Plötsligt ställer sig Ryssland bakom en resolution i FN:s säkerhetsråd som i skarpa ordalag fördömer Syrien.

Det kan verka hoppfullt men förmodligen handlar det bara om hyckleri och taktik från Rysslands sida.

Ryssland är det land som har störst möjlighet att stoppa den syriska regimen dödande av sin egen befolkning. Man säljer mängder av vapen till Syrien och står för mycket av den övriga viktiga handeln med landet.

Men just för att de har så starka egna intressen i Syrien har Ryssland hittills stoppat alla försök från omvärlden att på allvar bestraffa Syrien för dödandet.

Den synbara helomvändningen i säkerhetsrådet väcker därför en kombination av hopp och undran hos många. Ryssland röstade i helgen för en resolution som i ”starkast möjliga ordalag” fördömer dödandet av män, kvinnor och barn i staden Houla där över hundra personer massakrerades i fredags. FN:s observatörer pekar ut regimen som ansvarig och detta slås fast i resolutionen.

Väldigt lite tyder dock på att Ryssland plötsligt bytt fot eller tänkt om.

Snarare handlar det om att Ryssland sett ett bra tillfälle att vinna pr-poäng utan att behöva offra något. Ryssland har tagit mycket stryk i opinionen för sitt stöd till diktatorn Bashar al-Assad. Nu ser de en chans att förbättra det dåliga ryktet. Resolutionen kräver inga åtgärder mot regimen och hotar därmed inte Bashar Assads ställning. Utlåtandet är inte heller bindande för medlemsstaterna.

Ryssland kan med andra ord fortsätta sälja vapen till Syrien. Inte heller hotas Rysslands intressen på annat sätt.

Jag misstänker att så fort säkerhetsrådet ska diskutera sanktioner mot Syrien eller ett militärt ingripande så kommer Ryssland att precis som vid två tillfällen tidigare att lägga in sitt veto.

Situationen i Syrien är förtvivlad. Regimen – genom armén och olika milisgrupper – fortsätter att döda sina egna medborgare som protesterar och vill ha demokrati och frihet. Det pågår ett lågintensivt inbördeskrig i landet som under ett drygt år krävt mer än 10 000 människoliv.

Världens tittar mest passivt på eftersom Ryssland och Kina stoppar alla försök att på allvar ingripa i konflikten. Allt man lyckats samla sig till hittills är en obeväpnad internationell observatörsstryka på 300 personer.

Det som krävs för att ändra situationen är att Ryssland på allvar slutar stötta regimen.

Inte bara i ord utan även i handling.

Blir Angela Merkel nästa offer för skuldkrisen?

Katastrofresultatet i Tysklands mest folkrika delstat visar att det helt klart ligger i farans riktning.

Merkels namn stod visserligen inte på valsedeln men ett val i Nordrhein-Westfalen betraktas nästan alltid som en ”miniomröstning” om tillståndet i hela nationen.

Tyskland går till val i september nästa år. Om inte kansler Merkel tvingas utlysa nyval innan dess.

Kristdemokraterna i Nordrhein-Westfalen tappade hela nio procent jämfört med förra valet. Det är sensationellt mycket. Samtidigt som socialdemokraterna nådde 40 procent.

Intressantast av allt. Socialdemokraternas ledare i delstaten driver en ekonomisk politik helt motsatt Merkel. Hannelore Kraft satsar på tillväxt. Hon lånar för att kunna anställa fler poliser och lärare. Hon har tagit på bort avgifterna för högre studier.

Med det sällar hon sig till ledare som Frankrikes nyvalde Francois Hollande som vill satsa mer på tillväxt och mindre på ståldbad.

Den 6 maj försvann Nicolas Sarkozy, ena halvan ur duon Merkozy som sydde ihop den finanspakt som åtminstone tillfälligt räddade euron och gjorde så att Grekland kunde undvika en regelrätt kollaps. Därmed har Merkel förlorat en viktig allierad på den internationella arenan.

