All fokus var på om Francois Hollande skulle slå Nicolas Sarkozy i första valomgången. Så mycket att valets verkliga segrare hamnade lite i skymundan.

Marine Le Pen går visserligen inte vidare till den andra valomgången men hennes Front National gjorde ett sensationellt bra val.

De franska valvakorna TV-kommentatorer var chockade och fällde upprörda kommentarer. Enligt opinionsmätningarna skulle hon få runt 15 procent. När de första vallokalsundersökningarna kom slog hennes siffror ned som en bomb. 20 procent av fransmännen hade röstat på den högerextrema och främlingsfientliga kandidaten.

Under kvällen tappade hon visserligen till 18 procent men det är ändå siffror som både är överraskande bra och samtidigt mycket oroande. Fransmännen verkar i det här valet ha vänt sig till extremisterna för att lösa landets problem.

Många har tappat förtroendet för de etablerade politikerna Hollande och Sarkozy som de bara tycker lovar och snackar men inte gör något. Le Pen och den nästan lika extrema vänsterkandidaten Jean-Luc Melenchon fick sammanlagt närmare en tredjedel av alla röster.

De säger en hel del om stämningen i Frankrike där arbetslösheten är rekordhög och framtidstron rekordlåg. Resultatet visar att Marine Le Pen lyckats med att ge sitt parti en mjukare framtoning än vad det hade under fadern, Jean-Marie Le Pen.

Hon har tonat ner en del av främlingsfientligheten utan att göra avkall på grundkravet att invandringen i stort sett ska stoppas helt. Det har lockat nya grupper av väljare. Både ungdomar och kvinnor.

Från förra valets tio procent under pappa Le Pen har hon nästan fördubblat resultatet. Säkert betyder Marines personlighet en hel del för framgången.

Efter att ha följt henne i valrörelsen slogs jag av hur öppen och normal hon verkar. Hon har lätt att ta folk, avväpnar elegant häcklare och verkar trygg i sin egen person. Det är lätt att se varför människor kan känna förtroende för henne.

Hon saknar helt ”Hitler-draget” som hennes pappa hade. Det enda som stöter bort människor från Marine Le Pen är hennes åsikter.

– Det här är bara början, sa Le Pen efter valsegern.

Med andra ord räknar hon med att vara en av de två som tävlar om presidentposten i nästa val. Framgången ger också Nationella Fronten en push framåt inför parlamentsvalen i juni.

SENS. Ingen kandidat i franska valet väcker så starka känslor som Marine Le Pen.

När hon anländer omringas hennes bil av supportrar som väntat länge på Sens pittoreska torg och ropar ”Marine president”.

Men knappt hinner hon kliva ur förrän motdemonstranter närmar sig och ropar ”rasistkossa” samtidigt som de skäller.

Marine vänder sig mot häcklarna och svarar med sin djupa,raspiga röst:

– Nej, nej. En ko säger muuu.

Hennes avväpnande kommentar gör inget för att tysta demonstranterna. Tvärtom.

Under den timma som Marine Le Pens går runt bland småbutiker längs den vackra småstadens gränder så hänger gruppen av demonstranter med och gör allt för att störa högerextrema Nationella Frontens ledare. De slår på trummor, de buar, de råmar och gnäggar samtidigt som de ropar.

– Ni är fascister, ni är fascister.

En av dem är en invandrarkvinna. Jag frågar henne varför hon häcklar Le Pen.

– Det är inte genom rasism vi får Frankrike att blomma, svarar Fatima Maite. Jag är marockan. Min man är franska. Våra barn är franskmarockanska. Det är vad jag kallar Frankrike.

Marne Le Pen låter sig inte störas av demonstranterna. Då och då käftar hon emot. Men mest ignorerar hon dem.

Hennes ansikte lyses konstant upp av ett strålande leende. Hon säger att hon älskar valkampanjen och det ser verkligen ut som hon gör det. När människor tilltalar henne stannar hon och skakar hand eller ställer upp på en bild.

Lika hatiska som motståndarna är lika okritiskt beundrande är anhängarna.

Christian Fournier och hustrun Chantelle har stått länge framför stadens katedral och väntat på Marine Le Pen.

