En del förstår inte innebörden av ett nej.

Det gäller även inom amerikansk politik.

Mitt Romneys planera på ett tredje försök att bli president väcker mer leda än entusiasm.

Två gånger tidigare har amerikanska folket och republikanska väljare sagt ett vänligt men bestämt nej till Mitt Romney som president. Senast i förra valet då han redan från början låg under stort mot Barack Obama. Det enda som räddade ett uns av spänning var Obamas oerhört svaga framträdande i den första tv-debatten mellan de två. Ett utslag av ren underskattning.

Ändå blev Romney krossad på valdagen.

Jag var på plats vid hans valvaka i Boston en svinkall novemberkväll 2012 och minns att den känsla som dominerade lokalen var att Romney i och med förlusten var slut som politiker. Han hade gjort sitt. Sörjd av väldigt få.

Döm därför om min förvåning när Romneys namn plötsligt dyker upp inför presidentvalet 2016.
Karln verkar helt enkelt inte ta nej för ett svar.

Amerikanska medier är fulla av hånfulla kommentarer till Romneys uttalade planer.

”Nej. Nej. Nej.” ”Gör det inte”. ”En flopp”.

Jag hittar inte en enda amerikansk politisk kommentator, oavsett politisk hemvist, som har ett enda positivt ord att säga om en ny Romney kandidatur.

Rykten om en Romney comeback började gå redan i höstas men få tog dem på allvar. Den allmänna uppfattningen i USA var att ifall starka namn som exempelvis Jeb Bush, George W:s yngre bror, ställer upp så är Romney inte så dum att han gör ännu ett försök.

Men jodå. Trots att Jeb Bush meddelat att han undersöker möjligheten att ställa upp så klampar Mitt in i det som redan är ett getingbo av namnkunniga republikaner med New Jersey-guvernören Chris Christie som en av förhandsfavoriterna.

Mitt Romney har flera problem. Det främsta av dem är att han är besatt av tanken på att en gång bli USA:s president. Inte för att han har några originella tankar och idéer om hur världens supermakt ska styras och utvecklas utan enbart därför att han vill kröna sin framgångsrika karriär med att ha presidenttiteln på sin cv.

Mitt Romneys andra problem är att han är gjord av pengar. De flesta kandidater måste fundera över om de ekonomiskt klarar av en extremt kostsam presidentvalskampanj. Romney behöver inte oroa sig.

Redan i förra presidentvalet använde han en del av sin egen avsevärda förmögenhet, beräknad till över två miljarder kronor.

Eftersom Romney större delen av sitt liv jobbat inom näringslivet har han många rika och inflytelserika vänner som gärna öppnar sina plånböcker för ett stödja kompisens kandidatur.
Romney är en av få presumtiva kandidater som själv kan bestämma att han vill ställa upp utan att behöva oroa sig nämnvärt över finansieringen.

Vilket för oss in på det mest problematiska av allt med en ny Romney-kandidatur.
Hans nästan totala brist på politisk dragningskraft.

Att Romney blev nominerad till republikanernas kandidat i valet 2012 berodde på att han till slut var den ende som inte gjorde bort sig totalt under primärvalskampanjen.

Han var inte den bäste. Han var den minst dålige i ett oerhört svagt startfält.

Rent personlighetsmässigt uppfyller Romney de sedvanliga amerikanska kraven på en presidentkandidat. Han ser bra ut. Han har en ”all american” hustru som stöttar honom ända in i kaklet. Han har en perfekt familj med många och framgångsrika barn.

Men politiskt är han en vindflöjel som är beredd att säga eller göra nästan vad som helst bara det leder honom till Vita huset.

Nu har varken Romney eller någon annan formellt deklarerat sin kandidatur. Alla, inklusive demokraternas toppkandidat Hillary Clinton, avvaktar fortfarande innan de lämnar definitiva besked.

Så än finns det hopp om att Mitt Romney inser att ett nej är ett nej.