Befinner mig just nu i Berlin för att bevaka 20-årsjubileet av murens fall. Hade förmånen att få vara med om denna historiska händelse på plats den 9 november 1989. Något ni kan läsa om här.

Jag tänkte blogga om vad jag upplever i den tyska huvudstaden de närmaste dagarna. Om tekniken fungerar kommer det också att skildras med bilder av fotografen Lotte Fernvall som också är utsänd i Berlin.

Följ oss i historiens fotspår genom Berlin. Jag tror jag vågar lova att det blir en intressant resa.

Hör gärna av er om det är något speciellt i Berlin som ni vill jag ka titta på eller berätta om era egna minnen från muren.

 

Ett år har gått sedan Barack Obama blev vald till president.

Han firar med att visa sin impotens.

För ett år sedan var det ”Yes we can” och högt uppskruvade förväntningar. 

I dag är det mer av ”No, we can´t”.

Precis som tidigare presidenter har Obama fastnat i Washingtons byråkrati. Han har klivit på ett jättelikt tuggummi och försöker febrilt komma loss.

Framförallt gäller det en av hans hjärtefrågor, klimathotet.

Obama lovade att med honom i Vita Huset skulle USA skriva på ett nytt miljöavtal med kraftiga reduceringar av utsläpp av växthusgaser.

Ett år efter att han blivit vald har Obama åstadkommit i stort sett noll. Inte för att han inte vill utan därför att han inte kan.

Så länge lagstiftarna i kongressen inte säger ja till att USA – som ensamt står för en fjärdedel av världens totala utsläpp – ska gå med på kraftiga minskningar så kan Obama bara sitta vid sidlinjen och se på.

Rätt pinsamt för honom eftersom det bara är en dryg månad kvar till det stora klimatmötet i Köpenhamn då tanken var att avgörande beslut skulle tas för att rädda oss alla från den globala uppvärmningen.

Utan att USA med på tåget blir varje avtal i praktiken värdelöst.

Fortfarande kan senaten ta upp frågan i början av december men det finns inga garantier för att något händer före Köpenhamn.

På område efter område har Obama kört fast.

* Hälsovårdsreformen. När det väl blir ett beslut kommer det att vara kraftigt urvattnat. Sannolikt innehåller det inte möjligheten att välja en statlig försäkring. Något som var tänkt att sätta prispress på de privata bolagen.

* Krigen. Trupptillbakadragandet från Irak går långsammare än utlovat. I bästa fall är amerikanerna ute 2012. Men Obama har skaffat sig ett nytt problem genom att trappa upp kriget i Afghanistan. Talibanerna är på frammarsch åtta år efter att de störtades av USA. Obama funderar på om han ska skicka dit ytterligare 40 000 soldater. I grannlandet Pakistan förvärras situationen hela tiden. En blandning av talibaner och Islamiska fundamentalister kontrollerar i praktiken delar av landet.

* Ekonomin. Allt tal om hårda regler för banker och finansmarknader har hittills resulterat i väldigt lite. Obama tvingas se på när bankerna återigen drar i gång bonusfesten. De relativt små tecken som finns på att det vänt räcker för att krisen ska vara glömd för stunden.

* Opinionen. Framgångsvågen Obama red på har ebbat ut. Nattens republikanska segrar i två guvernörsval är en tydlig indikation på att vinden vänt.

Numera tycker bara hälften av amerikanerna att Obama är en bra president. Andelen som ogillar honom har ökat kraftigt.

Ännu värre för Obama är att motståndet blir allt hätskare och mer illvilligt. Man anar rasistiska tendenser bakom.

Jag vill inte påstå att Obama på något sätt gjort fiasko. Trots allt har han gjort en del för att sätta en ny ton i världspolitiken. 

Men första året är väldigt långt från den väntade succén.

 

 

 

Intressant att se åtalade bosnienserben Radovan Karadzic agerande vid krigsförbrytartribunalen i Haag.

Han gör allt för att försöka förhala rättegången.

Precis samma taktik som en av hans föregångare på de anklagades bänk använde, Slobodan Milosevic, Serbiens ex-ledare.

Jag följde honom på plats under några dagar strax före hans död i cellen i mars 2006. Han uppträdde arrogant och försökte förhala allt. Han utnyttjade domstolen som sin egen politiska arena.