– Hon är den enda av kandidaterna som vågar säga sanningen, säger Chantelle och håller hårt om sin långa svarta kappa. Om 15 år är inte Frankrike längre Frankrike om vi inte stoppar invandringen. Då är vi en muslimsk koloni. Marine är den som kan rädda oss.

Bekymrade rynkor far över ansiktet innan maken fyller i:

– Många missförstår Nationella Fronten. Vi är inte alls rasister. Det enda vi vill är att de som kommer hit ska anpassa sig till franska förhållanden.

En kvinna kommer fram med ett idolfoto av Marine Le Pen. Partiledaren stannar, låter undslippa sig ett av sina dova whiskyskratt och signerar fotot. Bredvid henne står en annan kvinna med en pin fäst på rockslaget med texten ”J´taime Marine”, jag älskar Marine.

Efter rundvandringen är det presskonferens på Hotel Paris. I dörren ser vakter noga till att inga andra än journalister släpps in.

Le Pen inleder med att poängtera hur viktigt det är att småstäderna får leva vidare. Att det är de med sina slakterier, bagare och andra småbutiker som är det riktiga Frankrike.

Någon frågor vad hon tycker om anklagelserna om att hon är en högerextremist. Han hinner knappt ställa sin fråga innan Marine Le Pen leende bryter in.

– Vadå, jag höger, svarar hon och ansiktet formar sig till ett tillgjort frågetecken.

– Höger och vänster finns inte längre. Jag står i mitten. Striden står mellan nationalister och de som vill ha ett Stor-Europa där de små människorna krossas av en maskin och alla stöps i samma form. Jag vill att Frankrike ska fortsätta vara franskt.

Trots att Marine Le Pen med sin mjukare och öppnare framtoning gjort mycket för att göra Front National mer rumsrent så får hon svårt att upprepa sin fars bedrift från 2002. Jean Marie Le Pen lyckades slå ut socialisternas kandidat och ställdes i slutomgången mot Jacques Chirac. Han förlorade men Front National hade visat att de är en kraft att räkna med.

Nu ligger Marine Le Pen på dryga 15 procent i opinionsmätningarna och de vore en sensation om hon lyckades ta sig vidare till den andra omgången.

Sarkozy försöker stoppa henne genom att flirta med de högerextrema väljarna. Precis som i valet 2007 förordar han hårda tag mot invandringen.

När jag går ut från Hotel Paris står Marine Le Pens anhängare troget kvar och väntar. Hopfulla om att de ska få en glimt till av henne innan hon fortsätter till nästa möte.

För alla som till äventyrs trodde att rasismen var ett avslutat kapitel i USA:s historia har fallet med dödsskjutningen av den obeväpnade svarte tonåringen Trayvon Martin kommit som ett brutalt uppvaknande.

Inte blir skandalen mindre av att rättsväsendet efter flera veckor och stora folkliga protester nu äntligen bestämt sig för att åtala skytten George Zimmerman för mord.

Från att inte åtalas överhuvudtaget riskerar han nu livstids fängelse. Minimistraffet är 25 års fängelse. Tvära kast som knappast ger intrycket av en rättssäker hantering.

Utan ramaskriet i den allmänna opinionen är jag rätt säker på att det inte blivit nått åtal. Vilket för oss tillbaka till huvudfrågan om rasismen i USA.

Den är inte längre institutionaliserad med lagar som hindrar svarta att åka på bussar, bo i vissa områden eller gå på vissa skolor. Ändå är den som inympad i den amerikanska folksjälen.

Genom åren har jag rest mycket i USA och slagits av den närmast totala uppdelningen i vi och dom. Det behövs inga lagar. Många bostadsområden är ändå totalt segregerade. Som om de låg på olika planeter.

Ta bilen genom Washington D C:s norra förorter och du ser inte en vit människa. Eller kör genom Mississippi och försök hitta mixade bostadsområden eller allmänna rum i samhället där svarta och vita umgås som jämlikar. Fortfarande drygt 40 år efter att raslagarna avskaffades så är de svarta övervägande fattiga och lever i förslummade områden medan de vita framförallt hittas i de välbärgade villakvarteren. Självklart finns de många undantag men de är och förbli just undantag.

Kika in i de amerikanska fängelserna och svarta män är våldsamt överrepresenterade. Svarta döms fortfarande på sämre bevisning och till strängare straff. De grips på lösare grunder. Moderna dna-tester visar att det inte är ovanligt att svarta män döms till döden för brott de inte har begått. Ofta av en övervägande vit jury och övervägande vita vittnen.