Före Sarkozy har en rad europeiska ledare fått respass när befolkningarna visat sitt missnöje med deras sätt att hantera krisen. Trots att Merkel är en väldigt populär politiker på hemmaplan är hon inte immun. Om inte krismedicinen fungerar kan även hon ryka.

Merkel riskerar att bli alltmer isolerad i Europa om hon fortsätter sitt ensidiga fokus på att spara sig ur krisen. Släpper hon efter drar hon på sig tyskarnas vrede som inte vill fortsätta betala för slösaktiga sydeuropéer.

Medan Europa fortsätter ”darra” av osäkerhet applåderar amerikanska experter missnöjesvalen i Frankrike och Grekland.

Och tror att de på sikt kan bidra till att rädda euron.

– Europas väljare är klokare än kontinentens bästa och mest intelligenta, skriver nobelpristagaren Paul Krugman.

USA och Västeuropa brukar stå enade i det mesta men när det gäller finanskrisen är det anmärkningsvärt hur oense framförallt ekonomerna på båda sidor Atlanten är.

Paul Krugman, en av de tongivande amerikanska nationalekonomerna, har länge kritiserat Europa för hur man hanterat krisen med Grekland och andra euroländer. Han har dömt ut det ensidiga fokuset på besparingsåtgärder. Idag skriver han i en kolumn i New York Times:

– Fransmännen revolterar. Grekerna likaså. Det är på tiden.

Han dömer ut den medicin som Europa testat de senaste två åren med att kraftigt dra ner på statsutgifterna i skuldtyngda länder för att den vägen få konsumenter att handla mer och företag att investera. Verkligheten har visat att den inte funkar.

Som exempel lyfter Krugman fram Irland som han skriver uppträtt som en exemplarisk soldat i krisen och ständigt skärpt sina besparingar. Resultatet borde ha blivit att Irland gått stärkt ur krisen.

– Men det har man inte, enligt Krugman. Irlands lånekostnader är fortfarande högre än både Spaniens och Italiens.

Skälet enligt Krugman är att Irland på grund av euron inte kan devalvera och förbättra sin konkurrenskraft. Han jämför med Island som på kort tid återhämtat sig från en total härdsmälta tack vare att man kunde devalvera och vågade låta banker som misskött sig gå i konkurs.

Han nämner dock inte att bankkrisen skrämde isländarna så mycket att de är i färd att förhandla om EU-inträde och därmed på sikt införande av euron.

Inte heller presenterar han något recept för hur hårt skuldsatta länder som Grekland ska kunna satsa sig ur krisen när inte kan betala räntorna på sina lån utan nödpengar från övriga EU.

Krugman anser att länder där ekonomin fungerar bättre har ett ansvar för att satsa mer. I den gruppen ingår Sverige men Krugman skäller främst på Tyskland som han tycker glömt hur de själva tog sig ur sin kris i början av 2000-talet. Det skedde tack vare att Tyskland kunde öka sin export kraftigt till övriga Europa, framförallt många av de länder som nu är i kris.

Krugmans idé är att om Tyskland, Sverige och andra Nordeuropeiska länder handlar mer så kan det få igång ekonomierna i de skuldtyngda länderna så att de så småningom kan betala av sina skulder. Något både Merkel och Anders Borg säger nej till av rädsla för att elda på inflationen.

Men pendeln är långsamt på väg att svänga från bara besparingar till en kombination av spara och slösa. Inte minst efter Francois Hollandes seger i Frankrike.

Allt frid och fröjd med andra ord?

Inte om man lyssnar på den amerikanske politiske kommentatorn David Brooks som menar att hela resonemanget om spara eller slösa är feltänkt. Krisen är ett bevis på att ekonomierna inte längre fungerar som vi är vana vid. Det vi ser nu är inte bara ännu en cykliskt återkommande nedgång utan en fundamental förändring som gör välfärdsstaten omöjlig på sikt.

– Det som måste fixas är de strukturella problemen i ekonomierna. Då hjälper det inte att lappa ihop dem med fler satsningar som ökar skulderna, skriver Brooks i New York Times.

