En av grundbultarna i president Hollandes ekonomiska politik är att de rika ska betala mer skatt.

Och så går hans egen ministrar med ansvar för att stoppa skatteflykt och gömmer undan miljonbelopp på ett hemligt konto i Schweiz.

Mer pinsamt kan det inte bli för socialisten Hollande.

Presidenten påpekar att det rör sig om en enda person i hans regering. En person som upprepade gånger ljög för både Hollande, parlamentet och franska folket.

En fråga inställer sig då omedelbart. Varför kollade Hollandes stab inte upp honom bättre?

Avgångne budgetministern Jerome Cahuzac är det stora samtalsämnet i Frankrike. Innan han blev politiker var han plastikkirurg och tjänade stora pengar på att fixa till läppar och rumpor. För att komma undan skatt gömde han undan pengarna på konton i olika skatteparadis.

Ändå tog han utan att blinka jobbet som budgetminister när Hollande erbjöd honom det. Han fick givetvis frågor om han själv skatteplanerat men blånekade.

Cahuzac hade en extra framträdande roll i Hollandes regering med sitt fokus på de rikas skatter.

För att få vanliga fransmän att acceptera nedskärningar och skattehöjningar så lovade socialistledaren Hollande i valrörelsen att slå till med en rejäl skatt mot alla som tjänade över en miljon euro. De skulle få betala 75 procent i skatt. Den överlägset högsta marginalskatten i Europa.

Inte för att det skulle dra in så enorma pengar till statskassan. Viktigast var det som symbolhandling.

Väljarna köpte hans deal. De rika klagade omedelbart. Skådespelare som Gerhard Depardieu och finansmän hotade att flytta utomlands med sina miljoner.

Cahuzac fick jobbet att driva in extraskatten från de rika. Se till att de inte stoppade undan pengarna i något skatteparadis utanför den franska skattemyndighetens räckvidd.

Det var, skulle de visa sig, som att be en alkoholist att vakta varorna på Systemet.

För några månader sedan dök inspelningar upp i franska medier där Cahuzac i en konversation bandad av misstag erkände att han gömt undan pengar på konton i bland annat Schweiz. Till en början nekade han till att det var hans röst. Han ljög alla rakt upp i ansiktet, inklusive Hollande.

Först när röstexperter slog fast att det sannolikt var Cahuzacs röst på bandet begärde Hollande att han skulle avgå.

Budgetministern blev av med jobbet men ytterst är det Hollandes trovärdighet som står på spel. Hur ska han kunna driva igenom den höga skatten när till och med den ansvarige ministern fuskar?

Hur ska han få fransmännen att åter lita på hans regering istället för att skratta åt den?

Nynazistiska partiet NPD i Tyskland har det inte lätt.

I helgen kan de tvingas hålla partikongress på en parkeringsplats eftersom ingen vill hyra ut någon lokal till dem.

Men problemen stannar inte där.

Parkeringsplatsen i byn Rottenbach i Bayern är belägen mitt i en gatukorsning och det lokala gatukontoret har aviserat att man tänker genomföra vägarbeten där under veckan.

För att NPD ska få tillstånd att använda parkeringsplatsen för sitt möte krävs att de först lyckas sätta upp ett stort tält som ska rymma de omkring 400 kandidater som väntas dit.

Det räcker inte att parkeringsplatsen ägs av en långvarig partimedlem.
NPD har under flera månader försökt hitta en annan lokal men misslyckats. Ingen vill hyra ut till partiet eller dess medlemmar. Risken för bråk och skadegörelse är stor eftersom NPD:s möten omedelbart drar till sig anti-demonstranter.

Om NPD lyckas övervinna alla praktiska svårigheter och resa sitt tält på parkeringsplatsen har vänstergrupper utlovat att de tänker göra allt för att stoppa det.

– Vi kan inte förhindra NPD från att ha sitt möte men vi kan avbryta det, säger René Hähnlein till tidningen Der Spiegel. Han ställer upp för Die Linke i valet i september men de anti-nazistiska grupperna omfattar även socialdemokrater, miljöpartister och kyrkliga grupper.