Dödsskjutningen av Trayvon Martin är bara en påminnelse om det amerikanska samhällets oförmåga att tillämpa lagen lika för svarta och vita. En påminnelse om de avgrundsdjupa klyftor som sedan slaveriets dagar fortfarande lever kvar i USA. Trots alla reformer och all upplysning.

Kanske inte konstigt i ett land där man fortfarande på fullt allvar tycker det är ok att skjuta först och fråga sedan. Vilda Västern-ränderna verkar aldrig gå ur.

Som en iskall vind från det förflutna återvänder diktatorshustrun från det forna DDR till offentligheten.

I sin första TV-intervju på 20 år hyllar Margot Honecker den forna kommuniststaten och hånar offren som sköts när de försökte fly över Berlinmuren.

– Dumheter, säger hon. Vad var det för vits att fly över muren? De hade jobb och frihet i DDR.

Intervjun har rivit upp gamla sår i Tyskland. Inte minst fru Honeckers gnäll över vad hon kallar ”en oförskämt låg pension”, 1 500 euro i månaden, cirka 15 000 kronor. Flera debattörer tycker det är beklämmande att de tyska skattebetalarna överhuvudtaget ska tvingas betala ut pengar till en kvinna som stod i ledningen för en stenhård förtryckarstat som mördade sina egna medborgare.

Fru Honecker var ingen passiv ledarhustru som dammade fönsterbrädor och skötte tvätten medan maken styrde landet. Hon gjorde kometkarriär inom kommunistpartiet och var en av de yngsta ledamöterna i det östtyska parlamentet. Åren 1963 till murens fall 1989 var hon utbildningsminister. Hon lät bland annat införa militär träning i skolan. Hon låg också bakom tvångsadopteringen av barn till dissidenter som fängslats. Hon var såväl hatad som fruktad av många i DDR. Uppfattningen att det egentligen var hon som styrde landet var inte ovanig. Hon gick under öknamnet ”den lila häxan” för sitt tonade hår.

Margot Honecker flydde till Chile 1992 för att undkomma en fientlig opinion i Tyskland. Hennes make, den forne DDR-ledaren Erich Honecker följde efter 1993 när han släpptes ur tyskt fängelse på grund av sviktande hälsa och dog i landsflykt 1994.

Under större delen av tiden i Chile har Margot Honecker, 85, hållit en mycket låg profil. När hon nu öppnar munnen efter 20 år är frågan om hon inte gjort klokt i att fortsätta vara tyst.

Fru Honecker visar ingen som helst ånger för den förtryckarapparat hon drev i över 25 år. Tvärtom hyllar hon den än i dag. Det är som Berlinmurens fall gått henne spårlöst förbi liksom kommunistregimernas fall i det forn Östeuropa.

– Säkerhetstjänsten Stasi var en legitim nödvändighet, säger hon i den drygt timslånga intervjun med tyska TV-kanalen ARD. Vi hade ju fiender och därför behövde vi Stasi.

Under hennes år vid makten sköts 136 människor ihjäl när de försökte fly till väst över muren. Inte ens så här i efterhand visar hon minsta medlidande med dessa offer.

– Dumheter. Man undrade alltid varför dessa människor tog en så stor risk. De hade ju inte behövt klättra över muren.

De politiska fångarna i DDR kallar hon i intervjun för ”kriminella”. Trots alla bevis för motsatsen förnekar hon helt att några tvångsadoptioner av deras barn skulle ha skett.

Hon anser att det var ett stort misstag att avskaffa DDR. Hon kan inte se att det fanns någonting fel eller orätt som skedde i landet. Människor levde i frihet, hävdar hon. Alla hade jobb. Alla hade någonstans att bo.

Hon säger till och med att medborgarna var ”mycket nöjda” och hade yttrandefrihet.

Margot Honecker är övertygad om att socialismen kommer tillbaka i Tyskland. Via internet följer hon vad som sker i hemlandet. I oktober 2009 firade hon 60-årsdagen av DDR:s grundande tillsammans med chilenare som en gång i tiden fick politisk asyl i kommuniststaten. Hon sjöng patriotiska DDR-sånger och höll ett kort tal där hon sa att människor ”hade ett bra liv i DDR”.

