Medan Sverige oroar sig för hur vi ska få ett regeringsdugligt styre finns det andra som oroar sig för större saker.

Som när turen ska ta slut och världens dabbas av ett kärnvapen som detonerar av misstag.

Författaren och journalisten Erich Schlosser hävdar att vi varit väldigt nära många gånger och att det än så länge bara är försynen som räddat världen från en katastrof där en hel stad i exempelvis USA utplånas.

Ungefär samtidigt som Sveriges riksdagsledamöter röstade om budgeten stod Eric Schlosser i rum RÖ2 på Riksdagshusets andra sida och berättade om de extrema risker som dagligen är förknippade med kärnvapen men som vi på något sätt förträngt i tron att kärnvapenhotet inte finns kvar längre.

Efter Berlinmurens fall och det kalla krigets slut drog världen en kollektiv suck av lättnad. Före det hade hotet om världens utplåning i ett kärnvapenkrig hängt över och oroat mänskligheten. Ett reellt hot på den tiden Sovjetunionen och USA kämpade om världsherraväldet.

Men trots att ingen längre skramlar med kärnvapnen är hotet inte borta. Det är bara så att glömska och okunskap gjort att vi förträngt det.

Schlossers bok ”Bomben” är en enda lång uppräkning av tillfällen då något gått fel och världen stått på randen till en katastrof. Utan att de flesta av oss haft en aning.

Som när USA:s kärnvapenkommando på sina skärmar i en underjordisk bunker ser hur hundratals sovjetiska kärnvapenmissiler är på väg mot USA. USA förbereder sig för att slå tillbaka när någon väcker frågan om det kan handla om ett misstag. Det visar sig att någon satt in en övningsvideo som visats på den stora skärmen i kommandocentralen.

Eller som när en tekniker skulle utföra service på en Titan II-raket som stod i sin silo i Damascus, Arkansas. Han råkade tappa en del av ett verktyg som studsade mot siloväggen och sedan slet upp ett håll i raketens hölje. Tusentals lite högexplosivt raketbränsle läckte ut.

I raketens huvud satt ett kärnvapen som i sprängstyrka var tre gånger så stor som alla bomber tillsammans som detonerade under andra världskriget. En bomb som hade utplånat hela städer om den detonerat. Än en gång klarade sig världen med ett nödrop.

Allmänheten utgår ifrån att kärnvapen lagras på ett supersäkert sätt och bara detonerar om någon efter noga övervägande trycker på knappen. Men så är det inte.

– Ofta är det små, trivial saker som ställer till det, berättar Schlosser. Som den gången en enkel strömbrytare fallerade och räddade USA från en explosion som utplånat tre stora städer Baltimore, Washington DC och Philadelphia.

I motsats till under kalla kriget då rädslan var att någon av supermakterna medvetet skulle trycka på knappen så oroar sig Schlosser för en olycka.

– Kärnvapnen är maskiner, säger han. De är konstruerade av människor och underhålls av människor. Människor som inte är perfekta. Problemet är att om något går fel så kan konsekvenserna bli så ohyggliga.

De tog honom sex år att skriva boken. Han har läst tusentals tidigare hemliga dokument som beskriver ”near misses”. Han har pratat med mängder av amerikanska militärer involverade i övervakningen av kärnvapnen.

Många av dem är i dag, enligt Schlosser, förespråkare för att kärnvapnen ska avskaffas.

– Vapnen är ohyggligt dyra och har egentligen bara ett syfte; att döda så många människor som möjligt och förstöra så många byggnader som möjligt. Militären har i dag vapen som är mycket mer effektiva för att vinna ett krig.

Att det ändå är så svårt att bli av med vapnen som kan utplåna mänskligheten flera gånger om beror på prestige och ego hos världens ledare. Bara nio länder har kärnvapen. Man tillhör en exklusiv klubb.

– Under kalla kriget räknade USA ut att det räckte med 200 kärnvapen för att utplåna hela Sovjetunionen. Ändå hade man som mest 32 000 kärnvapen. Sovjetunionen hade 40 000. Så hotet har reducerats men det finns fortfarande 16 000 vapen kvar.

Misstag och olyckor ser än i dag. Fler bränder har utbrutit ombord på ryska atomubåtar, senast i Vladivostok förra året. Stora frågetecken finns om säkerheten kring Indiens och Pakistans kärnvapen.

I USA har militärer vars uppgift det är att avfyra ett kärnvapen om ordern kommer åtalats för att de varit drogpåverkade på jobbet.

– Vad händer den dag vår tur tar slut, undrar Schlosser.