Anti-nazisterna har tänkt spela musik ”så högt som det är tekniskt möjligt”.

NPD har använt parkeringen flera gånger tidigare. Förra året höll man en sommarfest där och i oktober var den samlingspunkt för en marsch.

Svårigheten att hålla partikongress inför valet senare i år är bara ett av NPD:s problem.

Politiker från de etablerade partierna försöker ännu en gång förbjuda NPD som ses som det parti som för Hitlers arv vidare, med hänvisning till att det är rasistiskt och odemokratiskt. Ett tidigare försök gjordes 2003 med den tyska författningsdomstolen vägrade förbjuda NPD.

Partiet sägs också ha stora ekonomiska problem.

Jag önskar att det gick att titta in i Kim Jong-Uns skalle.

Hur tänker han egentligen?

Varför slunga ur sig alla dessa dödliga hot om han inte menar allvar?

Med åren har alltfler aktörer slutat ta Nordkoreas svulstiga våldsretorik på allvar. Hoten följs nästan aldrig av praktisk handling.

Men med en ny diktator i palatset i Pyongyang finns alltid ett osäkerhetsmoment. Tänk om den här tyrannen är annorlunda än sina företrädare? Tänk om han menar allvar?

Den ständiga frågan är vad regimen i Nordkorea egentligen vill med sitt agerande som verkar så oberäkneligt och rent ut sagt vansinnigt.
För till och med ledarna i Pyongyang måste ju inse att det vore självmord att starta ett krig på riktigt. Varje attack mot Sydkorea eller Japan skulle resultera i att USA gick in och om inte förintade Nordkorea åtminstone såg till att regimen faller.

Därför vore det intressant att se in i Kim Jong-Uns hjärna.
För i en värld där de i princip inte har några vänner alls så är regimens mål nummer ett av överleva. Förmodligen ser Kim Jong-Un med sin egen bisarra logik hoten som ett sätt att säkerställa just detta.

Hoten syftar till att ena den fattiga och delvis svältande befolkningen bakom ett ledarskap som kört ner deras land totalt i botten. Genom att måla upp en hotbild från utlandet blir det lättare att få nordkoreanerna att dra åt samma håll.

Kim Jong-Un är relativt färsk på sin post och vill visa att han är tillräckligt tuff och modig för jobbet trots sin ungdom och bristande erfarenhet.
Han vill också sätta sig i respekt i omvärlden och hos USA. Med sitt agerande visar han Kina att han trots att Peking är Nordkoreas enda vän inte tänker dansa efter deras pipa.

Förmodligen tror Kim Jong-Un att han med alla hot stärker sina kort inför eventuella förhandlingar med USA och grannländerna. Kanske är det dit hela det här spektaklet syftar. Att försöka pressa ur pengar och matbistånd ur världen. Den taktiken har Nordkorea testat tidigare med viss framgång.

Att landet nu säger att man ska öppna den kärnkraftsanläggning i Yongbyon som man stängde 2007 som en del av ett internationellt nedrustningsavtal kan vara ett tecken på det. Om Nordkorea åter kan producera plutonium blir det ett bra vapen att använda i förhandlingsspelet. Vad världen mest av allt vill är att göra Nordkorea fritt från kärnvapen och därigenom desarmera ett potentiellt hot mot världsfreden.

Det handlar inte bara om att Kim Jong-Un kan tänkas använda vapnen utan lika mycket om risken att ett fattigt Nordkorea ska sälja plutonium eller kärnvapenhemligheter till andra skurkstater eller terrororganisationer.

Följer utvecklingen samma mönster som tidigare kommer retoriken ganska snart att trappas ner. Plötsligt är det som ingenting har hänt.

Intressant ska det bli att se hur Kim Jong-Un tänker ta sig ur den situationen. Här har han stått och gastat om krig och sedan händer inget. Hur ska han kunna förklara det för sina undersåtar utan att tappa ansiktet.

Som diktator har han fördelen att han inte behöver förklara något alls. Om han inte vill.

Men risken finns att han genomför en mindre attack mot Sydkorea bara för att visa att han menar allvar.

Valet i Kenya gör mig både glad och ledsen.