En gång diktattor – alltid diktator är den enda slutsats som går att dra.

Den amerikanske soldaten som sköt ihjäl 16 civila afghaner skadades två gånger under Irakkriget och kan ha lidit av posttraumatiskt stressyndrom. Han var inne på sin fjärde utlandstjänstgöring sedan 2001.

De nya uppgifterna får en att undra om USA:s militär skapar sina egna monster.

Soldatens namn kommer inte att släppas förrän han åtalas. Men hans advokat John Henry Browne har gett en rad detaljer som kastar nytt ljus över tragedin. Dagen före massakern såg soldaten en nära vän få ena benet avslitet. Vissa uppgifter gör gällande att han söp kvällen före massakern och att han hade äktenskapsproblem.

Det senare avfärdas dock av hans advokat som hävdar att äktenskapet var lyckligt. Han förnekar också alla uppgifter om att soldaten skulle ha haft alkoholproblem.

Mannen kommer troligen att föras till USA eftersom Kuwait protesterat mot att han nu sitter på en amerikansk militärbas i Kuwait. Afghanistan vill att han ställs inför rätta där vilket USA avvisat.

Soldaten beskrivs som en högt dekorerad 38-åring som har två små barn hemma i Seattle. Han anmälde sig för militär tjänstgöring efter terrorattackerna i USA den 11 september 2001 därför att han kände att han ”var tvungen att försvara sitt land”.

Sedan dess har han varit stationerad fyra längre perioder utomlands. Han gjorde tre vändor till Irak och sårades två gånger. Ena gången fick han hjärnskador när en vägbomb exploderade nära hans bil som voltade. Andra gången förlorade han en del av sin ena fot.

Advokaten ifrågasätter om han verkligen var i mentalt skick för att skickas på en fjärde utlandstjänstgöring i Afghanistan. Soldaten uppges själv har varit mycket missnöjd över stationeringen.

Sanningen är att de långvariga krigen i Irak och Afghanistan tänjt den amerikanska armén till bristningsgränsen. Bristen på folk gör att soldater på nytt skickas till krigszoner trots att de inte återhämtat sig tillräckligt. Här finns också en machokultur där ingen soldat vill gnälla eftersom det kan uppfattas som svaghet.

Vid sidan av det fruktansvärda brott 38-åringen begått mot oskyldiga afghaner lyfter händelsen locket till en av USA:s värsta hemligheter. Den om alla soldater som av kriget får mentala skador för resten av livet.

Amerikanska armén satsar enorma summor på att förse sina mannar med avancerad teknisk utrustning men det råder stor brist på psykologer som de kan vända sig till när de återvänder hem. Ändå är kunskapen numera stor om risken för posttraumatiskt stressyndrom, att upplevelserna i kriget långt senare flyter upp till ytan och utlöser psykiska problem.

Antalet självmordsfall i amerikanska armén har ökat kraftig de senaste åren. Enligt en studie gjord av tankesmedjan Rand Corporation led en av tio soldater som gjort ”en vända” i en krigszon av någon form av psykiska problem. Efter andra tjänstgöringen var den siffran en av fem soldater. Efter tredje krigsturnén hade 1 av 3 soldater mentala problem.

Stämmer studien betyder det att en halv miljon amerikanska soldater återvänt till USA de senaste tio åren psykiskt skadade i någon form.

Här finns en tickande bomb i det amerikanska samhället och på amerikanska baser runtom i världen, precis som det gjorde efter Vietnamkriget på 70-talet. Det handlar inte bara om risken för självmord.

Krigsveteraner är överrepresenterade på amerikanska fängelser. De är mer benägna att ta till våld. Både mot främlingar och mot den egna familjen. Hustrumisshandel är en bieffekt av krigen i Irak och Afghanistan. Liksom skilsmässor.

När en soldat mitt i natten lämnar sin bas, går runt i afghanska byar och på måfå skjuter ihjäl kvinnor och barn så vill USA gärna framställa honom som en ensam galning. Ett enstaka rötägg.

Men tänk om det i själva verket är kriget och den amerikanska armén som skapat detta monster?

Tio år för att få fram den första domen är fruktansvärt lång tid. Gränsar rentav till skandal.

