst trots att de växt upp här. Ofta är de arbetslösa. Men de finns också de som är välutbildade och väletablerade men ändå lockas av rekryterares budskap på nätet.

Inte sällan är det kompisgäng från samma förort som bestämmer sig för att resa till kriget.

Problemet uppstår om och när de återvänder från Syrien och andra krishärdar. Då är de ofta ytterligare radikaliserade. Kanske har de gått i träningsläger där de lärt sig bygga hemmagjorda bomber eller på annat sätt utföra terrorhandlingar.

Säkerhetstjänsterna försöker följa dessa individer men eftersom de börjar bli rätt många är det omöjligt att ha alla under konstant bevakning. Bara till Sverige har ett 40-tal återvänt. Till Australien 20.

Det polisen framförallt letar efter är individer som har både förmågan och viljan att utföra attentat. Det är då varningsklockorna börjar ringa.

Men det innebär inte att det med någon slags automatik följer ett terrordåd. Och det är här polisens dilemma kommer in.

Efter den 11 september har de flesta länder skaffat sig en skala utifrån vilken man varnar för terrordåd. Det kan vara 1-3, låg till överhängande eller som i USA en färgskala.

Skalorna är till för att varna allmänheten men också olika myndigheter ifall läget ändras. Varje höjning av nivån leder ofelbart till frågor och spekulationer om varför.

Som när Norge nyligen gick ut och varande för att en terrorattack vara nära förestående utan att man för den skulle hade någon specifik information om vad som skulle attackeras. I efterhand visade sig hotet förmodligen härröra från norska medborgare som slagits för IS i kriget.

Norska myndigheter fick mycket kritik för att man skrämde upp allmänheten i onödan med ett så ospecifikt hot.
Främsta syftet med att höja hotnivån är att försvåra och förhindra terrordåd genom att polis och militär placeras ut på många viktiga knutpunkter som järnvägsstationer, flygplatser, shoppingcentra etcetera. En bieffekt är att allmänheten blir mer alert och ringer polisen om de ser något misstänkt.

Men om man ständigt ropa på vargen utan att något händer riskerar effekten att bli den motsatta. Det är en svår balansgång.

Sverige har valt att lämna hotnivån kvar på ”förhöjt hot” där den varit sedan 2010 trots att Säpo medger att det finns individer i Sverige som har både förmågan och viljan att genomföra terrordåd.