Noterar att Greklands premiärminister Alexis Tsipras är en man som förfinat konsten att tala med dubbla tungor.

Samtidigt som han förhandlar om mer lån från EU skäller han ut samma länder och kallar deras krav för ”absurda”.

Dr Jekyll och Mr Hyde-taktiken är något Grekland drivit ända sedan vänsterpopulisterna i Syriza vann valet i slutet av januari men Tsipras tar den hela tiden till nya nivåer.

Ena dagen sitter han i telefon och förhandlar med Frankrikes Hollande och Tysklands Merkel. Efteråt uttalas från Grekland optimistiska tongångar om att en uppgörelse om mer nödlån snart är i hamn.

Nästa dag skriver Tsipras en svavelosande artikel i Le Monde där han anklagar långivarna för att döda demokratin i Europa.

Även om allt är en del i det grekiska förhandlingsspelet känns det som en desperat strategi från en premiärminister som vet att han förmodligen inte överlever nästa val.

Tsipras attityd är att eftersom Greklands väljare i början av året sa nej till den åtstramningspolitik som EU påtvingat dem i utbyte mot nödlån så måste långivarna rätta sig efter detta.

Men så fungerar inte verkligheten.

Om länderna i EU lånar ut pengar till Grekland har de rätt att ställa krav på landet. Grekland kan då välja att säga nej, i så fall struntar vi att låna från er.

Det Grekland gjorde fram till Tsipras kom till makten var att acceptera EU:s krav i förhandlingar men i praktiken inte uppfylla många av dem.

Sedan Syriza tog över har Grekland gått ett steg längre. En del av de krav man tidigare uppfyllt struntar man numera i. Så har regeringen exempelvis låtit återanställa en rad offentliganställda som sparkats i besparingssyfte.

Från ett mänskligt perspektiv är det positivt att de sparkade städerskorna på finansdepartementet får tillbaka sina jobb eller att den statliga grekiska radion åter kan börja sända. Men eftersom det inte motsvaras av några andra besparingar innebär det i praktiken att det ökar på Greklands skuldbörda.

Tsipras attityd är; vi skiter i era krav eftersom vi tycker de är orättvisa men ge oss mer nödlån ändå.

Även som del av ett förhandlingsspel är det en extremt utmanande taktik.

För vad är det Grekland egentligen begär?

Tsipras linje är att om grekerna själva inte har råd att betala för högre pensioner eller fler statliga jobb så ska övriga Europas skattebetalare göra det.

Institutioner som EU, Internationella valutafonden och Europeiska centralbanken kan låta som stora kolosser långt bortom vanliga människors liv. Men pengarna de lånar ut kommer inte från gud. De kommer från alldeles vanliga människor i Europa som betalar sin skatt plikttroget varje månad. En del av dem fattigare än den genomsnittlige greken.

Med andra ord är det inte Europas krav som är absurda utan Greklands.

Tsipras verkar tro att EU fortfarande är så rädda för att Grekland ska lämna euron att de till slut ger efter för Atens linje att få pengar men ändå kunna bryta mot långivarnas krav.

Där tror jag att han överdriver korten han har i handen.

Skräcken för en Grexit är inte längre så stor även om följderna fullt ut inte går att överblicka. Marknaden känner uppenbarligen ingen större oro över att en grekisk statsbankrutt bara kan ligga veckor bort.

Tänk om Europa vägrar böja sig för Tsipras dubbla tungor?

Hur kommer grekerna att reagera ifall de tvingas lämna euron på grund av Syrizas kamikazitaktik? Alla opinionsmätningar visar att det enda grekerna är riktigt ense om är att de vill ha kvar den gemensamma valutan.

Den som borde oroa sig är Tsipras personligen. Han blev vald på populistiska löften som är så gott som omöjliga att uppfylla.

Vad händer när väljarna inser att de blivit lurade, alternativt lurat sig själva?