Karadzic vägrade närvara i rättsalen när hans rättegång inleddes i förra veckan. Så även i dag.

Men i motsats till när Milosevic stod inför rätta så brydde sig domstolen inte om att Karadzic låg i cellen och stirrade i taket. De körde igång ändå.

Med Milosevic hade man ett oändligt tålamod för att inte kunna anklagas för att redan ha dömt honom på förhand.

Nu har Karadzic aviserat att han tänker närvara vid en hearing på tisdag om hur hans mål ska ”komma på rätt spår”. Uppenbarligen orolig att bli ifrånsprungen av rätten. 

Precis som Milosevic så sköter Karadzic sitt eget försvar. Men nu hotar domstolen att utse en försvarare åt honom mot hans vilja.

Den före detta presidenten i Bosniens serbiska utbrytarrepublik hävdar att han behöver ytterligare åtta månader för att förbereda sitt mål.

Han är en av de verkligt stora fiskarna i Bosnienkriget och står åtalad bland annat för att ha organiserat folkmordet på 8 000 muslimska män i Srebrenica 1995.

Efter 13 år på flykt står han äntligen inför rätta.

Domstolen har en svår balansakt. Rättssäkerheten måste garanteras särskilt när någon hotas av livstids fängelse. Samtidigt får inte de åtalade tillåtas att driva med krigsförbrytartribunalen.

I fallet Milosevic var man för släpphänt. Därför är det lovande att man den här gången är tuffare mot Karadzic. 

Återstår att se om det räcker för att få honom till rättsalen.

På 30 sekunder gjorde Michelle Obama mer för att tina upp förbindelserna mellan USA och Frankrike än George W Bush gjorde på åtta år.

Allt som krävdes var fyra ord.

När presidentens äkta hälft lägger sig i världspolitiken slutar det oftast med klavertramp eller pinsamheter.

Michelle Obama vet hur en slipsten ska dras.

Häromdagen mötte hon den utländska pressen i Vita Husets trädgård för att berätta vad hon vill göra som presidentfru. USA:s första dam förväntas ha åtminstone en fråga som hon brinner för. Utom Hillary som brann för allt och lite väl mycket för en allmän sjukförsäkring.

Fru Obamas hjärtefråga är skolbarnens hälsa. Hon vill lära dem att äta rätt och hålla vikten.

– Gnäll inte på grönsakerna, sa presidentfrun med adress till barnen. Ät dom bara.

När hon kom in på sin egen kosthållning släppte hon ett sensationellt erkännande som hördes ända till Elyséepalatset i Paris.

– Jag älskar french fries.

Pommes frites alltså.

Jag vet inte om Michelle Obama tänkte på det men med de orden gjorde hon slut på en lång och bitter strid mellan USA och Frankrike.

Minns Irakkriget när Bush försökte pressa alla allierade att ställa upp med trupper och stödja kriget mot Saddam och hans (icke-existerande) massförstörelsevapen och hans (icke-exsisterande) kontakter med al-Qaida.

Fransmännen vägrade och blev av försvarsminister Rumsfeld hånade för att tillhöra ”det gamla Europa”. Det vill säga den delen som inte villigt lät sig luras med i ett krig på falska premisser.

Jag minns inte vem som kom med förslaget men snart startade en rörelse i USA för att vägra äta french fries. Vilket inte är lätt för snabbmatstillvänjda amerikaner.

Så istället döptes potatispinnarna om till freedom fries ”over there”.

Vilket givetvis fick fransmännen att surna till.

Relationerna mellan de två länderna nådde fryspunkten. Inte bara på regeringsnivå.

Även om det blivit lite bättre sedan Bush flyttade ut från Vita Huset ligger surdegen kvar och jäser.

Ända tills nu när Michelle Obama yttrat de förlösande fyra orden.

– I love french fries.

 

Tiga ihjäl dem eller exponera deras extrema åsikter?

I kväll tas ännu ett steg i riktning mot att möta högerextremister i öppen debatt.

Ska bli intressant att se vem som tjänar på att brittiska rasistpartiet. BNP, får vara med i BBC:s debatt.

Gynnar det BNP eller skadar det partiet?