Några av förändringarna är globaliseringen och den tekniska utvecklingen. Hypereffektiva globala företagskoncerner behöver inte så många anställda. Det är därför arbetslösheten i euroområdet är över 10 procent och på väg upp. Och i USA 8 procent.

Så kanske är medicinen som krävs en kombination av sparande i länder med hög skuldsättning, genomgripande reformer som anpassar ekonomierna till 2010-talet och mer av spenderbyxa på i länder som det går bra för.

Det låter enkelt men kräver ett exceptionellt balanssinne.

PARIS. Många fransmän vaknade upp i dag med en rejäl baksmälla efter nattens firande av Hollandes seger.

Baksmälla är det också i Grekland och övriga Europa men av helt annat slag.

När jag promenerade från Bastillien i natt var det som om Frankrike vunnit VM-finalen i fotboll.

En kör av biltutor följde mig längs Rue de Lyon. Grupper av människor med vinflaskor och ölburkar i händerna skrålade och jublade om vartannat. Folk hängde ut från bilfönstren viftande med flaggor.

Det var party, party, party.

I morse slog baksmällan till. I fransmännens huvuden och på världens börser.

Inför valen i Frankrike och Grekland talades det om att ”Europa darrar”. Efteråt kan vi konstatera att det stämde rätt bra. Inte när det gäller Frankrike eftersom Hollandes seger var både klar och väntad. Socialistledaren har i månader tjatat om att han vill omförhandla finanspakten så det kan knappast vara en överraskning för marknaden.

Dagens börsras beror till största delen på den schitzofrena utgången av valet i Grekland. Grekerna verkar totalt förvirrade och har röstat därefter. Kommunister och extremhöger har gått kraftigt fram. De är förenade i en enda sak. Motståndet mot Greklands uppgörelse med EU.

I nuläget är det omöjligt att se hur någon duglig regering ska kunna bildas.

Högerledaren Samaras har bara 19 procent av rösterna och på andraplats kom ett parti som vill riva upp Greklands uppgörelse med EU. Inte ens om högern går ihop med socialistpartiet Pasok, de två partier som hittills totalt dominerat grekisk politik, så går det att få ihop en regeringsduglig majoritet.

Samaras har bara tre dagar på sig att bilda regering. Därefter går stafettpinnen vidare till kommunistpartiet Syriza som är helt emot alla åtsramningar. Därefter får Pasok chansen.

Dagar och veckor av osäkerhet väntar. I värsta fall måste Grekland gå till val igen för att få fram en regeringsduglig majoritet.

Omvärlden drar öronen åt sig. Det känns som det grekiska dramat från det senaste året är på väg att spelas upp igen med alla sina cliffhangers och grekernas totala oförmåga att se sanningen i vitögat.

Att EU skulle gå med på att omförhandla uppgörelsen med Grekland som innebär att man fått mångmiljardlån i utbyte mot besparingar och ekonomiska reformer, är uteslutet.

Grekerna måste en gång för alla bestämma sig. Vill de vara kvar i EU måste de genomföra besparingarna och få ordning på sin ekonomi. Göra som Lettland gjort. Ta stålbadet och gå vidare.

Valresultatet ökar sannolikheten för att Grekland lämnar euron. Det går inte att både äta kakan och ha den kvar. Vilket verkar vara vad de flesta greker ändå tror att de kan. Opinionsmätningar visar att en överväldigande majoritet vill ha kvar euron men valresultatet att de inte vill ha besparingarna som med nödvändighet följer.

Övriga Europa darrar därför att ingen vet vad ett grekiskt utträde ur euron kan leda till. Kanske sprider sig krisen återigen till Spanien, Italien, Portugal och Irland. Om fler än Grekland tvingas lämna euron är valutan förmodligen död. Alla har med andra ord intresse av att lösa den nyuppkomna krisen.

En liten öppning finns.

Hollandes inträde på scenen gör att fokus skiftar från bara besparingar till att det också måste till satsningar på tillväxt. Frankrike president kommer i praktiken inte begära att finanspakten rivs upp men att den kompletteras med satsningar som får ner den rekordhöga arbetslösheten i Frankrike och eurozonen.

