Det kostar att trotsa USA.

Som straff för att palestiniernas ledare lämnade in en FN-ansökan har USA:s kongress fryst 1 400 miljoner i amerikanskt bistånd.

Resultatet är att bland annat projekt för att förbättra den palestinska sjukvårdsapparaten försenas eller helt fryser inne.

Det är inte president Obama som skruvat åt kranen. Istället är det en ohelig allians av Israelvänliga demokrater och republikaner i kongressen som stoppat utbetalningarna. De är sura för att palestiniernas president Mahmoud Abbas inte gav efter för de starka påtryckningarna från USA och stoppade tillbaka sin FN-ansökan i byrålådan.

Nu hämnas den mäktiga stormakten trots att Obamaadministrationen vädjat till kongressen att låta bli. Frysningen av biståndet motverkar nämligen USA:s egna intressen.

USA ger numera årligen 3,5 miljarder kronor i bistånd till den palestinska myndigheten på Västbanken. Med det är man näst största bidragsgivare efter EU.

Pengarna går till att förbättra levandsförhållandena för den palestinska befolkningen. Pengarna är ett sätt att förhindra att palestinierna radikaliseras. Börjar stödja Hamas eller ägna sig åt terroraktiviteter.

Biståndet ligger därmed även i Israels intresse. Tack vare den ekonomiska boomen på Västbanken har det militanta våldet mot Israel nästan upphört.

Ändå kan de amerikanska politikerna inte avstå från att markera. Palestinierna måste likt olydiga barn uppfostras och lära sig att man inte ostraffat trotsar supermakten.

Samma politiker har givetvis inte en tanke på att straffa Israel när premiärminister Benjamin Netanyahu vägrar gå med på att frysa de illegala israeliska bosättningarna på Västbanken. Israel fortsätter bygga på ockuperad mark trots att president Obama otaliga gånger vädjat, varnat och hotat för att få Israel att sluta.

Bosättningarna är det huvudsakliga hindret för att få igång verkliga fredförhandlingar mellan Israel och palestinierna.

Ändå är det ingen amerikansk president som vågar frysa det enorma ekonomiska biståndet till Israel. USA betalar varje år ut drygt 20 miljarder kronor till det rika landet från den amerikanska biståndsbudgeten. Trots kraftiga nedskärningar av biståndet sker ingen nedskärning av pengar till Israel.

Det är skillnad på folk och folk.

Det är sorgligt med styrande som en gång slogs för frihet och demokrati men som när de får makten agerar precis tvärtom.

Desmond Tutus 80-årsdag är senaste tecknet på att en del av landvinningarna i Sydafrika efter apartheid är på väg att ödeläggas.

Fredspristagaren Tutu, som var en av hjältarna i motståndsrörelsen mot det vita förtrycket, har bjudit in Dalai Lama till sitt födelsedagsfirande i början av oktober.

Det skulle han inte ha gjort.

När tibetanernas andlige ledare först ville lämna in en visumansökan i juni fick han beskedet att det var för tidigt. Senare sa sydafrikanska myndigheter att de inte kunde behandla hans ansökan med bara en kopia av passet. De behövde originalet. Vilket är svårt eftersom Dalai Lama ofta befinner sig på resande fot.

Representanter för Tutus organisation är i kontakt med sydafrikanska myndigheter dagligen men får inga besked i visumfrågan. Det enda som är solklart är att Sydafrika vrider sig som en mask på kroken i försöken att slippa utfärda visum till Dalai Lama.

Skälet är att de styrande i det en gång frihetstörstande ANC numera är väldigt måna om att inte på något sätt förarga Kina. En allt viktigare handelspartner.

Även om Dalai Lama inte ska träffa president Jacob Zuma så ska han som en del av Tutus födelsedagsfirande 6-8 oktober hålla en föreläsning på temat ”Fred och medkänsla som en katalysator för förändring”. För en svensk låter det inte särkilt omstörtande men risken är att Kina ser det på annat sätt.

Bara det faktum att den tibetanske ledaren kan sola sig i glansen av andra internationella fredskämpar retar gallfeber på kineserna.

Sydafrika stoppade Dalai Lama 2009 när han skulle närvara vid en fredskonferens med andra fredspristagare. Den gången hänvisade Sydafrika till att den tibetanske ledarens närvaro skulle ta bort den positiva uppmärksamheten från fotbolls-VM året därpå.