Runtom i Europa pågår en ständig debatt om hur högerextrema och främlingsfientliga partier ska hanteras så att de inte får ett reellt inflytande över politiken.

Från taktiken att tiga ihjäl partierna som var den som gällde i åtminstone Sverige tills ganska nyligen rör sig nu alltfler länder mot att ge högerextremister utrymme i media.

Sverigedemokraterna får skriva debattartiklar i Aftonbladet. BNP får vara med i det klassiska BBC-programmet ”Question time” för första gången.

BBC resonerar så här. Eftersom BNP fick nästan en miljon röster i EU-valet så har de en så stor väljarbas att demokratin kräver att de ska få göra sin röst hörd även i media.

Kritikerna rasar och hävdar att BNP:s invandrarfientliga åsikter får ökad legitimitet i och med TV-medverkan.

Jag är inte så säker på att de har rätt.

Hur man i dagens informationstäta samhälle ska kunna förtiga främlingsfientliga partier begriper jag inte. De har alla möjligheter i världen att själva nå ut till de breda massorna.

I en demokratisk värld måste vi nog stå ut med att människor framför åsikter som flertalet av oss känner avsky inför.

Och i länderna som Österrike och Danmark där högerextrema partier är stora går det inte att stänga dem ute från media.

Därmed inte sagt att vi borde öppna alla slussar och fylla löpsedlar och TV-soffor med högerextremister. Men att helt ignorera dem går inte längre.

Även om bara tanken på att se den för rasistbrott dömde BNP-ledaren Nick Griffin i BBC:s debattprogram känns motbjudande

Pratade häromdagen med Anders Widfeldt, svensk statsvetare verksam vid universitetet i skotska Aberdeen och expert på högerextrema rörelser. Hans bedömning är att främlingsfientliga rörelser går fram mest i länder där de etablerade partierna suddat ut skillnaderna mellan sig.

I länder med tydliga vänster och högerpartier får de inte fäste på samma sätt. Där finns alternativ för väljarna.

Jag tror han har rätt. Även om detta bara är en av många faktorer som påverkar.

En rödblå regering i Sverige efter valet vore mumma för Sverigedemokraterna.

Om alla slutar att försöka vara mittenparti så kanske risken minskar för att Åkessons gäng tar plats i riksdagen.

 

Största hotet i Afghanistan just nu är inte talibanerna.

Världspolitiken har fått en helt ny motståndare.

Snö.

Dagen för omval i Afghanistan mellan sittande presidenten Hamid Karzai och utmanaren Abdullah Abdullah är satt till den 7 november. Då kan den afghanska vintern mycket väl ha tagit sitt grepp om landet.

Valet riskerar att fyrsa inne.

På sommaren är det hett och dammigt. Men vintrarna kan vara fruktansvärda. Stora delar av landet är bergigt och ligger högt. Vintern kan slå till snabbt och skoningslöst.

Jag har sällan frusit så mycket som i den tunga blötsnön i huvudstaden Kabul. Bilarna slirar sig fram och det är varken kul eller säkert att vara fotgängare.

Kabul fungerar i alla fall. Många byar är helt isolerade vintertid när snö gör redan usla vägar ofarbara.

Där hotar snön demokratin mer än talibanerna.

Den andra valomgången behövs för att åtminstone återupprätta en liten gnutta förtroende för det afghanska valsystemet. I nuläget är det ingen som är villig att godta ett valresultat med tanke på det enorma valfusket i första omgången.

Samtidigt tar myndigheterna en stor risk.

I värsta fall kan vädret stoppa tiotusentals afghaner från att rösta.

Balansgången är svår.

Egentligen är den 7 november alldeles för tidigt. På dess dryga två veckor får myndigheterna svårt att förbereda valet tillräckligt. 

Som Carl Bildt påpekade blir det svårt att få dit lika många internationella observatörer på så kort varsel. 

Fast han borde ha sagt lika få. Säkerhetsläget gör det helt enkelt för farligt att skicka ut utländska valobservatörer till många delar av landet, framförallt de södra. Därför var antalet observatörer alldels för få redan i första valomgången den 20 augusti. Ett av skälen till att ett så gigantiskt valfusk kunde genomföras.

Ännu färre observatörer innebär risk för ännu större valfusk.

Men myndigheterna vågar helt enkelt inte skjuta valet längre fram för då är ett nytt fiaskoval nästan garanterat. 