Glad för att det än så länge ser ut som vi slipper en upprepning av förra valets blodbad.

Ledsen för att kenyanerna genom att välja Uhuru Kenyatta pekar finger åt världen.

Med sitt koloniala arv är att det lätt att förstå att kenyanerna är extra känsliga för pekpinnar från omvärlden.

Men när en av huvudkandidaterna står åtalad vid Internationella brottmålsdomstolen, ICC, i Haag för brott mot mänskligheten så borde det ändå stämma väljarna till eftertanke. Det är trots allt inte vilka brott som helst han misstänks för.

Nu verkar det istället som Kenyatta lyckats använda åtalet för att trumma upp extra stöd hos befolkningen vid sidan av det faktum att de flesta kenyaner röstar mer utifrån etniska linjer är ideologiska. Många hade förmodligen röstat på Kenyatta oavsett vilka anklagelser som riktats mot honom.

Då ska man komma ihåg att det Kenyatta åtalats för är att ha uppviglat och praktiskt underlättat de blodiga bråken som följde på förra valet.

Redan före valet meddelade USA och Europa att om Kenyatta blev vald så skulle de strypa sina kontakter på hög nivå med Kenya till ett minimum. I Kenya uppfattades det av många som ett otillbörligt sätt av västvärlden att försöka påverka valutgången.

Men det finns inga skäl att tro att detta bara var ett tomt hot.
Så nu står Kenya inför situationen att trots att man är ett av Afrikas rikaste och mest moderna länder bli isolerat från omvärlden. Med allt vad det kan innebära i uteblivna investeringar, minskad turism och pariastatus på den internationella arenan.

Kenyattas segertal i lördags om att Kenya accepterar sina internationella förpliktelser men att han hoppas att omvärlden respekterar det kenyanska folkets demokratiska vilja och självständighet är svår att tolka på mer än ett sätt.

I klarspråk betyder det att Kenyatta i princip är beredd att inställa sig i Haag men förväntar sig att rättegången skjuts på framtiden så länge han är president. Så i praktiken tänker han inte resa till Haag de närmaste åren.

Kenyatta vill vinna tid.

Det understryks av att han i dag krävde att domstolen ska göra en ny utvärdering av bevisen mot honom. Kenyatta hävdar att ett av huvudvittnena ljuger.

Rättegången är tänkt att starta i augusti. Normalt ska den åtalade vara på plats i Haag under hela rättegången. Då talar vi om år snarare än månader.
Kenyatta kan rimligen inte styra sitt land från en cell i Haag.

Inte heller kan han lämna över makten till sin vicepresident William Rutto som också står åtalad vid ICC för liknande brott.

Att lösa den knuten blir en mycket grannlaga uppgift.

Man kan tänka sig några alternativa lösningar. Kenyatta skulle exempelvis kunna vara med på videolänk från Kenya.

Men om domstolen i Haag sätter hårt mot hård och Kenyatta vägrar infinna sig riskerar det att få allvarliga följder både för Kenya och omvärlden.

Striden om vad ska hända lär bli en riskabel följetång under våren. Ovanpå det kommer motståndaren Raila Odingas besked att han tänker överklaga valresultatet.

Förutsättningar för blodiga uppgörelser är inte undanröjda.

Kenya har liksom en majoritet av världens länder godkänt ICC:s jurisdiktion. Kanske vore det vettigt med tilläggsregler som förbjuder åtalade att ställa upp i val.

Trots alla domar mot Silvio Berlusconi är chansen att miljardären någonsin ska tvingas krypa in i en fängelsecell mycket liten.

Inte heller hindrar den nya domen honom att delta i en ny regering.

Domen i dag mot Berlusconi är den andra på kort tid där den förre premiärministern dömts till fängelse. I oktober dömdes han till fyra års fängelse för skattebrott. Ändå fortsätter han vara en fri man.

Under våren väntar dom i målet om att han haft sex med en minderårig.

De italienska domstolarna arbetar redan från början oerhört långsamt. Överklagandeprocessen kan pågå i åratal utan att en dom vinner laga kraft. Dessutom fortsätter preskriptionstiden att ticka på även efter att rättegången inletts.