Oavsett skäl framstår det som ovärdigt för ett land som betraktas som den afrikanska kontinentens demokratiska och ekonomiska spjutspets att hindra Dalai Lama att som privatperson besöka Sydafrika.

Tyvärr är det del av ett mönster där den forna frihetsrörelsen förvandlas till en snarstucken, maktfullkomlig koloss som inte vill tillåta någon opposition. Nyss var det nya tuffa presslagar som man försökte införa trots massiv kritik.

Visumskandalen säger också en hel del om Kinas ökade inflytande. Ingen vill längre stöta sig med den framtida supermakten.

Nyss drog Mexiko på sig Pekings vrede när man lät Dalai Lama komma på besök. Trots att denne numera har avsagt sig uppdraget som politisk ledare.

Men många är faktiskt oroliga i onödan. Visst kan det gå några månader när Kina djupfryser förbindelserna men vart tar demokrati och frihet vägen om ingen är beredd att betala ett pris för den?

I längden brukar förbindelserna återgå till det normala. Inte ens Kina har råd att göra sig till ovän med halva världen.

Den arabiska frihetsvågen har till slut nått Saudiarabien, ett av arabvärldens mest slutna samhällen.

Beskedet att kvinnor ska få rösträtt kan inte tolkas på annat än ett sätt än att kungafamiljen försöker hålla gatorna rena från demonstranter.

Precis som alla ledare i Nordafrika och Mellanöstern har den saudiska kungafamiljen oroats sig för att det folkliga frihetsupproret ska nå även dem och hota deras maktposition. Små tendenser har funnits de senaste månaderna när liberalt inriktade ungdomar via nätet försökt trumma ihop stöd för gatuprotester. Något som den saudiska regimen omedelbart slagit ner stenhårt på.

Ändå vore det otänkbart att det strikt styrda Saudiarabien i längden ska kunna stå utanför folkupproren. I Riyadh och många andra huvudstäder har ledarna därför funderat på vad man kan göra för att lätta på trycket utan att för den skull behöva riskera att själva svepas med av historiens förändringsvåg.

Kung Abdullah medgav indirekt denna rädsla när han tillkännagav reformerna.

– En balanserad modernisering inom våra islamska värderingar är en viktig utveckling i en era då det inte finns plats för uppgivenhet eller tvekan.

Att kvinnor nu ska få rösta, ställa upp som kandidater och sitta i det styrande Shurarådet är överraskande eftergifter men som inte på något sätt hotar kungafamiljens maktposition.

Till att börja med träder reformen i kraft först efter de lokalval som hålls på torsdag i denna vecka. I praktiken sker ingen förändring förrän om fyra år när nästa lokalval hålls (de enda val som existerar i landet). Regimen vinner med andra ord en del tid.

Man har redan tidigare försökt gjuta olja på upprorsvågorna genom att öka arbetslöshetsunderstödet och andra ersättningar till den del av befolkningen som inte redan åtnjuter en hög levnadsstandard.

Ändå framstår det som mer än en smula märkligt när kvinnor får vara med och styra landet men fortfarande inte får köra bil eller resa utomlands utan manlig eskort. Beskedet om rösträtt kommer ofrånkomligen att resa förändringar på andra reformer.

Kvinnliga advokater får inte plädera i rättssalen. Kvinnor tvingas hålla till i små och ogästvänliga utrymmen på krogar, cafeér och banker. Med andra ord är det väldigt långt kvar till ett jämlikt samhälle.

Dessutom finns det många restriktioner på allmänna fri- och rättigheter som regimen inte lättar på. Först vill de testa och se om detta räcker för att hålla frihetsvågen stången.

400 miljoner tittare kan inte ha fel.

Utom i Kina.

När motsvarigheten till idol läggs ner kan det vara politisk sprängkraft bakom.

Kinesiska ”Super girl” började sändas 2004 och blev omedelbart en stor hit. 2005 slog finalsändningen alla rekord med 400 miljoner tittare.

Istället för att jubla har programmet fått den kinesiska censuren att se rött. Stark kritik har riktats mot de moraliska värderingarna i programmet. Mot hur programledarna är klädda och vilken vokabulär de använder.

