De ovanligt optimistiska tongångarna från det nyss inledda klimatmötet i Lima har sin förklaring.

Världen jublar över att de två värsta utsläppsbovarna, Kina och USA, är på väg att krypa till korset.

I glädjekören verkar de flesta glömma att avtalet mellan de två jättarna inte är bindande och att republikanerna kommer att stoppa Obama.

För en gångs skull verkar deltagarna i klimattoppmötet i Perus huvudstad verkligen tro att de under de närmaste två veckorna ska kunna skapa ramverket till en global uppgörelse om att minska koldioxidutsläppen som eldar på klimatförändringarna.

Lyssnar man på forskarna är det verkligen i elfte timmen. Nu, säger de, handlar det om valet mellan att leva i en alltmer otrevlig värld och att vår planet på sikt blir obebolig för mänskligt liv.

Grunden till den nya optimismen är en uppgörelse mellan USA och Kina som slöts för några veckor sedan när Obama var där på ett kort statsbesök i samband med ett ekonomiskt toppmöte.

Avtalet hade mejslats fram under flera månader av hemliga förhandlingar efter att president Barack Obama träffade sin kinesiske kollega Xi Jinping i den kaliforniska öknen förra året.

Kina lovar att börja minska sina koldioxidutsläpp från 2030. Symboliskt är det viktigt eftersom Kina aldrig tidigare velat slå fast några klimatmål. Men frågan är vad det innebär i praktiken.
Målet är inget bindande löfte och Kina säger heller ingenting om hur mycket utsläppen ska minska. I praktiken har Kina fortsatt fria händer att göra som de vill.

USA – eller rättare sagt Obama – lovar att minska sina utsläpp med 26-28 procent jämfört med 2005 års nivå fram till 2025. Men även det ska ses mer som en ambition än ett bindande löfte.

Obama är efter kongressvalet en hårt kringskuren president, en ”lame duck” med ett amerikanskt uttryck. Republikanerna har kontroll över både representanthuset och senaten. Presidenten säger visserligen att utsläppsminskningarna går att genomföra med existerande lagstiftning men republikanerna kan ändå sätta käppar i hjulet.

Medvetenheten om klimathotet är mycket låg i USA även om ett antal våldsamma stormar fått den att öka. Många republikaner förnekar fortfarande att klimatförändringar orsakade av mänsklig påverkan överhuvudtaget existerar. Deras första reaktioner på det överraskande avtalet med Kina var rent fientliga.

Så är avtalet bara en bluff från två ledare som båda har behov av att visa handlingskraft?
Nej, båda är förmodligen ärliga i sina avsikter.

Ledarna i Kina inser att de måste göra något åt de extrema luftföroreningar som råder i landet på grund av all kol- och vedeldning både i privata hem och industrier. Föroreningarna är inte bara en hälsofara och en pådrivande faktor i alltmer extremt väder i Kina. De är dessutom en pinsamhet för landet.

När Obama och andra världsledare var på besök för några veckor sedan hade regimen gett skolor och statsanställda ledigt, förbjudit biltrafik och stängt fabriker i ett område runt Peking för att kunna visa upp en blå himmel för de utländska besökarna.

I motsats till Obama så har Xi Jinping alla maktmedel i sin hand för att verkligen genomföra förändringar. Det är fördelen med en enpartistat där ledarna kan peka med hela handen. Bestämmer sig Kina för att minska sina utsläpp så blir det så.

Tillsammans står USA och Kina för 40 procent av världens totala klimatutsläpp. Det är därför alla försök att göra något åt jordens uppvärmning faller platt till marken om inte dessa två länder är med på en uppgörelse.

Med dem på tåget ändras förutsättningar till det bättre.

– Det kommer att ge momentum till förhandlingarna och få andra länder att känna pressen att sätta egna utsläppsmål, tror Todd Stern, Obamas klimatförhandlare.

Tidigare har många fattigare länder skyllt ifrån sig och ifrågasatt varför de ska göra något när de värsta utsläppsbovarna och rikare länder är passiva.

Målet är att alla länder vid det stora klimatmötet i Paris nästa år ska ha satt bindande mål för sina egna utsläpp.

Dit är det en bit.

I Kinas fall är det ett framsteg att man överhuvudtaget vill minska sina utsläpp i framtiden.

Indien är världens tredje största utsläppsbov. De vill inte gå med på några bindande utsläppsminskningar. Regeringen i Dehli hävdar att Indiens utsläpp minskar förrän 2040.

Det går framåt. Men alldeles för långsamt.