Berlusconi är dömd tre gånger tidigare i mål som handlar om allt från mened till mutor. I samtliga fall har han lyckats få domarna ändrade i högre instans eller så har åtalspunkterna lagts ner eftersom preskriptionstiden gått ut innan den slutgiltiga domen fallit.

Under tiden kan Berlusconi leva sitt liv som vanligt.

Som en av Italiens rikaste män har han råd att betala de bästa juristerna för att göra allt för att förhala rättegångarna och överklagandeprocessen. Vilket är precis den taktik han tillämpar.

Det mesta talar för att det blir samma sak den här gången.

När han i höstas dömdes för skattebrott följdes domen av ett treårigt förbud att inneha offentliga uppdrag. Ändå kan Berlusconi sitta kvar i parlamentet. Han blev omvald så sent som för några veckor sedan och kan åtminstone i teorin bli medlem av den nya regeringen.

I de flesta västländer skulle det vara omöjligt för en fängelsedömd politiker att fortsätta sina uppdrag som om inget hade hänt. En time-out tills fallet är slutgiltigt avgjort vore av anständighetsskäl ett minimum.

I Italien hörs det inga sådana krav. Annat än möjligen från Berlusconis mest högljudda motståndare.

Berlusconi kan lugnt arbeta vidare i förvissningen om att det är mycket långt tills han måste krypa in i finkan. Förmodligen kommer det aldrig att ske.

Rösträkningen i Kenya går plågsamt långsamt.

Ju längre ett resultat drar ut på tiden desto mer ökar risken för våldsamheter.

Tack vare ny teknik hoppades myndigheterna ursprungligen kunna presentera ett valresultat redan i går. Nu har det gått två dagar sedan valet och fortfarande återstår fem miljoner röster att räkna.

Förseningen har genast gett upphov till en blandning av oro och rykten om valfusk.

Varför tar det så lång tid att räkna rösterna på vissa ställen?

Hur kommer det sig att över 300 000 röstsedlar har ogiltigförklarats?

De båda huvudkandidaterna som före valet lovade att respektera valresultatet även om det innebar en förlust visar nu helt andra tendenser.
Särskilt efter valkommissionens beslut att inkludera de hittills drygt 300 000 ogiltiga rösterna i totalresultatet. Det gör det nästan omöjligt för någon av kandidaterna att nå de 50 procent som krävs för att vinna i första omgången.

Genast var William Ruto, vicepresidentkandidat till Uhuru Kenyatta ute och anklagade ”utländska beskickningar” för att ha övertalat valkommissionen att ta med rösterna.

– Syftet är att förneka oss en seger redan i första omgången, säger Ruto enligt dagtidningen The Standard.

Kenyatta har i nuläget 53 procent av rösterna men då är de ogiltiga inte inkludera i totala antalet röster.

Då återstår dock flera av Odingas starkaste fästen att räkna. Chansen är stor att han knappar in på Kenyattas försprång. Åtminstone så mycket att det blir en andra valomgång.

Valkommissionen mötte i går partierna för att dämpa oron och förklara vad förseningarna beror på. Valkommissionens ordförande Isaak Hassan hänvisade till högt valdeltagande, ett stort antal jämna lokalval och långa restider för valförrättarna.

Dessutom har man fått problem med de elektroniska röstmaskinerna. I vissa fall har valdistrikten tvingats flyga till Nairobi för att fysiskt lämna över sina valresultat.

Hassan vädjade om tålamod och påpekade att valkommissionen har sju dagar på sig att lämna ett officiellt resultat.

Även i valet 2007 förlöpte valdagen lugnt. De blodiga bråken startade först när rösträkningen drog ut på tiden och resultatet blev väldigt jämt. Flera sidor ansåg sig vara offer för valfusk och eldade på sina anhängare.
Det slutade i tusen döda och att en halv miljon människor flydde från sina hem.

Alla kenyaner bedyrar att de hemska scenerna från förra valet inte ska upprepas den här gången. Men det bygger på att ingen känner att den andra sidan lyckats fuska eller att det fifflas i kulisserna.

För varje dag som går utan att det finns ett valresultat så ökar spänningarna.