Även själva röstningsförfarandet kan vara något som de kinesiska makthavarna ogillar. Röstningen är på sitt sätt en introduktion till den demokrati som inte existerar i Kina. Vinnarna röstas fram av tittarna. Den som får flest tittarröster vinner.

Riktigt så fungerar det ju inte i den kinesiska politiken. Kommunistpartiet har inga planer på att de bli så i framtiden heller. Kapitalism importerar Kina mer än gärna men inte demokrati

Men när myndigheterna till slut släcker ner ”Super girl” är det officiella skälet ett helt annat.

Showen sägs ha dragit över sin programtid på 90 minuter ett antal gånger. Med flera minuter. Givetvis oacceptabelt och därför måste programmet bort trots dess stora popularitet.

Även om alla inser att den verkliga orsaken är en annan.

Ett tänkbar förklaring som kastats fram är att showen produceras av ett lokalt tv-bolag, Hunan Satellite Television. Detta ska ha skavt i ögonen på den statliga televisionen i Peking som inte vill se sig slagen av lokala konkurrenter.

I Kina fyller tv fortfarande funktionen som uppfostrare av massorna. Ett effektivt verktyg för regimen. Även om det är länge sedan Mao Tse Tungs värderingar gällde så kan ”Super girl” ha gått lite för långt i sitt bejakande av västerländsk individualism. Censuren mot idolprogrammet blir en signal till alla tv-bolag att se över sin tablå och tona ned de alltför glittriga och kommersiella inslagen.

Istället för inställda idolshowen ska kanalen nästa år sända program om etik och moral, allmän säkerhet och praktisk information om hushållsarbete.

Kanske något för TV4 att ta efter?

Distriktet har varit i demokraternas händer sedan 1920-talet.

Därför måste det vara såväl en chock som en viktigt tankeställare för Obama att en republikan med Teaparty-anknytning vann omvalet i New York.

Demokraten Anthony Weiner är världskändis för en enda sak. Som kongressledamot la han ut bilder av sitt underliv till kvinnor via sitt Twitterkonto. När han tvingades avgå i juni var det genant för Obama men de flesta ansåg att det saknade politisk betydelse eftersom demokratiska väljare helt dominerar Weiners valdistrikt som omfattar delar av Queens och Brooklyn i New York.

Det går tre registrerade demokrater på varje republikan.

Inte kändes det heller särskilt skakigt när republikanerna ställde upp en starkt konservativ pensionerad kabel-TV chef som aldrig blivit vald till något politiskt ämbete. Han borde varit helt chanslös.

När opinionsmätningarna ändå visade att 70-årige Bob Turner hade klara chanser att besegra David Weprin så mobiliserade demokraterna.

Förre presidenten Bill Clinton valtalade till stöd för Weprin. Demokraterna satsade över fyra miljoner kronor på att bussa folk till vallokalerna.

Ändå vann Turner en klar seger.

Det är svårt att inte se fyllnadsvalet som en folkomröstning om hur bra Barack Obama lyckats som president. Väljarnas besked till presidenten är att han gör ett uselt jobb. Skärper han sig inte till nästa år blir det en republikan som flyttar in i Vita huset.

Även om demokraterna försöker bagatellisera förlusten med hänvisning till låg valresultat och ”särskilda omständigheter” tror jag att den allvarligt oroar Obama.

Turner byggde hela sin valrörelse på kritik mot presidentens sätt att sköta landets ekonomi. Han uppmanade väljarna att ”skicka ett budskap till Vita huset”.

Med ytterligare en republikan i Representanthuset blir det ännu svårare för Barack Obama att få igenom sitt nya stimulanspaket på 450 miljarder dollar.

Presidenten är fångad i ett slags moment 22. Får han inte fart på den amerikanska ekonomin i god tid före nästa höst kan han förmodligen vinka adjö till Ovala rummet. Samtidigt gör republikanerna allt för att stoppa hans stimulanspaket. Särskilt de delar som innebär offentliga satsningar på vägar och annan infrastruktur.

Obamas förbannelse är att han blev vald i precis fel ögonblick, när finanskrisen var som värst. Arbetslösheten har envist bitit sig kvar runt nio procent. Ingen sittande president har i modern tid lyckats bli omvald med så många utan jobb. Obamas enda chans är att snabbt fixa ”konstgjorda” jobb som kan få arbetslösheten att sjunka och sedan hoppas att de ska räcka för att dra i gång de ekonomiska hjulen igen.

