När bedömare jämför Obamas islossning med Kuba med Berlinmurens fall springer de händelserna i förväg.

En mer vettig jämförelse är hur Willy Brandts med sin ”ostpolitik” la grunden till Östtysklands kollaps.
Mest förvånad blir jag över att höra alla konservativa amerikanska politiker som hävdar att öppningen mot Kuba är en present till Castroregimen och att den enda rimliga politiken är att fortsätta isoleringen av kommunistön.

De verkar inte ha fattat någonting.

I drygt 50 år har USA isolerat Kuba och på olika sätt försökt störta Fidel Castro. Enda resultatet av denna politik är att regimen suttit säkert och att det kubanska folket lidit materiell nöd.

USA har räddat regimen men straffat vanliga människor.

Efter andra världskriget agerade Västtyskland på precis samma sätt mot den nybildade tyska staten DDR, Östtyskland. Västtyskland hot att bryta förbindelserna med varje land som öppnade en ambassad i Östberlin var grundpålen i taktiken att störta kommunisterna.

Isoleringen fungerade i så motto att få länder vågade inleda diplomatiska relationer med DDR men var helt värdelös för att undergräva regimen.

När Willy Brandt blev förbundskansler testade han i början av 1970-talet nya, djärva grepp. Han tes var att konfrontation och spänningar bara stärkte kommunistdiktaturen. Istället erkände Brandt DDR och fick i utbyte bland annat igång ett program där östtyskar tilläts resa till väst för att träffa familjemedlemmar och tvärtom.

Vanliga människor kunde med egna ögon konstatera skillnaden i materiellt standard mellan länderna. De kunde läsa tidningar som inte tvingades underkasta sig censur. Den östtyska regimens lögner framstod långsamt i väldigt naken och tydlig dager.

I efterhand är det lätt att se att Brandts så kallade ostpolitik var den första spiken i DDR:s kista. Men det fattade inte den östtyske diktatorn Erich Honecker som såg den nya politiken som en seger för kommunistdiktaturen.

Precis på samma sätt jublar nu bröderna Castro över att USA ska öppna en ambassad i Havanna. De ser framför sig hur amerikanska dollar ska börja rulla in i landet och höja kubanernas levnadsstandard. Vilket de tror stärker regimen.
Förmodligen blir det precis tvärtom.

Med ökat samarbete och ökad öppenhet följer också ett utbyte av människor. Amerikaner kommer att besöka Kuba. Kubaner kommer att besöka USA. De senare kommer med egna ögon att kunna se hur långt efter Kuba är på nästan alla områden. De kommer att uppleva vad bristen på frihet gör med ett land.

Den jämförelsen kommer inte att falla ut till bröderna Castros fördel.

Men där är vi inte än.

Den enda mur som nu rasar är övriga Latinamerikas aversion mot USA. Det kommer att öka USA:s handel med Latinamerika och förbättra relationerna.

När Berlinmuren föll rasade hela det kommunistiska systemet i Östeuropa samman. Så dramatiskt är inte det som händer mellan USA och Kuba.

Inte än. Men det kan bli.