Det är en insikt som börjar nå alltfler europeiska huvudstäder. Finanspakten har lett till förlamade ekonomier utan tillväxt. Lösningen är att fortsätta spara men samtidigt stimulera ekonomierna. Exakt hur detta reptrick ska gå till är det ingen som vet.

Tysklands förbundskansler har redan bjudit in Francois Hollande till samtal i Berlin. Förhoppningsvis kan de två hitta en lösning.

Annars hopar sig nya mörka moln över Europa.

Förre riksbankschefen Bengt Dennis är i Paris för att följa valdramat. Foto:Lotte Fernvall

PARIS. Från taxin ser jag en lång man med en kroppshållning som känns bekant. Men han försvinner i vimlet.

Några timmar senare går han förbi mig på gatan vid Place de la Madelaine. Visst är det gamle riksbankschefen Bengt Dennis?

Han som blev känd som Mr 500 procent när han chockhöjde räntan till just det för att försvara den svenska kronan. Det räckte ändå inte. Till slut fick Sverige ge upp och devalvera.

Han blir något förvånad när jag hälsar och ber om ett uttalande om franska valet. Men finner sig snabbt.

– Det har varit en ovanligt hätsk valrörelse med många hårda ord, säger Dennis som tidigare bott i Frankrike men nu bara åkt ner för att kolla in valet.

– Sarkozy vet alla vad han går för men Hollande är ju ett oskrivet kort. Fast i grund och botten tycker jag inte att skillnaderna mellan dem är så stora. Vem som än blir vald har ett väldigt litet manöverutrymme.

Instoppade under armen bär Dennis dagens utgåvor av Le Figaro och Financial Times. Han är klädd i en randig skjorta, av en slump i den franska flaggans färger.

– Krismedvetenheten är inte särskilt stor i Frankrike, säger Dennis Den har inte nått fransmännen. Vilket också märks på kandidaterna som varit väldigt försiktiga med att prata om nedskärningar.

Han anser att Frankrike har tid och möjlighet att lösa sina problem. Det är långt kvar innan Frankrike blir ett nytt Grekland.

– De måste vara försiktiga och återhållsamma och balansera budgeten inom några år.

Fotograf Lotte Fernvall tar några bilder på honom innan han försvinner i vimlet igen. Inte var dag man träffar en före detta riksbankschef på Paris gator.

Bara ett fåtal av boulespelarna på den här bilden tänkte gå coh rösta i dag. Foto: Lotte Fernvall

PARIS. Grabbgänget har mutat in en bit av grus i Tuilierna, mitt emellan Louvren och Champs Elysée. De tunga silverfärgade kulorna åstadkommer en dov duns när de landar.

Koncentrationen syns i deras ansikten. Svaren blir därför korthuggna om vad de tänker rösta på.

Den kortaste i boulegänget, klädd i t-shirt och med kort hår, tänker inte rösta alls.

– Det är ett medvetet val jag gör, säger han och vill inte förklara sig närmare.

I den första omgången var valdeltagandet anständiga 80 procent. Ofta sjunker valdeltagande i franska presidentval i den andra omgången. Inte alla anhängare till de kandidater som slogs ut i första omgången tycker det är värt att gå och rösta på en kandidat som man egentligen inte gillar.

Nationella Frontens Marine Le Pen har sagt att hon tänker rösta blankt i dag. Vilket inte kan ses som annat än en indirekt uppmaning till sina anhängare att göra detsamma. Men jag tror ändå det är många som kommer att rösta på Sarkozy, rädda att Hollande annars avgår med segern.

Socialisten Francois Hollandes största skräck är att hans väljare ska stanna hemma i tron att segern redan är i hamn med tanke på den klara ledning han har i opinionsmätningarna. Ingen opinionsmätning visar en ledning med mindre än fyra procent.