Någon draghjälp från skuldkrisens Europa kan han knappast räkna med.

Republikanernas majoritetsledare i senaten Mitch McConnell har sagt det. Tea-partyrörelsens president-wannabe Michelle Bachman upprepar det som ett mantra vid varje valmöte.

– Vi ska se till att Obama blir ”a one term president”.

Republikanernas tar till ett nytt vapen för att nå det målet.

En man en röst är något av demokratins grundsten. Sedan står kampen om att förmå medborgarna att rösta.

I USA funkar det inte alltid så.

Läser en intressant artikel i senaste numret av den amerikanska tidningen Rolling Stone med rubriken ”The GOP war on voting”.

Av den framgår väldigt tydligt att republikanernas taktik för att hindra president Barack Obamas omval är att på olika sätt försöka diskvalificera väljare. De senaste åren har en rad lagar stiftats i delstaterna som gör det svårare att rösta.

Florida, Georgia, Ohio, Tennesse och West Virginia tänker kraftigt inskränka på förhandsröstningen. Något som framförallt drabbar väljare i mindre välbeställda områden där vallokalerna är få och köerna för att få rösta ofta kan vara timslånga.

Bara två delstater tillåter att fångar röstar. 14 delstater förbjuder alla som någonsin dömts till fängelsestraff att rösta. Även sedan de avtjänat sitt straff. Det drabbar över fem miljoner amerikaner.

Nya republikanska guvernörer i Florida och Iowa har drivit igenom lagändringar som innebär att hundratusentals brottslingar som avtjänat sina straff tas ifrån rätten att rösta, för resten av livet.

Förre presidenten Bill Clinton säger med viss ironi så här om lagändringarna: ”Varför ska vi diskvalificera folk från att rösta när de betalat priset för vad de gjort? Jo, därför att de flesta av dem i Florida är afroamerikaner eller latinos som tenderar att rösta för demokraterna – det är skälet”.

I Wisconsin har en regel införts att studenter bara får rösta om deras student-id innehåller en aktuell adress, födelsedatum, namnteckning och har en giltighetstid på två år. Inget college eller universitet i Wisconsin utfärdar i dag sådana id-kort. Vilket gör att nästan 250 000 av delstatens studenter kan nekas att rösta i nästa val.

I de flesta samhällen försöker politikerna förmå så många människor som möjligt att rösta. Ju fler som röstar desto högre legitimitet för de som får makten.

Republikanerna resonerar precis tvärtom. En republikansk kandidat har större chans att bli vald ju färre som röstar.

Republikanerna blev alarmerade inför förra valet 2008 när demokraterna registrerade två tredjedelar av de nya väljarna. Vilket starkt bidrog till Obamas seger.

Eftersom USA saknar ett ordentligt folkbokföringssystem så är det ingen som får sin rösträtt automatiskt. Alla som vill rösta måste registrera sig i förväg som demokrater, republikaner eller oberoende. Vilket också är en tröskel som bidrar till att USA är den västerländska demokrati som har överlägset lägst valdeltagande.

Jag har på plats bevakat två amerikanska presidentval. Min erfarenhet är att det finns långt färre vallokaler i fattiga områden. Ofta tvingas människor vänta i timmar för att få rösta. Det är inte ovanligt att folk tröttnar, lämnar kön och helt enkelt låter bli att rösta av bara det skälet.

I valet 2008 var det nio miljoner amerikaner som nekades att rösta av olika skäl, elva procent på grund av långa köer till vallokalerna. Är 2000 vann George W Bush hela valet med en segermarginal på 537 röster i Florida.

Det var efter det valet som republikanerna på allvar tittade på möjligheterna att utestänga fler från att rösta.

Republikanska företrädare motiverar de olika inskränkningarna som genomförs med att röstfusk har blivit ett allvarligt problem. Ett påstående som helt motsägs av att oerhört få fall av valfusk tas upp i domstol, enligt Rolling Stone.

Artikeln hävdar att det istället handlar om ett systematiskt arbete lett av två konservativa tankesmedjor för att till varje pris hindra att Obama kan bo kvar i Vita huset efter 2012.