Ändå är Internationella brottmålsdomstolen i Haag toppen på en framgångssaga.

Den om att massmördare inte längre går fria bara för att de är presidenter, premiärministrar eller generaler. Åtminstone inte om de kommer från tredje världen.

Den kongolesiske krigsherren Thomas Lubanga dömdes i går för att ha rekryterat barnsoldater till sin armé i östra Kongo. Straffet fastställs längre fram.

Domen är den första som ICC, den permanenta internationella brottmålsdomstol, lyckats åstadkomma sedan den grundades för tio år sedan. Att rättvisans kvarnar mal långsamt har man hört men det här måste väl ändå vara någon form av rekord.

Domstolen har 700 anställda och har under sina första tio år kostat de 120 medlemsstaterna över 800 miljoner kronor. Att inleda den första rättegången, den mot Lubanga, tog sju år.

Alla de 15 åtal som domstolen hittills inlett rör brott i Afrika. Chefsåklagaren Luis Moreno Ocampo verkar undvika att stöta sig med de mäktiga länderna eller att stoppa ner sina fingrar i det infekterade Mellanöstern.

Dessutom har länder som USA, Ryssland och Kina inte erkänt domstolen. Det innebär att ansvariga i exempelvis USA inte kan åtals för Guantanamo eller kriget i Irak.

Med andra ord är det inte svårt att hitta saker att kritisera ICC för.

Ändå är domen mot Lubanga mer än historisk. Den är ett bevis på en utveckling som vi sett i världen de senaste tio åren där det blivit allt svårare för diktatorer och tyranner att ohotade fortsätta med sitt blodiga hantverk.

ICC ska visserligen inte blandas ihop med de särskilda domstolar som inrättades för att döma krigsförbrytare från forna Jugoslavien, Sierra Leone och andra konfliktområden. Men precis som med ICC tog det tid för dessa domstolar att komma igång. Rättegångarna drog ut på tiden. Vittnen som kallats till förhör dök inte upp. Åtalade som Slobodan Milosevic gjorde det till en konst att förhala förhandlingarna.

Men…

Till slut satt de där bakom lås och bom.

De som låg bakom folkmordet i Rwanda, masslemlästningarna i Sierra Leone och de etniska rensningarna i Bosnien.

Att så många personer i ledande ställning som begått krigsförbrytelser numera straffas är ett av världssamfundets största framgångar sedan bildandet av FN. Om någon 1995 sagt att om 17 år har i stort sett alla efterlysta krigsförbrytarna i forna Jugoslavien gripits och dömts så hade folk skrattat.

På den tiden kunde envåldshärskare och tyranner alltid hitta en fristad där de kunde avsluta sina liv i allsköns välmåga. I dag är förhållandena de motsatta. Få krigsförbrytare kan räkna med att klara sig när de lämnar makten.

En del får fortfarande nöja sig med summarisk rättvisa, som Libyens Moammar Gaddafi eller finna sig i dödsstraff, som Iraks Saddam Hussein. Men de flesta får gott om tid att tänka igenom sina övergrepp i en trång fängelsecell.

Även om det tar tid så hinner rättvisan till slut ikapp dem.

Något att tänka på för män som Sudans Omar al-Bashir eller Syrens Bashar al-Assad. Kanske i framtiden till och med för en George W Bush.

I dag är de fria, kanske i morgon. Men hur är det om några år?

I början av 90-talet flög jag helikopter med Ugandas armé till staden Gulu i landets norra delar. Nära gränsen till Sudan. Militären ville visa att de hade kontroll över sitt territorium trots en motståndsrörelse som var aktiv i området.

På kvällen invaderades staden av vandrande människor, många barn, som bar på kuddar och madrasser. Jag undrade vad som var på gång. Människor berättade att de var på väg till skolor och gymnastiksalar för att tillbringa natten. De vågade inte sova i sina hus och hyddor ute i bushen.

Alltför många av deras syskon och grannarnas barn hade kidnappats av motståndsrörelsen. Pojkarna för att bli barnsoldater i LRA, Herrens motståndsarmé och flickorna för att tjänstgöra som sexslavar. Denna vandring pågick kväll efter kväll. Månad efter månad.

För att hindra barnen från att fly från armén till sina hembyar tvingades barnen döda sina föräldrar eller skära av dem öron och näsor. De skulle helt enkelt vara omöjligt för dem att återvända.