Med tanke på att Frankrike ändå står inför ett historiskt vägskäl mellan vänster och höger så tror de flesta experter på ett högt valdeltagande. Frankrike har inte haft en socialistisk president sedan Mitterand blev vald 1981.

I den mån vädret spelar någon roll så är det bra valväder åtminstone här i Paris. En gråmulen himmel som inte lockar folk att göra något annat. Och ännu inget regn som kan få folk att stanna hemma.

Vallokalerna stänger klockan 20.

Är i Paris för att bevaka franska valet. Ska bli spännande att vara med om upplösningen.

Bor på ett hotell nära Gare de Lyon där man kan känna i rummet när vissa av tågen rullar ut. Några tecken på att det är presidentval i morgon går inte att se.

Ett franskt presidentval skiljer sig väldigt mycket från ett amerikanskt. Kandidaterna har inga egna flygplan.

När Francois Hollande skulle valtala i Bordeaux satt han i samma plan som jag. Han gick runt i ankomsthallen och pratade med folk. Rätt avslappnad och utan en massa säkerhetsvakter som bildade mur runt honom. De fanns där men höll sig i bakgrunden.

Det är bara drygt tio dagar sedan jag kom hem från den förra reportageresan. Den gången slog jag av vilket enormt hat det fanns mot Nicolas Sarkozy. Hur fransmän jag pratade med bara öst ur sig elakheter och förnedrande kommentarer om sin president.

Det spelade ingen roll om vi var i en liten by på landet eller i Paris. Tongångarna var detsamma.

Från svensk horisont trodde jag ändå att många fransmän i grund och botten var lite stolta över Sarkozy. Över att han alltid lyckas stjäla scenen vad det än handlar om i det internationella samarbetet. Sarkozy var den som fixade vapenstilleståndsavtal i kriget mellan Ryssland och Georgien.

Knappt hade FN:s säkerhetsråd antagit resolutionen om en flygförbudszon över Libyen förrän Sarkozy meddelade att franska stridsflygplan attackerat Gaddafi trupper utanför Benghazi.

Under eurokrisen var det han och Merkel som hela tiden presenterade lösningar för att lugna marknaden.

Men fransmännen verkar inte bry sig om att Sarkozy till viss del lyckats på den internationella arenan. På hemmaplan tycker sig de flesta bara se försämringar.

Även om Hollandes seger verkar kassaskåpssäker om man får tro opinionsmätningarna så ska man trots allt räkna rösterna först. Annars vore det onödigt att överhuvudtaget gå till valurnorna.

Fram till nu är det spara som gällt.

Chocksiffror om arbetslösheten får alltfler EU-ledare att svänga.

Slösa heter den nya lösningen.

Senaste åren har medicinen mot den ekonomiska krisen i Europa varit given. Sparpaketen har duggat lika tätt som regnet en aprildag. EU har inte bara tvingat Grekland att spara. Irland, Italien, Spanien och Portugal är andra länder som genomfört kraftiga nedskärningar. Övriga EU-länder har stramat åt, även länder som Sverige som egentligen haft råd att föra mer av stimulanspolitik.

Receptet har dock inte haft önskad effekt. Det ekonomiska uppsvinget har uteblivit. Efter en försiktig återhämtning ser nu alltfler länder ut att falla tillbaka i recession. Senast Spanien och Storbritannien.

När alla sparar vem ska då köpa nya varor och tjänster? En ny rapport från Internationella arbetsorganisationen ILO visar att arbetslösheten runtom i världen ökar. I Spanien till 25 procent. Hälften av alla under 24 år är arbetslösa. Frankrike har rekordarbetslöshet.

ILO tror att det blir värre innan det blir bättre.

– Det är osannolikt att världsekonomin växer tillräckligt de närmaste åren för att både lösa den akuta jobbkrisen och på sikt ge arbete åt de nya 80 miljoner människor som går in i arbetsmarknaden under perioden, skriver ILO i sin rapport.

Tidigare trodde man att Europas arbetsmarknad skulle komma igång 2014. Nu säger ILO och de nya jobben kommer först i slutet av 2016.