Den här gången på grund av vädret.

 

Att tiga ihjäl dem fungerade inte.

Nu försöker Europas etablerade partier hitta nya sätt att bemöta högerextremisterna.

Resultatet? Uselt än så länge.

När den holländske högerpopulisten Geert Wilders i februari försökte resa in i Storbritannien stoppades han av de brittiska myndigheterna. Wilders var inte välkommen på grund av sina anti-muslimska åsikter.

Britternas aktion gjorde att Wilders fick stor uppmärksamhet i media. Av många framställdes han som en martyr som förföljdes för sina åsikter skull.

I slutet av förra veckan flög Wilders än en gång till Heathrow. Den här gången släppte britterna in honom. Wilders kunde ta sig till parlamentsbyggnaden i Westminister där han tänkt hålla ett tal men blev hindrar av muslimska motdemonstranter.

Ändå blev det en seger för honom och de mörka krafterna.

Fallet Wilders beskriver de etablerade  partierna dilemma. Hur ska de lyckas stoppa högerextremisterna framfart? På vilket ben ska man stå?

Att undertrycka deras åsikter fungerar inte i dagens internetvärld då möjligheterna att nå ut är så mycket större. Tiger normala medier ihjäl dem blir det bara en bekräftelse på de högerextremas konspirationsteorier. 

I många länder är de dessutom så stora att de har ett demokratiskt mandat.

Öppet möta deras åsikter?

En ny taktik som än så länge inte verkar fungera. De högerextrema har blivit mycket skickligare i att argumentera och försöker ofta dölja sin verkliga agenda. Sverigedemokraterna är bara ett exempel på det.

Dessutom slår dessa partier an en stäng hos många. Det finns folk som är rädda för att muslimerna är på väg att ta över världen eller att utlänningar tar deras jobb. Den rädslan är inte lätt att argumentera bort. Särskilt inte i tider av ekonomisk kris och allmän osäkerhet.

Anders Widfeldt, expert på högerextrema rörelser vid Universitetet i Aberdeen har en teori om hur de högerextrema gynnas.

– Ju mindre skillnad det är mellan de etablerade höger och vänsterpartierna desto bättre grogrund för högerextremism, säger han. Men om de har framgång eller inte beror också på hur karismatisk partiledaren är och hur bra det politiska budskapet är förpackat. Något universalmedel för att bekämpa dem finns inte.

Att anpassa sig är en vanlig taktik.

I praktiken är det vad som händer runtom i Europa. Etablerade partier intar hårdare ståndpunkter mot invandrare och muslimer. Genom att plocka upp en del av deras åsikter hoppas samhället dra undan mattan för högerextremisterna.

Senast under valen till Europarlamentet lyckades Frankrikes Nicolas Sarkozy stoppa Len Pen och Nationella Frontens framgångar genom att inta en hård linje mot invandrare. Han uttalade sig också väldigt negativt om burkan, en slöja som nästan helt täcker kvinnan ansikte, och sa att den inte var välkommen i Frankrike.

Medan högerextremisterna gick kraftigt fram runtom i Europa så gick de tillbaka i Frankrike.

Men till priset av att samhället anammar idéer som man tidigare så hårt bekämpat. 

Vad är då vunnet?

 

FAKTA

De högerextrema och högerpopulistiska partierna i Europa är en brokig samling som skiljer sig åt rätt mycket. En sak har de gemensamt, fientlighet mot invandrare och flyktingar.

Här är några av Europas extrema högerpartier.

 

Storbritannien:

BNP, British National Party med Nick Griffin som ledare. Fick två platser vid valen till Europaparlamentet. Första gången till blivit invalda i någon församling. BNP tvingas nu låta även icke-vita bli medlemmar.

 

Nederländerna:

Frihetspartiet under ledning av Geert Wilders. Blev näst största parti i Europavalen. Jämställer Koranen med Adolf Hitlers ”Mein Kampf”.

 

Ungern:

Jobbik med ledaren Gabor Vona. Fick 15 procent i EU-valet. Vill ha specialpolis för att skydda medborgarna mot brottslighet och romer.

 

Italien:

Lega Nord med ledaren Umberto Bossi. Invandrarfientligt. Sitter i parlamentet som stödparti åt Silvio Berlusconi.