Det lät lika bissart som grymt. Nästan overkligt.

Ledaren för LRA var Jospeh Kony med en lika hemsnickrad som extrem kristen ideologi. Han ville etablera en stat med guds tio budord som grund. Men framför allt verkar han rörelse gå ut på att bevara Konys personliga makt.

Under åren sedan dess har Konys namn dykt upp då och då. Ofta i samband med påståenden om att fredsavtal mellan LRA och Uganda varit nära förestående. Med förhoppningen att det skulle få slut på kidnappning och stympningen av barn. 2005 åtalades han av Internationella brottsmålsdomstolen i Haag för krigsförbrytelser.

Men i det stora hela har han varit bortglömd trots alla de illdåd han begått.

Ända tills nu.

Plötsligt sjuder nätet av information om Joseph Kony. Han är på facebook, twitter och You tube.

Inget nytt har egentligen inträffat. Kony fortsätter sitt blodiga hantverk för 26:e året i rad. Även om han numera verkar ha lämnat norra Uganda och istället etablerat sig i Sudan. Uppgifterna om hur många barn han har i sina armé varierar från 20 000 till över 100 000. Med andra ord är det ingen som med säkerhet vet.

Det som hänt är att rörelsen Invisible Children bestämt sig för att 2012 är året då Jospeh Kony måste gripas och föras till Haag. För att trumma upp stöd för sin aktion har filmaren Jason Russell producerat en 29 minuter lång film som lagts ut på You tube.

Filmen har på några dagar fått 26 miljoner träffar på nätet. Många engagerar sig. På twitter finns det inlägg som fått över 20 000 retweets.

Målet för kampanjen Kony 2012 är att göra den grymme gerillaledaren lika känd som en Hollywoodstjärna. Tanken är att bara alla vet vem han är så kommer kraven runtom i världen att öka på att alla resurser sätts in för att gripa honom.

Uppenbarligen ingen lätt uppgift eftersom Ugandas armé försökt i över 20 år. Kony´s armé av barnsoldater drar hela tiden runt till nya platser i de glest befolkade delarna av Uganda, Sudan, Kongo och och Centralafrikanska Republiken . Sedan ett drygt år tillbaka finns 100 amerikanska militära ”rådgivare” på plats i Uganda för att hjälpa till att fånga Kony. I filmen framställs det som ett resultat av Invisible Childrens arbete.

Den 20 april är målet att stora väggaffischer med Konys ansikte ska täcka städer runtom i världen som en påminnelse om hans brott mot mänskliga rättigheter. Med tanke på vad han gjort är det givetvis en välgärning att gripa Kony. Ändå finns kritik mot kampanjen.

Välgörenhetsorganisationer hvädar att Invisible Children inte är helt öppna med redovisningen av de medel de samlar in. Andra kritiserar filmen för att innehålla en del överdrifter om antalet barnsoldater Kony rekryterat. Liksom det faktum att organisationen ger en del av sina pengar till Ugandas armé som själva är kända för sina brott mot mänskliga rättigheter.

Kritiken må vara korrekt. Men om kamapnjen leder till att Kony kan föras till Haag och ställas inför rätta så vore det en välgärning för de miljontals afrikaner som genom årtionden lidit av Konys framfart.

Ryssarna är långsamt på väg att vakna ur en långvarig slummer. Men den stora majoriteten sover fortfarande.

Så skulle jag sammanfatta resultatet av det ryska presidentvalet.

För även om mycket fusk förekom så hade Putin vunnit i vilket fall som helst.

Senaste halvårets omfattande folkliga protester mot regimen visar att Putins grepp om det ryska folket har släppt. De ser honom inte längre som en frälsare som levererar ekonomiskt välstånd och politisk stabilitet efter perioden av kaos på 90-talet när Sovjetunionen åter blev Ryssland.

Skygglapparna har åkt av och många ryssar ser i dag sin president för vad han är. En auktoritär ledare som bär på en väldigt tunn demokratisk fernissa och berikar sig själv och sin omgivning på folkets bekostnad.

Men det finns fortfarande en majoritet i befolkningen som föredrar en enväldig tsar framför demokrati. Av rädsla för det kaos som man annars fruktar ska komma.