Första frågan som inställer sig varje gång Yingluck Shinawatra visar sig utomlands är vem som egentligen styr Thailand.

Är hon – som vissa kritiker påstår – bara en frontfigur för sin mycket mer namnkunnige bror Thaksin?

Thailands premiärminister verkar inte särskilt upprörd när jag ställer frågan på en pressträff hon har i Rosenbad tillsammans med statsminister Fredrik Reinfeldt. Hon är förmodligen van även om hon först inte riktigt uppfattar frågeställningen utan måste få den förklarad av tolken.

– Vi har vuxit upp tillsammans, förklarar Yingluck Shinawtra. Kanske är det därför vi tänker lika på många sätt. Men det innebär inte att jag står i skuggan av min bror. Jag har styrt landet i snart två år. Jag hade inte kunnat sitta kvar så länge om jag varit beroende av honom.

Det kan stämma. Militären har avstått för att försöka sig på några kupper. Annars en gammal tradition i thailändsk politik.

Sedan hon tillträdde har Thaksins lillasyster vänt en ekonomisk kris, rett ut en översvämningskatastrof och avfärdat en legal utmaning mot sitt styre.
Vilket inte hindrar att professor Thitinan Pongsudhirak vid Chulalongkorn-universitetet i Financial Times beskriver förhållandet mellan Yingluck och Thaksin som det mellan en styrelseordförande och hans vd.

Thaksin är den som kontrollerar regeringspartiet Pheu Thai. Ett exempel på det är att några av hans mest lojala män återkommit i toppositioner efter att en femårig bannlysning från att bedriva politiskt arbete löpt ut.

På grund av en korruptionsdom befinner sig den förre premiärministern Thaksin i exil i Dubai varifrån han står i kontakt med sina anhängare och sin syster.

Yingluck är vd:n som sköter det dagliga arbetet med att styra Thailand. Hur mycket hon lyssnar på Thaksin är det bara den innersta kretsen som vet.
Även om spänningarna mellan rödskjortorna (som stöttar Yingluck/Thaksin) och gulskjortorna (som representerar den traditionella makten) minskat så är de definitivt inte borta. Yinluck Shinawatra har med ett smidigt agerande åstadkommit något slags borgfred.

Så mycket att hon törs ge sig iväg på en turné utomlands. Det var när brodern befann sig i USA som militären slog till 2006.

Thailands premiärminister är nästan lika lång som Reinfeldt. Klädd i en lila kavaj och snäv kjol ser hon tjusig men ändå affärsmässig ut.

Hon är i Sverige för att skriva på avtal som gör det lättare att göra affärer mellan länderna och som ska förbättra samarbetet mellan svensk och thailändsk polis. Bland annat ska man dela med sig av information i pågående brottsutredningar. Premiärministern besöker också bostadsområdet Hammarby Sjöstad i Stockholm.

På hemmaplan försöker hon göra det som ett antal premiärministrar före henne – bland annat Thaksin – misslyckats med. Lösa konflikten i några muslimskdominerade provinser i södra Thailand. Där har ett lågintensivt terrorkrig pågått i många år och skördat tusentals dödsoffer. Nu ska Thailand öppna en dialog med de muslimska rebellerna.

– Än så länge handlar det bara om inledande samtal och inte fredsförhandlingar, säger Yingluck Shinawatra. Vi får se hur lång tid det tar.

Problemet är att veta vem det är som står för våldet. Det finns ett 20-tal separatistgrupper som vill bryta loss de muslimska delarna från Thailand. Men flera av dem artikulerar inga krav och vill inte förhandla. De bara fortsätter med våldet.

Lyckas Yingluck lösa den knuten kan hon definitivt göra anspråk på att ha klivit ut ur brorsan Thaksins skugga.

Kan ett land styras från en fängelsecell i Haag?

Den frågan dominerar valet i Kenya.
En av huvudkandidaterna står åtalad för krigsförbrytelser.

Många minns med skräck det förra valet i Kenya 2007. Då slaktades tusen människor i oroligheter sedan det blivit bråk om valutgången. En halv miljon tvingades fly sina hem.