 

Bulgarien:

Attack med Volan Siderov som ledare. Vill förbjuda andra språk än bulgariska och utländskt ägande.

 

Belgien:

Vlaams Belang, tidigare Vlaams Block. Vill ha en oberoende flamländsk stat. Alla som vill komma dit måste klara flamländskt språk- och kulturtest i sitt hemland först.

 

Frankrike:

Nationella Fronten med Le Pen. Tappat något. Inne i generationsskifte där Le Pens dotter  Marine troligen blir ny partiledare.

 

Danmark:

Dansk Folkeparti. Ledaren Pia Kjaersgaard har skickligt ”tvingat” övriga partier att bli mer invandrarfientliga.

 

Norge:

Fremskrittspartiet med Siv Jensen. Gjorde nyligen ett rekordval i Norge där de fick 22,8 procent och blev största borgerliga parti. Har mer komplett politik än de flesta invandrarfientliga partier och anses mer moderata.

 

Österrike:

Har numera två konkurrerande högerextrema partier, FPÖ och BZÖ. Totalt fick de över 28 procent i parlamentsvalen förra året. Tidibgare högerpopulistiske ledaren Jörg Haider dog i bilolycka förra året.

 

Schweiz:

SVP med starke mannen Christoph Blocher. Fick 29 procent av rösterna i senaste valet. Sitter i regeringen men skakas också av inre splittring.

 

Slovakien:

Slovakiska nationalistpartiet. Fick 19 procent av rösterna i EU-valet men valdeltagandet var extremt lågt. Är emot invandrare i allmänhet och romer i synnerhet.

 

När politiker försöker utnyttja media känns det hemtamt och lätt att genomskåda. Varningssignalerna är inte svåra att känna igen.

Tydligen får vi nu börja vänja oss vid att även vanliga människor försöker manipulera media.

Dramat med luftballongen och den sexårige pojken Falcon var inget drama utan en bluff från början till slut.

En tragisk och skrämmande bluff.

Tragisk för att föräldrar är beredda att utnyttja sina barn för att skapa uppmärksamhet kring sin egen person. Kan man sjunka lägre?

Skrämmande därför att incidenten blottlägger en fundamental svaghet hos dagens media.

Hur kan vi vara så lättlurade?

USA:s och många av övriga världens TV-bolag och nyhetssajter ägnade timmar av dyrbar sändningstid åt vad man trodde var en dramatisk nyhetshändelse.

I vårt tidevarv av snabba nyheter och ständig uppdatering gör kravet på att vara snabbast att man ibland glömmer ställa de viktiga, kritiska frågorna innan man kör ut en nyhet.

Ingen vågar avstå från dramatiken av rädsla för att missa en bra story.

Frågan inställer sig; hur många fler gånger har vi blivit lurade?

Enskilda personer kan ha mycket att vinna på att få sina ”15 minutes of fame”. Med dollarbuntar i ena vågskålen väger sanningen lätt.

Kanske dags för en större portion misstänksamhet från både media och mediakonsumenter.

 

Med talibanernas nästan dagliga attacker mot armébaser och polisstationer finns det en fråga som håller Barack Obama vaken om nätterna.

Kan extremister lägga vantarna på Pakistans kärnvapen?

Frågan är fel ställd förstår jag när jag ringer Shannon Kyle, kärnvapenexpert på fredsinstitutet Sipri. 

– Största problemet är inte kärnvapnen i sig utan de laboratorier som producerar plutonium och höganrikat uran, säger han. Det är känt att al-Qaidasympatisörer arbetar vid de här anläggningarna.

Pakistan har på sistone kraftigt ökat sin produktion av plutonium i syfte att utöka sin kärnvapenarsenal. Inte ens USA kan ha koll på att inget material försvinner.

– Allting är mycket känsligt och mycket hemligt men vi vet att Pakistan öppnat två nya produktionsställen för plutonium, säger Shannon Kyle.

Det är betydligt enklare – utan att vara lätt – att komma över en mindre mängd vapenplutonium än att stjäla en hel bomb. Merparten av Pakistans minst 60 kärnvapen är inte skjutklara. Stridsspetsar och utlösningsmekanismer förvaras separat.