Många har ingen som helst erfarenhet av demokrati. För dem är det ett främmande väsen. De vet vad de har men inte vad som skulle komma i Putins ställe.

Det omfattande valfusket är ett tecken på Putins tilltagande svaghet. Han vågade inte låta valet gå juste till av rädsla för att tvingas till en andra valomgång. Det hade han uppfattat som förödmjukande.

Nu blev det en lagom seger på 64 procent. Inte en våldsamt överdriven seger men ändå en anständig marginal.

Det är omöjligt att veta vad resultatet blivit utan fusk. Men förmodligen hade Putin lyckats skrapa ihop sina 50 procent i alla fall. Men det är långt från de dryga 70 procent Putin fick ihop i valet 2004, förmodligen utan att behöva fuska särskilt mycket.

Även om årets fusk inte ändrat valutgången är det närmast patetiskt. Läser i New York Times om resultatet i valkrets 451 i Tjetjenien. Där fick Putin fler röster än det fanns väljare. Putin vann med 99,82 procent. Uppenbarligen är det inte alla lokala ledare som begripit att fusket ska hållas på en lagom nivå för att inte bli alltför uppenbart.

Värsta fusket har dock inte skett i vallokalerna. Hela processen inför valet är raka motsatsen till demokrati.

Putin har tack vare sin makt över tv-kanalerna ensam fått tio gånger mer tv-tid än alla övriga kandidater tillsammans. Han har på ett flagrant sätt använt statsapparaten i sin valrörelse.

I takt med att fler ryssar vaknar upp ur sin slummer blir det svårare för Putin att få legitimitet för sitt styre. Men förmodligen krävs det en arabisk vår i Ryssland för att tvinga bort inom innan nästa val 2018.

Utnämningen av Kofi Annan till FN:s särskilda sändebud för Syrien är ett utmärkt val.

Vilket inte ändrar att han är i det närmaste chanslösa i sina försök att få slut på dödandet.

Diktatorn Bashar al-Assad har mer att förlora på att ge upp än att hänga sig kvar till varje pris.

Det internationella trycket på Syrien att utlysa ett omedelbart eld upphör vrids upp. Annans utnämning kom bara timmar innan en internationell konferens om Syrien öppnade i Tunis. Där deltar gräddan av västerländska och arabiska utrikesministrar under samlingsnamnet ”Syriens vänner”.

I förhandsreklamen sägs att de ska utfärda ett ultimatum till Bashar al-Assad. Lämna över till en efterträdare annars…

Just det där annars är problemet. Omvärlden har inte mycket att hota med som biter på Assad.

Ryssland och Kina har med sitt veto i FN:s säkerhetsråd blockerat alla breda internationella lösningar av konflikten.

Ett militärt ingripande från västvärlden finns i nuläget inte på kartan.

Omvärlden kan inte ens enas om att förse oppositionen inne i Syrien med fler och tyngre vapen. Qatar och många av arabländerna vill det. USA är än så länge emot. Åtminstone officiellt.

– Oppositionens styrkor kommer att bli starkare, säger Hillary Clinton, USA:s utrikesminister. Från något håll och på något sätt kommer de att hitta möjligheter att försvara sig själva och starta offensiva åtgärder.

En tolkning av det uttalandet är att USA inte tänker lägga hinder i vägen om andra förser oppositionen med vapen.

I övrigt återstår bara det ”hemliga vapnet” Kofi Annan.

Den förre FN-chefen – som är gift med svenska Nane Annan – är högt respekterad i alla läger. Hans uppdrag är att ”konsultera brett” för att ”få slut på våldet och den humanitära krisen och underlätta en fredlig och bred lösning i Syrien”.

Annan kommer att resa i skytteltrafik mellan Moskva, Peking, Washington, Bryssel, Doha och Damaskus. Moskva, som Syriens kanske just nu viktigaste allierade, har en nyckelroll. Men frågan är om ens de kan övertala Bashar al-Assad att ge upp.

Assads dagar är räknade, därom är de flesta överens. Men allting tyder på att han kan hänga sig kvar länge än.

Om man för ett ögonblick ser konflikten ur Assads ögon så ser det ut så här:

Min enda chans att hålla mig kvar vid makten är att använda så mycket våld att jag i bästa fall skrämmer folk från att ge sig ut på gatorna och protestera. Jag har redan låtit döda över 7 000 människor. Jag kan lika gärna döda några tusen till. Det gjorde min pappa i Hama 1982 och det funkade.

