Han var en grå byråkrat. Ett anonymt verktyg för den kommunistiska regimen i det forna DDR.

Ända tills han stressad släntrade in till en presskonferens sent på eftermiddagen den 9 november 1989.

Det räckte med två ord för att Günther Schabowski skulle bli mannen som förändrade väldshistorien.

Jag minns det väldigt väl för jag satt själv i den fullsatta lokalen på Mohrenstrasse i Östberlin när Schabowski tog plats vid det enkla skrivbordet längst fram i rummet. Själv satt jag ner men det var många som tvingades stå.

Världspressen väntade på kommunistregimens besked om hur man skulle få stopp på massflykten från DDR men samtidigt hålla sina löften om att öka människors personliga frihet. Få trodde att hela det kommunistiska systemet var hotat men det kändes väldigt tydligt i luften att stora förändringar var på gång.

Schabowski ägnade 45 minuter åt en massa ointressanta floskler om hur partiet skulle reformera sig. Presskonferensen var i princip över när han spontant verkade minnas att det var en sak till han skulle berätta om. De nya resereglerna. En ny lag som innebar att alla östtyskar fritt skulle få resa till väst.

När partisekreterare Schabowski dragit dem var det någon som frågade när de nya reglerna skulle börja gälla.

Schabowski drog ner glasögonen och började rota i sin portfölj efter några papper. När han inte hittade det han sökte sa han liksom i förbigående med ett stänk av tveksamhet i rösten.

– Vad jag vet, ab sofort (genast).

Det var dessa två ord som visades på de östtysk tv-nyheterna som fick DDR-medborgare att redan samma kväll flockas kring gränsövergångarna till Västberlin. Två ord som ledde till murens fall och till hela Sovjetimperiets upplösning.

Schabowski hittade två papper i sin portfölj. Vad Schabowski inte visste var att det fanns ett tredje papper där det framgick att förslaget inte fick offentliggöras förrän klockan fyra på morgonen nästa dag då beskedet skulle läsas upp i den statliga radion. Först samma morgon skulle gränsstationerna informeras. Krenz hade missat att ge sin partisekreterare det pappret.

När jag träffade Schabowski för en lång intervju tio år efter Berlinmurens fall skrattade han vid minnet. Han erkände att han medvetet sparade resereglerna till sist för att undvika följdfrågor.

– När jag läste upp lagens viktigaste punkter på presskonferensen kunde jag inte föreställa mig att möjligheten att resa ut skulle sätta sådana starka känslor i rullning. Vi trodde att folk i lugn och ro skulle gå till polisstaionen för att skaffa ett pass och sedan resa ut i laga ordning. Flyktingströmmen skulle upphöra i och med att den lagliga möjligheten att resa fanns. Det var vår tanke.Vi hade illusionen att vi skulle kunna återupprätta förtroendet för partiet.

Jag möter en man med en stor portion humor och med glimten i ögat. Så långt från en kommunistisk partibyråkrat det går att komma. Ändå skäms inte Schabowski för att erkänna att han var övertygad kommunist.

– För att nå så högt som jag hade du annars behövt vara en väldigt duktig skådespelare. Däremot är det en berättigad fråga varför jag inte tidigare insåg bristerna i systemet.

I väst har Schabowski alltid haft lite av hjältestatus som mannen som öppnade muren. Men personligen fick han betala ett högt pris. Han blev utesluten ur kommunistpartiet som vägrade betala ut någon pension till honom. Han satt också i fängelse i några år. En av få i den gamla DDR-ledningen som ställdes inför rätta.

Ändå var han inte bitter.

– Egentligen borde jag skriva tackbrev till det gamla kommunistpartiet, SED. Först när jag blev utesluten började min hjärna klarna. Jag insåg att jag försvarat ett ruttet system. Men just när det skedde i januari 1990 var jag rasande. Jag hade en stor klump i magen av bitterhet. Partiet var en orden. Ett sakrament. Där satt mina gamla kompisar och vägrade prata med mig.

För att få in pengar skrev han en bok om sina upplevelser. Därefter dök det upp diverse erbjudanden från västtyska affärsmän.

– De trodde jag var nån slags maffiaboss som kunde fixa så att de fick köpa hus och fabriker i gamla DDR för en struntsumma.

Så småningom fick Schabowski som i grunden var journalist, jobb på en nystartad lokaltidning i västra Tyskland.

– Det var min första kontakt med den fria marknaden och det var mycket lärorikt. Jag lärde mig att arbeta med datorer och jag fick månadslön.

Av kommunistpampen blev en fritänkande pluralist.

Günther Schabowski blev 86 år. Hans dödsbud kom inte som någon överraskning.

Redan när jag ringde honom för sex år sedan inför 20-årsdagen av Berlinmurens fall så var det hans fru som svarade i telefonen.

– Jag är ledsen med min man är för sjuk för att kunna träffa några journalister.

Även utan Schabowskis felsägning hade muren rasat så småningom. Men nu blev han i folks ögon mannen som öppnade Berlinmuren.