Amnestys rapport om övergreppen i Syrien i de folkliga protesternas spår är brutalt hemsk läsning.

Det är lätt att glömma att det är mindre än tio år sedan landet tjänstgjorde som USA:s tortyrcentral.

När George W Bush startade ”kriget mot terrorismen” i efterdyningarna av terrordåden i New York den 11 september så dammsög USA världen på misstänkta terrorister.

Men helst skulle de förhöras någon annanstans än i USA. Bush ville vara säker på att de misstänkta verkligen berättade vad de visste om eventuella nya planerade terrordåd.

Så han anlitade säkerhetstjänsten i länder där man inte var så nogräknad med förhörsmetoderna. Politiskt var Syrien en av USA:s fiender men det hindrade inte Bush att utnyttja Damaskus i detta särskilda syfte.

Vilket blev ödesdigert för bland andra Maher Arar, kanadensare av syriskt ursprung.

Han mellanlandade i New York på väg till Kanada från en semester i hustruns hemland Tunisien. Istället för en snabb fika mellan två plan hamnade Arar i en förhörscell.

Han fick inte meddela sig med sin familj.

Efter två veckor väcktes han mitt i natten och fördes till ett väntande privatflygplan inhyrt av CIA med destination Jordanien. Under hela resan satt han iförd hand- och fotfängsel samt en orange overall. Efter landning fördes han med bil till Syrien och säkerhetstjänstens ökända högkvarter i Damaskus. Han togs direkt till en cell där tre personer väntade och omedelbart hotade med tortyr om han inte berättade sanningen om var i Afghanistan han tränat till terrorist.

Maher Arar hade aldrig varit i Afghanistan.

Efter fyra timmars grillning förs Arar ner i källarvåningen och dörren öppnas till vad som ska bli hans hem under de närmaste tio månaderna och tio dagarna. Först vill han inte tro sina ögon. Cellen är en meter bred, två meter djup med en takhöj på cirka två meter. Närmast totalt mörker råder. Den enda strimma av ljus som gör att man överhuvudtaget kan urskilja någonting i cellen kommer från en liten öppning i taket.

Arar känner det som han går in i en grav. Han frågar vakten hur länge han måste vara här. Vakten svarar med att låsa celldörren.

Nästa dag börjar tortyren på allvar.

Förhörsmännen svingar en tvinnad svart elkabel, ungefär fem centimeter tjock. Slagen landar på handflatorna, handlederna, ländryggen och på höfterna. Arar skriker rakt ut av smärta.

Då hotas han med metallstolen, elchocker och med däcket, ett bildäck där fången förs ner så han inte kan röra sig och sedan blir slagen. Från cellerna intill kan han höra hur andra fångar vrålar av smärta och ber om nåd.

Fortfarande har ingen i familjen en aning om var han är.

Först sedan hans fall uppmärksammats av kanadensiska konsulatet släpps han såsmåning om fri. Då har han tillbringat ett år i fängelse. Han friges utan att några anklagelser riktas mot honom.

Arars fall hade – som så många andra som råkat ut för samma sak – tystats ner om det inte vore för att han krävde upprättelse. En parlamentarisk kommission i Kanada friade honom från alla terroristmisstankar och han fick ett skadestånd på tio miljoner kronor.

Arar var en hundratals fall där USA utnyttjade Syrien och andra diktaturer för att få fram information ur terrormisstänkta.

Det kan vara värt att påminna om hur väst utnyttjade Syriens som tortyrcentral nu när vi alla förfasar oss över de färska övergrepp som pågår i landet.

Samma dag som USA intog Bagdad och deklarerade seger så dök Saddam Hussein upp som gubben ur lådan. Han promenerade runt på stadens gator och vinkade till jublande folkmassor. Tillsynes i full kontroll av läget.

Nästa gång världen fick se honom var han utblottad, smutsig och gömd i en jordhåla.

Det kan vara värt att påminna sig händelserna från den 9 april 2003 nu när Gaddafis son Saif al-Islam plötsligt dyker upp mitt i natten och hävdar att hans styrkor är i full kontroll av Tripoli. Det blir onekligen lite ”seger – var god dröj”-känsla över rebellernas framgångar.

Vilket är precis vad klanen Gaddafi vill uppnå. Kan man inte vinna på slagfältet kan en seger i propagandakriget vara mycket värd.