Om jag lämnar över makten till en efterträdare är risken stor att jag blir dödad. Antingen av mina egna som själva är rädda för sin personliga framtid och inte vill att jag ger upp makten eller av oppositionen. Avgår jag måste jag lämna landet annars är jag död. Vart ska jag ta vägen? Ryssland är säkert just nu men vad händer när Putin en gång försvinner?

Jag kan inte lita på några löften jag får om åtalsimmunitet för krigsförbrytelser. De kan visa sig värdelösa i efterhand.

Jag vet att mina chanser att hålla mig kvar vid makten är små men alla andra alternativ är ännu sämre.

Ungefär så tror jag att Assad resonerar.

Han tar säkert gärna emot Kofi Annan och resonerar med honom. Men Annan har inget att erbjuda som kan övertyga Bashar al-Assad att det är dags att kasta in handduken.

Han kan inte lova honom åtalsimmunitet för brott mot mänskligheten. Han kan inte lova honom en roll i det framtida Syrien.

Det enda Annan kan göra är att vädja till Assad respekt för rättvisa och för sina landsmän människoliv. En respekt han redan visat att han saknar.

Två forna östtyskar styr snart Tyskland.

Vem kunde ha trott det när Berlinmuren föll för dryga 20 år sedan?

Med Stasijägaren Joachim Gauck får tyskarna den president de redan ville ha förra gången.

För Angela Merkel kommer presidentbråket vid sämsta tänkbara tillfälle. Hon är strängt upptagen med eurokrisen. Det minsta hon behöver är en intern strid ovanpå det.

Därför ägnade hon söndagen åt förhandlingar med oppositionen och gick sedan med på att lansera Joachim Gauck som de tyska partiernas gemensamma kandidat. Trots att hon 2010 manövrerade bort honom till förmån för den egne partikamraten Christian Wulff. Nu har Wulff tvingats avgå på grund av en bolåneskandal.

Den enda kandidat som alla snabbt kunde enas kring var förre favoriten Gauck. Han var redan då folkets och oppositionens man. Nu ringde Merkel honom på mobilen när han satt i en taxi och meddelade att hon nominerat honom. Eftersom ingen motkandidat finns så är jobbet hans.

Under kommunisttiden i DDR arbetade Gauck som präst. Han ville egentligen bli journalist men eftersom han inte var kommunist fick han inte komma in på utbildningen. I den mapp som säkerhetspolisen Stasi upprättade på honom beskrivs han som ”obotligt anti-kommunistisk”.

Ingen slump då att Gauck var en av de som grundade Neues Forum, den oppositionsgrupp som bildades 1989 för att kräva frihet och demokrati i DDR och som på bara några månader med hjälp av östtyskarna fick regimen att implodera och Berlinmuren att rämna.

För Gauck som i åratal varit förföljd av Stasi måste de har varit både märkligt och en osannolik revansch att 1990 få jobbet som chef över Stasis omfattande arkiv där uppgifter sparats om så gott som alla östtyskar. Gauck utnyttjade sin nyvunna makt för att jaga rätt på och avslöja de som jobbat som agenter och uppgiftslämnare för Stasi. Många karriärer fick ett abrupt slut. Några tyckte Gauck ägnade sig åt häxjakt. Själv ansåg han att han gjorde upp med Östtysklands svarta förflutna.

Redan när Angela Merkel blev förbundskansler var det många som undrade hur en vetenskapsman från det forna DDR skulle kunna styra ett modernt tyskt samhälle. Och blev väldigt förvånade när hon skötte det alldeles utmärkt, prestigelöst och utan problem att samarbeta över partigränserna.

Eftersom presidentposten är en mestadels cermoniell position utan verklig makt kommer det väl inte att märkas så stor skillnad. Men det är ändå anmärkningsvärt att det nu blir två före detta DDR-medborgare som styr Tyskland.

Gauk kommer till presidentposten med en moralisk auktoritet som kan liknas vid Nelson Mandelas.

– Jag är rörd över att en person som föddes i ett mörkt krig och sedan levde under 50 år i en diktatur i slutändan kan bli kallad till landets högsta ämbete, säger den 72-årige Gauck.