Fler och fler röster höjs för att det inte går att spara sig ur krisen. Man måste satsa också.

Franske presidentkandidaten Francois Hollande är en av dem som driver det kravet hårdast. Han kräver en omförhandling av stabilitetspakten som EU godkände efter stor vånda och som räddade euron från kollaps. Ett av hans löften i valkampen är att skapa 150 000 nya jobb i offentliga sektorn. I ett land som redan har en statsskuld på 90 procent. Alla undrar var pengarna ska komma ifrån.

Det känns som omvärlden avvaktar för att se om han vinner valet på söndag. En seger för Hollande innebär sannolikt en kursförändring för Europa.

Redan är den holländska regeringen på väg att spricka då man inte kan enas om att genomföra besparingar fullt ut.

Till och med Tysklands Angela Merkel har öppnat för åtgärder för mer tillväxt. Det hon och ECB, Europeiska centralbanken tänker sig är dock inte att öppna plånboken. De vill genomföra reformer som på sikt gör det mer attraktivt för företag att anställa men som inte löser den akuta jobbkrisen.

Dragkampen mellan spara och slösa kommer att fortsätta. Slösa har fått ett bra grepp om repet och tar igen förlorad terräng.

Tidigare har stimulansvapnet allltid tagits fram vid kraftig lågkonjunktur. Den här gången är läget annorlunda. Nu står staterna redan kraftigt i skuld. Hur ska man kunna låna ännu mer och på sikt ändå betala tillbaka pengarna?

Den frågan är det inte lätt att få något svar på.

Nicolas Sarkozy letar desperat efter ett sätt att röra om i grytan och få Le Pens väljare att tänka om inför presidentvalets andra valomgång på söndag.

Han verkar ha hittat ett.

I ett försök att gå i direkt konfrontation med arbetare i allmänhet och socialisten Francois Hollande i synnerhet tänker Sarkozy hålla ett valmöte ”för riktiga arbetare” den 1 maj.

Arbetarnas traditionella dag har tidigare varit fredad i franska val. Nu meddelar Sarkozy att han tänker bryta med den traditionen. 1 maj ska han hålla valmöte i närheten av Eifeltornet.

Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Hollande anklagar Sarkozy för att ”kidnappa” arbetarnas dag och uppträda ”oanständigt”.

– 1 maj är arbetarnas och fackföreningarna traditionella festdag världen över, säger Hollande. Jag tycker inte att politikerna ska störa det ens under en valkampanj.

För att markera detta tänker Hollande vara långt borta från Paris 1 maj och högtidlighålla minnet av en tidigare socialistisk premiärminister.

Den kommunistiska dagstidningen L´Humanite anklagar Sarkozy för ett ”försök till fientligt övertagande” av arbetarnas dag. På tidningens förstasida jämförs han med marskalk Philippe Petain som samarbetade med Nazi-Tyskland under andra världskriget.

Sarkozy nöjer sig inte med att hålla valmöte 1 maj. Genom att kalla mötet en sammankomst ”för riktiga arbetare” hånar han dessutom fackföreningsrörelsen och vänstern.

Riktiga arbetare syftar på Sarkozys ofta upprepade påståenden att många franska arbetare är lata och får mer i arbetslöshetsersättning än vad många andra tjänar på att arbeta.

– Vänstern har ingen rätt att monopolisera 1 maj, hävdar Sarkozy.

Sarkozy provocerar fram bråket av ett enda skäl. Han ligger under rejält i opinionsmätningarna. Det krävs ett smärre mirakel för att han ska hinna i fatt och gå om Hollande som förväntas vinna med mellan 53 och 56 procent av rösterna.

Sarkozys enda chans är att locka högerextrema Marine Le Pens väljare. Hon fick sensationella 17,9 procent av rösterna i den första valomgången. Aldrig tidigare har Front National gjort ett så bra val.

Många av hennes röster kom från människor som i förra presidentvalet röstade på Sarkozy men som är missnöjda med att han inte lyckats infria sina löften.