Många av offren hackades ihjäl med machetes. Kvinnor utsattes för våldtäkt. Ohyggliga scener utspelades.

Omvärlden chockades eftersom Kenyas ses som en demokratisk förebild i Afrika.
På måndag är det val igen. Den sittande premiärministern Raila Odinga utmanas av Uhuru Kenyatta, son till Kenyas landsfader Jomo Kenyatta. Samtidigt står han åtalad vid Internationella brottmåldomstolen, ICC, i Haag för att ha anstiftat massmorden 2007 tillsammans med sin vicepresidentkandidat William Ruto.

Kenyatta har lovat att han kommer att infinna sig vid rättegången i Haag som tidigare var tänkt att börja i april men som nu skjutits fram till augusti.
Opinionsmätningarna visar att det är oerhört jämt mellan Odinga och Kenyatta. Om Kenyatta vinner hamnar Kenya i den märkliga situationen att landet åtminstone under en period måste styras från en cell i Haag. Rättegångarna där brukar inte vara några snabba historier.

Hur kommer världen att ta emot en krigsförbrytarmisstänkt president? Få om ens någon kommer att vilja åka på statsbesök till Kenya. Ännu färre kommer att våga bjuda in Kenyatta.

Man kan tycka att det borde vara omöjligt att bli vald om man är misstänkt för brott mot mänskligheten. I Kenyattas fall verkar det vara precis tvärtom.
Han har utnyttjat åtalet för att få folk med sig. Han framställer krigsförbrytaranklagelserna som ett utslag av nykolonialism och hävdar att han och Kenya är utsatt för en internationell konspiration. Eftersom många i Kenya röstar efter etnisk tillhörighet är den viktigare än allting annat.

Våldet har lagt sig men fortfarande finns det stora spänningar mellan olika grupper. Spänningar som lätt kan förvandlas till nya massakrer om någondera sidan känner sig missgynnad av valresultatet. 

Den enes politiska budskap sammanfattas ”Dra åt helvete”.

Den andre har regerat tre gånger och bevisligen dragit ner landet i fördärvet.
Ändå har över hälften av italienarna röstat på dessa två pajasar.

Italien och Europa är i kris efter det italienska valet. Men frågan är vari krisen består.

Är det värsta det faktum att resultatet blev så jämt mellan höger och vänster att det svårligen går att bilda en handlingsduglig regering?

Eller att hälften av italienarna röstade på politiker vars politik uppenbarligen skulle föra deras land ännu mer i fördärvet?

För hur ska ett land komma på fötter när hälften av dess invånare uppenbarligen struntar i hur det går. Alternativet röstar på vem som helst bara de lovar guld och gröna skogar.

Italienarna verkar totalt sakna sjukdomsinsikt. Ungefär på samma sätt som grekerna länge gjorde det. Vilket förlängt deras lidande.

Italien har en statsskuld på 120 procent av BNP. Bara Grekland är värre i Europa. Italienarna har sedan euron infördes höjt sina löner 40 procent mer än tyskarna. Ekonomin har sett över en längre period haft noll i tillväxt.

Ändå verkar hälften av italienarna tro att lösningen på problemen är att låta staten sätta sig i ännu större skuld genom att betala tillbaka skattepengar eller dela ut en ipad till alla.

Visst kan man tänka sig att många av dem som la sin röst på Grillo gjorde som en protest mot politik och politiker i största allmänhet. Uttryckte sitt missnöje. Men en fjärdedel av väljarna? I de flesta länder skulle det vara mer än nog att ha en figur som Silvio Berlusconi i politiken. Att få ytterligare en i skepnad av Beppe Grillo måste vara något av rekord.

Båda ingår i den nya tradition av ansvarslösa ledare som istället för att fatta nödvändiga beslut gör allt för att stryka folk medhårs. Allt för att få deras röster. Som uppträder som pajasar istället för statsmän.

Mannen som de senaste året försökt hejda Italiens fall mot avgrunden spottar landsmännen åt. Mario Monti lyckades knappt kravla sig över tio procent av rösterna. Förmodligen för att han tvingar italienarna att dra åt svångremmen istället för att dela ut gåvor till dem. För att han försöker modernisera en ekonomi där många vill ha kvar sina privilegier.