Utan att ha tillgång till en kristallkula så framstår hans nattliga show för mig mer som ett sista desperat försök från regimen att övertyga anhängare och omvärld att de inte har förlorat. Att eran Gaddafi inte är över.

Diktatorn har inte längre tillgång till sitt främsta propagandaverktyg, statstelevisionen. Så han tvingas använda det nästa bästa, skaran av utländska journalister som sitter instängda på ett lyxhotell i Tripoli.

Att Gaddafi i detta skede skulle kunna ta tillbaka makten framstår som högst otroligt. Möjligen kan han fortsätta gömma sig med en mindre skara trogna soldater i tunnelsystemen under Tripoli och ställa till ett visst kaos för rebellerna ytterligare en tid.

Om inte annat gäller det att in i det sista precis som Irak-krigets Bagdad Bob försöka övertyga omvärlden att verkligheten är en annan än den alla kan se.

Ändå visar Saif al-Islams framträdande på rebellrörelsens brister. Antingen ljög man när man sa att Saif al-Islam hade fångats och att man förhandlade om hans överlämnande till Internationella brottmålsdomstolen i Haag eller så har rebellerna förrädare i sina led som fortfarande är lojala mot Gaddafi och som satte sonen fri.

Oavsett vilket är det inte bra för rebellernas trovärdighet. Intrycket förstärks av att det finns djupa sprickor inom rörelsen som riskerar att utvecklas till öppen konflikt när de på riktigt ska ta över styrandet av landet. Många av dem hade starka band till Gaddafi tills de i våras hoppade av och bytte sida.

Att tro att de på kort tid ska kunna få ordning på ett land som under fyra decennier styrts av en excentrisk despot enligt receptet söndra och härska är mer än lovligt naivt.

En mer trolig utveckling är att Libyen under lång tid kommer att kännetecknas av kaos, instabilitet och inre maktstrider. Vapen finns i varenda hem.

Det behöver inte bli lika illa som i Irak men …

I kölvattnet efter de brittiska kravallerna döms mycket stränga straff ut.

Ett brott som före kravallerna inte ens gett fängelse kan nu leda till mångåriga fängelsestraff.

Ger domarna efter för politikernas och allmänhetens vrede?

Är det rimligt att dömda en 20-åring och en 22-åring till fyra års fängelse för att de på Facebook uppmanat till kravaller, även om ingen dök upp?

Är det ok med sex månaders fängelse för att ha stulit vattenflaskor till ett värde av 40 kronor? Eller fängelse för att ha stulit en glass?

Jurister och vissa politiker börjar reagera på de hårda straff som döms ut i efterdyningarna av förra veckans upplopp. Frågan ser ut att ha öppnat upp en spricka i koalitionsregeringen mellan de konservativa och liberaldemokraterna.

Tom Brake, parlamentariker för liberaldemokraterna, säger till BBC att domstolarna dömt till lindrigare straff om brotten begåtts före kravallerna.

– Straffen ska inte utdömas som hämnd.

Tonläget efter kravallerna har varit högt. Både allmänhet och politiker som premiärminister David Cameron ropar på höga straff. I Camerons fall har det närmast handlat om rena uppmaningarna till landet domarkår. Vad som i Sverige skulle gränsa till ministerstyre.

– Domstalarna har låtit sig påverkas på ett felaktigt sätt av den allmänna vreden och även av politikernas åsikter, säger John Cooper, en brittisk domstolsadvokat med lång erfarenhet till dagstidningen The Independent.

Man kan undra om det är värdigt ett demokratisk samhälle att anpassa straffen efter särskilda händelser. Det är sånt vi brukar anklaga odemokratiska länder för.

En 22-åring döpte en facebooksida till The Warrington Riots och uppmanade människor att samlas till ett upplopp. Hans lillebror hävdar att han var berusad och att allt handlade om ett skämt. Ingen kom dit och inga kravaller inträffade. Är fyra års fängelse en rimlig dom?

Samhället vill sända ut ett budskap till ungdomar som gör att de i fortsättningen ska låta bli att delta i upplopp. Men bör inte de skyldiga ändå kunna förvänta sig normal rättssäkerhet?