Nu försöker Sarkozy på nytt flirta med högerväljarna. Lyckas han övertyga tillräckligt många att gå och rösta nästa söndag så har han en liten chans att vinna. Risken är annars att Le Pens väljare stannar hemma därför att de inte tycker att någon av de två kvarvarande kandidaterna är något att ha.

Det spännande i ekvationen är att även Hollande har en hel del att vinna på att öppna upp för Le Pens väljare.

En opinionsmätning från det franska institutet Ifop visar att Le Pen tog lika många röster bland de rena arbetarväljarna som Hollande

Förmodligen var det ingen slump att Hollande i en intervju i dag sa att han vill begränsa den illegala invandringen. Precis vad Le Pens väljare vill höra. Samtidigt som den okarismatiske kandidaten säger att han inte tänker försöka vinna över Le Pens väljare.

Sanningen är ändå att vem som vinner presidentvalet avgörs av var Marine Le Pens väljare lägger eller inte lägger sina röster.

Även hon tänker hålla ett offentlgit möte den 1 maj där hon ska ge besked om hon tänker uppmana sina väljare att stanna hemma på valdagen eller rösta på Sarkozy.

Lundin-gruppen har en förmåga att ständigt hamna i blåsväder.

Hörde ett intressant inslag på Ekot i morse där en ny rapport om koppargruvan Tenke Fungurume i östra Kongo citerades. Kontentan var att gruvbolaget tjänar massor av pengar samtidigt som man inte ens vidtar de sociala insatser för befolkningen som man utlovat.

En fjärdedel av gruvan – som är en av världens största koppargruvor – ägs av Lundin Mining. När gruvan öppnades var man tvungen att flytta på lokalbefolkningen som använde marken för jordbruk. 

Gruvdriften går väldigt bra och gruvans område utökas hela tiden. Med följden att fler bönder tvingas flytta till mark som de hävdar ger betydligt mindre avkastning.

På pappret tar internationella företag numera ansvar när de dimper ner i tredje världen och vänder upp och ner på lokalbefolkningens liv i sin iver att tjäna pengar. Man bygger skolor och sjukhus. Ordnar med brunnar och annat.

Men hur djupt går egentligen det sociala engagemanget?

I Tenke Fungurume verkar det mest handla om att det ska se bra ut på pappret. Företaget ska inför investerare och allmänhet i västvärlden kunna visa att man bryr sig. Att man har ett socialt samvete.

Men i Ekots radioinslag hävdar Claude Kabemba på organisationen South African Resources Watch, SARW, att det bara handlar om ett pr-trick.

SARW:s uppdrag är att se till att utnyttjandet av ländernas naturresurser i södra Afrika verkligen leder till hållbar ekonomisk utveckling. De granskade projektet för fyra år sedan och har nu kommit med en ny rapport som visar att väldigt lite förbättrats.

Amerikanska gruvbolaget FCX är huvudägare med 56 procent. 24 procent ägs av Lundin Mining och resterande av den kongolesiska staten. Gruvbolaget hävdar att man byggt ut sjukhuset sedan sist.

– Utbyggnaden består enbart i att sjukhusets tak förlängts, säger Claude Kabemba till Ekot.

Löften om utbildning åt befolkningen har enligt Ekot inte infriats. Vattenbrunnar har grävts utan att först konsultera befolkningen om var.

Stämmer uppgifterna stärker det bilden av ett företag som vill att de utåt ska se bra ut men som trots de enorma vinster som gruvnäringen ger egentligen inte bryr sig.

Bilden var densamma när dåvarande Lundin Oil började utvinna olja i Sudan. På pappret såg det bra ut att man byggde vägar och annat men följden blev att de utnyttjades av Sudans militär.

I takt med att det blivit populärt hos internationellt verksamma företag att visa på ett socialt samvete är det många som vill bygga upp en image som säger att de hjälper och tar hand om lokalbefolkningen. Men verkligheten är ofta inte så kantad av rosor och solsken som företagen vill ge sken av.

Det sociala samvetet får inte äta upp för stor del av vinsten.