På det dryga år han haft på sig har Monti nått en bit men långtifrån ända fram. Tillväxten har inte kommit igång och arbetslösheten fortsätter att öka. Ett år av åtstramning räcker inte för att väga upp årtionden av misskötsel.

Ändå straffas Monti för att han försökt medan italienarna utan att tveka ger patenterade löftesbrytare som Berlusconi nytt förtroende.

Säkert spelar det också in att Monti är omvärldens älskling. Merkel och övriga EU hyllar honom eftersom han försöker genomdriva de reformer kollegorna i Europa vill se.

Där finns pudelns gärna.

Vem de än röstar på så har italienarna inget val. Antingen går de igenom stålbadet eller så är det med och framkallar eurons kollaps. Italiens ekonomi är så stor att inga räddningspaket från övriga EU kan rädda italienarna.
Men de har ju alltid Berlusconi och Grillo att luta sig mot.

Fotnot: Så här fördelades rösterna i italienska valet (deputerandekammaren): Bersanis vänsterallians 29,5, Beslusconis högerallians 29,1 procent, Beppe Brillos Femstjärnan 25,6, Montis centerallians 10,5 procent

För första gången syns ny slutet för Castroeran på Kuba.

Men det innebär inte automatiskt vägs ände för landets särskilda form av socialism.

En kronprins är redan utsedd.

I helgen blev Raul Castro, 81, omvald som Kubas president för en ny femårsperiod. Så långt följde allt manus.
Det var när Castro tackade för förtroendet som överraskningen kom.

– Det här blir min sista period som president, sa Raul.

När den går ut 2018 tänker han avgå.

Håller han vad han lovar är en unik dynasti på väg att frivilligt lämna ifrån sig makten.

Bröderna Castro har styrt Kuba sedan revolutionen 1959. Många trodde regimen skulle falla när legendariske frontfiguren Fidel Castro, i dag 86, kastade in handduken på grund av sjukdom 2006. Men Raul har lyckats hålla sig kvar genom försiktiga reformer som tillåter småföretagande och som gjort det lättare att resa.

Men det är fortfarande kommunistpartiet som styr. Den lilla politiska opposition som finns fängslas och förföljs.

Kuba är inte lika stängt som Nordkorea men har ändå lyckats bevara en helt egen form av socialism. Fortfarande är de flesta bilar som rullar på Havannas gator gamla amerikanare från 50-talet.

Men den som hoppas att det ska bli stora förändringar när den siste Castro försvinner från makten verkar göra det förgäves.

– Jag valdes inte för att återupprätta kapitalismen på Kuba, sa Castro i sitt tal. Jag valdes för att försvara, bevara och fortsätta förfina socialismen, inte förstöra den.

En tydlig fingervisning om att han inte tänker tillåta att Kuba slår in på någon ny väg när Raul är borta från scenen.

Castro aviserade att ingen i framtiden ska kunna sitta mer än två perioder som president. En klart brott mot den nuvarande ordningen där samma klick haft makten i över 50 år.

Nationalförsamlingen utsåg samtidigt Miguel Diaz-Canel, 52, ingenjör och före detta högskoleminister till Castros kronprins genom att välja honom till förste vicepresident. Han blir i sådana fall den förste ledaren i det socialistiska Kuba som inte själv var med och genomförde revolutionen.

Så länge Castro sitter kvar – och förmodligen så länge som Kuba har ett socialistiskt styre – kommer USA att fortsätta sin ekonomiska bojkott av landet. En bojkott som vållat Kuba stor ekonomisk skada men som samtidigt hjälpt till att ena kubanerna bakom kommuniststyret.

Förr var det Sovjetunionen som höll Kuba under armarna. I dag är det Venezuela som hjälper till genom att förse Kuba med billig olja och får avancerad sjukvård i utbyte. Venezuelas cancersjuke president Hugo Chavez är en av dem som dragit nytta av den.

Regimen på Kuba har visat sig mer uthållig och seglivad än ens de mest trogna anhängare vågat hoppas och de värsta motståndarna förutspått.