Redan 2006 när jag besökte Venezuela och träffade Hugo Chavez hade det börjat på utför med landet och dess bräckliga demokrati.

Sedan dess har förfallet accelererat men grunden till hur man lyckas förstöra ett land måste sökas i Chavez hemmasnickrade variant av socialistisk revolution.

När Venezuela nu meddelar att man lämnar den amerikanska samarbetsorganisationen OAS är det kulmen på åratal av misskötsel, korruption och makthungriga ledare.

Även grannländerna har tröttnat på den auktoritära regimen i Caracas som hotar stabiliteten i området.

Venezuela befinner sig mitt uppe i en folklig revolt som kan utvecklas till ett inbördeskrig. Det handlar inte så mycket om politiska åsikter utan om att människor inte längre kan äta sig mätta på grund av brist på livsmedel, att det inte finns el under delar av dygnet och att sjukvårdsapparaten kollapsat.

LÄS MER: 24 döda efter protester – på en vecka

Det är ett samhälle som bit för bit vittrar sönder därför att de som styr är mer intresserade av att behålla makten än att få ordning på nationen.

I centrum på den pågående katastrofen står president Nicolas Maduro, Hugo Chavez arvtagare. Han valdes med mycket knapp marginal och rop om valfusk 2013 efter Chavez död.

I parlamentsvalen som följde fick oppositionen majoritet. Sedan dess har en bitter maktkamp pågått mellan Maduro och oppositionen.

Krisen fördjupades när landets Högsta domstol, var ledamöter är tillsatta av Maduro, nyligen beslöt att olagligförklara hela parlamentet. Ett beslut som väckte ramaskri på hemmaplan och runtom i världen. Regimen tvingades backa men då hade oppositionen redan vädrat en chans att en gång för alla bli av med Maduro.

Nu verkar läget helt låst. Oppositionens krav för att avbryta demonstrationerna är att det blir presidentval och att de politiska fångarna släpps.

De samtal som Maduro inbjudit till avisas med hänvisning att det bara handlar om en förhalningstaktik från presidentens och hans socialistparti.

Under tiden fortsätter människor att dödas i konfrontationen med polisen eller med Maduros beväpnade banditgäng, ”colectivos”.

Hittills har över 30 människor mist livet och fler lär det bli i det farligt polariserade samhället. Det enda som fattas för att det ska bli fullt inbördeskrig är att oppositionen beväpnar sig.

Det som händer nu är bara en logisk utvecklig av det auktoritära styre som vänsterns ikon Hugo Chavez genomförde. Militären Chavez, som tog makten 1998 och försökte framställa sig som en demokrat i frihetshjälten Simon Bolivars anda, utvecklades med tiden till en demokratiskt vald diktator i stil med Vladimir Putin eller Tayyip Erdogan.

När jag besökte Venezuela inför valet 2007 hade Chavez redan tagit kontrollen över den statliga tv:n där han varje söndag mässade i timmar och byggde upp en personkult runt sig själv.

Chavez hade en fördel som Maduro inte har i dag. Ett högt oljepris. Sedan Chavez förstatligat oljebolagen som var verksamma i landet kunde han använda oljepengarna som sin egen kassakista. Det går inte att förneka att han satsade mycket på att förbättra de värst utsattas situation.

I Caracas slum träffade jag människor som prisade Chavez för att de fått åka till Kuba och operera sina ögon eller kunnat plugga vidare på universitetet tack vare statliga bidrag.

Man kan säga att Chavez köpte folkets lojalitet med oljepengarna medan han hela tiden stärkte sin egen makt.

Cancern tog Chavez liv men han slapp också försöka styra landet när oljepriset plötsligt mer än halverades och det blev slut både på ögonoperationer, universitetsstudier och subventionerade livsmedel för de fattiga.

Kvar finns en sjuk, misskött ekonomi med hyperinflation och alltmer tomma butikhyllor. Det är brist på allt. Bröd, mjölk, toapapper, mediciner.

Maduro skyler på en konspiration mellan oppositionen och utländska makter, läs USA. Sanningen är att regeringen i Venezuela har gjort alla de klassiska misstagen.

Man införde valutarestriktioner och en fast växelkurs mot dollarn. Prisstopp infördes på en mängd varor. Det gick som de brukar när politiker försöker sätta sig över marknadsekonomins lagar.

Trots att Maduros parti styrt i snart 20 år anser de sig inte ha något ansvar för landets djupa kris. Istället för att säga ”förlåt, vi har misslyckats” så försöker de klänga sig kvar vid de enda köttgrytor som finns kvar i landet.

De som får lida är befolkningen. I en undersökning svarade 75 procent av de tillfrågade att de tappat i snitt tio kilo i kroppsvikt mellan 2015 och 2016 på grund av kronisk brist på mat.