Efter Fidel Castros begravning inleds en ny epok på Kuba. Alla undrar vad som kommer att hända nu.

Svaren är två: Sannolikt inte mycket – och det beror på om Donald Trump tänker stänga igen den dörr som företrädaren Obama öppnat.

Att Fidel Castro trots sin legendariska ställning i världspolitiken tillhör det förflutna visas av gästlistan på begravningen. Bortsett från Latinamerikanska ledare är det ont om riktiga högdjur.

Intressant att notera är att Rysslands president Putin är frånvarande. Inte ens utrikesminister Lavrov är på plats. Istället närvarar en rådgivare till Putin. Kanske en indikation på att Ryssland är mer intresserad av att bygga en god relation med USA:s tillträdande president än att hålla fast vid en gammal allierad regim som rimligen är på fallrepet.

Trots att han i våras bröt Kubas isolering genom att som första amerikanska president på över 70 år besöka ön så avstår Obama från att åka på begravningen. Istället skickar han en rådgivare. Sannolikt för att inte i onödan reta upp Donald Trump.

Liksom på så många andra områden har Trump spridit osäkerhet om vilken politik han tänker föra gentemot Kuba. Han har twittrat att han tänker riva upp de lättnader i den ekonomiska bojkotten som Obama genomfört ifall Castroregimen inte är beredd ”att fixa en bättre deal för det kubanska folket”. Försök tolka det den som kan.

Så länge brodern Raul Castro lever är det inte troligt att det blir varken några lättnader eller förbättringar för det kubanska folket. Det påstås att Raul är mer benägen att genomföra ekonomiska och även politiska reformer än Fidel. Men under Obamas besök visade Raul Castro att han minsann inte tänker vika sig för USA:s och västvärldens krav på frihet och demokrati genom att under uppseendeväckande former låta gripa en grupp oppositionella. Regimen styr med järnhand för att inte förlora greppet om makten.

Men när även Raul, 86 är borta kan i princip vad som helst hända. Då har alla de gamla revolutionärerna gått till historien och en ny generation tar över. Då är det inte säkert att kubanerna köper fortsatt diktatur utan att få en rejält höjd levnadsstandard.

Kuba är verkligen i desperat behov av förändring. Landets fattigdom kan bara till en liten del skyllas på den över 50 år långa ekonomiska blockaden från USA. Snart 60 år av kommunistiskt styre är en större bov.

Kuba tillhör den lilla skara av kommunistregimer som överlevt Berlinmurens fall tillsammans med Nordkorea, Vietnam och Kina. Att promenera runt på Havannas gator är också som att ta ett steg långt tillbaka i historien, kunde jag konstatera vid mitt senaste besök i våras. Här står kubaner i kö för att köpa ransonerade varor i nedgångna butiker.
Ransoneringsbutikerna är ett av få ställen där det går att handla för vanliga kubanska pengar. Den som vill köpa något utöver mjöl, ris, olja och andra basvaror måste betala med konvertibla pesos som är värda långt mycket mer men svåråtkomliga för många vanliga kubaner.

Det leder till en enorm brist på varor och utbredd svarthandel.

Jag besökte ett informellt bageri som var beläget i ett fönsterlöst rum, längst in i en lägenhet. Här bakade ägaren och hans bror tretusen småfrallor om dagen som de sålde illegalt till olika caféer och restauranger. Mjöl och andra ingredienser köpte de svart från anställda som stal det från statliga bagerier.

Jag träffade en läkare som berättade att den kubanska sjukvården, som varit den fattiga önationens stolthet, är en skugga av sitt forna jag. Personalen stjäl allting de kommer åt av mediciner, kompresser och annan sjukvårdsmateriel för att sälja på den svarta marknaden. För många är det enda sättet att överleva. Månadslönen på omkring 600 kronor kan ingen klara sig på.

Läkaren uppgav att partieliten har sina egna sjukhus men för vanliga kubaner är vården dålig och svår att få tillgång till.

Jag stötte på cykeltaxiföraren Pavel som slutat sitt jobb som socialarbetare eftersom lönen var så låg. Genom att köra turister får han in konvertibla pesos och har höjt sin levnadsstandard rejält.

Bröderna Castros styre har skapat ett monster, ett land där väldigt lite fungerar och där det politiska förtrycket är stenhårt. Regimen är livrädd för att kubanerna ska lära sig att tänka själva. Därför internet är hårt kontrollerat.

På det fyrstjärniga hotellet i Havanna där jag bodde fanns inget åtkomligt nätverk. Enda sättet att koppla upp sig var att köpa särskilda kort med skrapkoder i receptionen. Varje kort bokfördes noga av damen bakom disken. På ett enda ställe i Havanna hittade jag ett obegränsat internet där man ständigt var uppkopplad, på det tillfälliga presscentret som skapades under president Obamas besök. Dagen efter att Obama åkt var nätverket avstängt.

Det är förbjudet för vanliga kubaner att ha internetuppkoppling i hemmet. I en park satt vanliga kubaner och kopplade upp sig mot ett av de få allmänna nätverk som finns i staden. För att gå med på att komma till Kuba krävde Obama att vanliga kubaner skulle få tillgång till internet. Men det är dyrt. Ett kort som räcker i två timmar kostar nästan en halv månadslön.

Raul Castro hoppas att den öppning som Obama inledde ska göra att ekonomin på Kuba förbättras utan att regimen ska behöva lätta på det politiska förtrycket, ett försök att kopiera utvecklingen i Kina och Vietnam. På så sätt hoppas han trygga sin egen och regimens överlevnad.

Obamas hopp är att flygförbindelserna och ökad tillgång till internet ska leda till ökade kontakter mellan vanliga amerikaner och kubaner och på så sätt undergräva diktaturen.
Det kommer att ta några år innan vi vet vem som får rätt.