Samhället vill skicka ut det här budskapet snabbt. Därför har många domstolar jobbat dygnet runt. Försvarsadvokaterna har inte fått tid att läsa in sig på målen. Vad händer om snabbheten hotar rättsäkerheten.

Säkerhetsventilen är att många av domarna kommer att överklagas. När brotten granskas av högre instans kan man förvänta sig att straffen sänks.

Samtidigt med domarna kommer färska siffror om ungdomsarbetslösheten. Den ökade under våren till 20,2 procent för Storbritannien som helhet. Förmodligen kommer den att öka ännu mer eftersom bara 40 000 av de 250 000 som sökt in på landets högskolor kan komma in.

Av de nästan en miljon arbetslösa mellan 16 och 24 år har 100 000 varit utan jobb i mer än två år.

Tänk om politikerna visade samma passionerade engagemang för att skapa nya jobb som för att döma ungdomar till långa fängelsestraff.

Arabvärldens frihetsvår kan få sin motsvarighet i en indisk höst.

En gripen demokratiaktivist har fått Indiens medelklass att ge sig ut på gatorna och demonstrera.

Det verkar som människor över hela världen just nu reser sig mot såväl diktatorer som demokratiska etablissemang.

Anna Hazare påminner en hel del om den klassiske indiske frihetskämpen Mahatma Gandhi. Precis som han förespråkar Hazare icke-våldsmetoder för att få sin vilja igenom. Han är också klädd i en likadan vit traditionell dräkt.

Hazare har en länge tid kämpat för att Indiens parlament ska stifta lagar som en gång för alla gör något åt landets enorma korruption. En farsot som han och många med honom menar hämmar Indiens ekonomiska utveckling och politiska mognad.

Den som vill bli polis måste muta sig till en plats på polisutbildningen. Den som vill skattefuska trycker helt enkelt en bunt med sedlar i handen på sin skatteinspektör och så är deklarationen godkänt. Korruptionen är det smörjmedel som får det indiska samhället att fungera. Den finns överallt och på alla nivåer.

Men alltfler indier har tröttnat på det och vill få ett stopp på mutsamhället.

Hazare och hans grupp har förhandlat med regeringsföreträdare om hur en ny lag ska se ut. Men när han inte fick igenom kravet att även premirminister och höga domare ska kunna undersökas av en ny anti-korruptions ombudsman så hotade Hazare att starta en hungerstrejk.

Inför det hotet lät regeringen gripa Hazare, alltså redan innan han inlett sin hungerstrejk. Med motiveringen att hans aktion hotade lag och ordning.

Detta fick tusentals indier över hela landet att ge sig ut på gatorna och protestera. I Banglore struntade tusentals studenter att gå på sina lektioner. Istället vällde de in i Frihetsparken till stöd för Hazare. På samma sätt samlades tusentals utanför fängelset i huvudstaden New Dehli där han hålls.

Inför denna explosion av folklig vrede beslöt regeringen att släppa Hazare. Denne vägrar dock lämna fängelset med mindre än att han får tillstånd att genomföra sin hungerstrejk.

Den indiska regeringen verkar ha lika svårt att handskas med Hazares icke-vålds taktik som de brittiska kolonialherrarna hade med Gandhi.

Frågan är om de indiska protesterna inspirerats av den frihetsvåg som svept över arabvärlden sedan årsskiftet. Dessa folkliga protester mot årtionden av diktatur verkar ha kopierats av många även i helt andra typer av samhällen.

Folkliga protester har skakat länder i södra Afrika. Torgen i Madrid och Aten har fyllts av människor som protesterat mot kraftiga nedskärningar. I Kina har mikrobloggarna uppmaningar till folk ”att ta en promenad” resulterat i stora demonstrationer som tvingat de kinesiska myndigheterna att bli mer öppna om allt från järnvägsolyckor till förgiftningsskandaler.

Det är som om även vissa etablerade demokratiska samhällen inte längre klarar av att tillfredsställa människors behov av trygghet och utvecklingen. Alternativt att människor inte längre nöjer sig med att välja sina företrädare vart tredje eller fjärde år och däremellan sitta tysta och titta på.

Indien är en demokrati där partierna avlöser varandra vid makten. Men en allt större och mer otålig medelklass kräver att de ska agera snabbare för att förbättra samhället.

Även om de startar från olika lägen är demonstranterna i Kairo och New Delhi ute efter samma sak.