Hur noggrann personkontroll de pakistanska myndigheterna än gör är det nästan omöjligt att hindra islamistiska fundamentalister från att infiltrera laboratorierna.

Senaste åren har ett större antal pakistanska vetenskapsmän återvänt från utlandet för att börja jobba inom kärnvapenindustrin. Några av dem misstänks, enligt amerikanska underrättelsekällor, sympatisera med radikala muslimska grupper.

Omkring 70 000 personer är sysselsatta i landets kärnvapenprogram. Runt 7000-8000 är forskare. Av dessa sitter tvåtusen på ”avgörande information” om hur man tillverkar en bomb. 

Vill bara några av dessa gå terroristers ärenden kan Obamas värsta mardröm vara ett faktum.

Frågan om Pakistans kärnvapen ligger i en av de absolut översta högarna på presidentens skrivbord i Ovala rummet. Pentagon genomför regelbundet övningar där man simulerar hur USA ska agera om extremister tar över Pakistan.

Trots att Pakistan får amerikanskt bistånd för att förbättra kärnvapensäkerheten råder en stark misstänksamhet mellan länderna.

USA litar inte på att Pakistan klarar att skydda sina vapen i ett nödläge och Pakistan vill inte berätta för USA exakt var man har sina kärnvapen av rädsla för att amerikanerna i ett krisläge flyger in specialstyrkor för att ”stjäla” vapnen.

Säkerhetsdebatten har blivit akut i och med talibanernas dokumenterade förmåga att slå till direkt mot militär- och statsapparat.

I första veckan intogs arméhögkvarteret i Rawalpindi, en halvtimme från huvudstaden. Angriparna lyckades hålla stånd i nästan ett dygn.

I början av veckan attackerades tre säkerhetsanläggningar i Lahore, en storstad i Pakistans hjärta.

Talibanerna visar med dessa dåd inte bara att de har kapaciteten av att angripa svåra mål utan också att de kan slå till utanför sina traditionella områden längs gränsen mot Afghanistan.

På allvar börjar det talas om risken för ett inbördeskrig.

Räkna med att den amerikanska specialstyrkorna ligger i startgroparna.

 

Från fuskval till fiaskoval till ny valomgång.

Det verkar som Hamid Karzai till slut får ge sig och gå med på en andra valomgång i presidentvalet i Afghanistan.

Men hinner dom fixa det?

Karzai tycker han vunnit men valfusket har antagit sådana proportioner att till och med hans egna rådgivare börjar inse det oundvikliga. 

När Afghanistans USA-ambassadör säger att en andra valomgång är trolig är det ett tydligt tecken.

Enligt EU:s observatörer så kan en fjärdedel av rösterna ogiltigförklaras. I så fall hamnar Karzai troligen under de 50 procent som krävs för att bli vald i första omgången. Granskningen av valsedlar pågår fortfarande.

En andra valomgång är nödvändig för att inte befolkningens tilltro till demokrati ska haverera totalt. Fusket har varit så omfattande att det preliminära valresultatet helt saknar legitimitet.

Karzais läger använde falska vallokaler där tiotusentals fejkade röster registrerades.

Även med u-landsmått mätt har valet i Afghanistan varit extremt struligt. Två månader har snart gått sedan valdagen och fortfarande finns inget definitivt resultat klart.

Ska det bli en andra valomgång måste beslutet fattas snart. Vintern är på väg i det bergiga landet. Så fort snön börjar falla skärs många byar av från normala kommunikationer. Då kan inget val hållas.

Frågan är om landets myndigheter kan organisera ett nytt val på så kort varsel. Det talas om en månad från nu.

Ska det vara någon vits måste det fungera bättre den här gången. Det får inte bli ett fuskval till. Hur det ska kunna garanteras är det ingen som vet.

Säkerhetsläget i landet är så dåligt att omvärlden bara vågar skicka ett fåtal valobservatörer när det egentligen skulle behövas minst en oberoende bedömare i varje vallokal.

I en avgörande kamp man mot man ställs Karzai mot Abdullah Abdullah som enligt de preliminära resultaten i första omgången fick 28 procent av rösterna mot Karzais 55 procent.

Så även med hänsyn tagen till fusket är ett grundtips är att Karzai lyckas hänga sig kvar vid makten. 

Mot USA:s vilja.