Integritetens hatobjekt men polisens våta dröm.

Nyss hemkommen från London har jag fått insyn i en helt ny värld som heter CCTV.

Räkna med att den världen snart kommer till en offentlig plats nära dig.

För Englands plundrare och upprorsmakare innebär det ovälkomna påhälsningar under lång tid framåt.

Under själva kravallerna var det rätt få av de skyldiga som greps. De första dagarna stod polisen rentav passiv och tittade på medan ungdomarna plundrade. Väl medvetna om att de hade ett kraftfullt vapen i bakfickan.

Britterna är förmodligen Europas mest övervakade befolkning. Övervakningskameror finns i princip överallt där människor rör sig. Jag slutade snabbt reagera över alla skyltar som meddelade ”CCTV in operation”.

Människor i Storbritannien verkar inte ha det minsta emot att man i princip kan följa deras minsta rörelse från det att de kliver på bussen på morgonen tills att det går hem från snabbtmatsrestaurangen på kvällen.

Efter terrordåden i New York 2001 har användningen av övervakningskameror på offentliga platser ökat lavinartat. En första avbetalning på denna investering fick man efter självmordsdåden i Londons tunnelbana 2005.

Tack vare kamerorna kunde man spåra och identifiera terroristerna.

Ännu mer användbara är de i efterdyningarna av förra veckans upplopp som på bara några dagar spred sig till över tjugo platser i London och dessutom till andra städer.

De senaste dagarna har de brittiska tidningarna svämmat över av närbilder på unga män och kvinnor i färd med att plundra, vandalisera eller kasta tegelstenar mot polisen. Allmänheten uppmanas att hjälpa till att identifiera personerna på bilderna.

En operatör berättar på en av de brittiska TV-kanalerna hur det tagit honom tio timmar av genomgång av filmat material för att få fram 15-20 identifierbara bilder. I samma inslag förklarar en polischef att mängden material är så omfattande att det kommer att ta mellan ett halvår och ett år att gå igenom alltihop.

Under lika lång tid kommer upprorsmakarna att riskera en påhälsning av ett gäng fullt utrustade kravallpoliser som använder en tung cylinder att slå upp dörren med och sedan inte lägger fingrarna emellan vid själva gripandet.

För att alla skyldiga ska sitta hemma och darra har polisen senaste dagarna låtit TV-team följa med och filma när de gör sina arresteringar.

På en vecka har över tvåtusen personer gripits. De flesta tack vare övervakningsbilderna.

På många sätt är det givetvis utmärkt att de skyldiga kan fångas in. Det som förvånar mig är att det sker utan att det ens förs en diskussion om hur långt övervakningssamhället får gå.

Varför inte ha CCTV i alla hem? Då kan polisen lätt se vem som gör sig skyldig till hustrumisshandel eller sexövergrepp på sina barn.

Britterna verkar inte se några som helst nackdelar eller risker med övervakningen. I valet mellan personlig integritet och att kunna gripa brottslingar väljer de nästan alltid det senare. Men något enhetligt id-kortssystem vill de absolut inte ha.

Jag misstänker att när polisen i övriga Europa ser med vilken effektivitet som britterna kan gripa plundrare och våldsmän så kommer tillverkarna av övervakningskameror snart inte att kunna möta efterfrågan.

Kamerorna är redan vitt spridda i många länder men man är mycket mer restriktiv med att ge tillstånd än i Storbritannien. När självmordsbombaren Taimour Abdelwahab slog till på Bryggargatan mitt i centrala Stockholm så kom de enda rörliga bilderna på händelseförloppet från en butiksägares olagliga övervakningskamera.

Hur lång tid tar det tills Stockholm är lika väl täckt av CCTV som London?

Symbolen för Ukrainas Orangea revolution slåss för sin politiska framtid.

Julia Tymosjenko sitter i en cell åtalad för maktmissbruk.

Det kan visa sig bli hennes politiska lycka.

Med sitt långa, blonda hår blev hon den ukrainska demokratirevolutionens ansikte 2004. Hon stod på barrikaderna på torget i Kiev och slogs för att ett fuskval skulle göras om. Där skaffade hon sig en mäktig fiende.

Den som vann fuskvalet var Viktor Janukovitj. Sju år senare har han gjort comeback som Ukrainas president genom att besegra Tymosjenko i ett juste val. Nu verkar det som han vill få sin hämnd för 2004 och samtidigt göra sig kvitt en farlig motståndare i framtida val.

Blir hon fälld hotas hon av tio år fängelse och får inte ställa upp i nästa års parlamentsval eller presidentvalet 2015.

Åtalspunkterna är ovanliga. Tymosjenko är inte misstänkt för att ha gjort någon personlig vinning. Istället åtalas hon för att 2009 utan att först ha tillfrågat övriga regeringen ha skrivit på ett avtal om gasleveranser från Ryssland som var dyrt och ofördelaktigt för Ukraina.

Avtalet skrevs på efter en lång fejd med Moskva som stängde av gaskranarna och därmed bokstavligen hotade att frysa ut både Ukraina och flera europeiska länder.

Fler detaljer förstärker intrycket att det handlar om en politisk häxprocess.

Tymosjenko och hennes advokater fick mindre än en vecka på sig att läsa igenom de 4 500 sidor långa åtalet. Hennes begäran om att få bli dömd av en jury avslogs. Kameror har förbjudits i rättsalen.

USA och många västeuropeiska länder hävdar också att åtalet är politiskt motiverat. Amerikanska UD har begärt att Ukarina ska ompröva åtalet och släppa Tymosjenko ur häktet.

– Hennes arrest väcker frågor om rättsäkerheten i Ukraina och bidrar till bilden av ett politiskt motiverat åtal från regeringen, säger talesmannen Mark Toner.

Sveriges utrikesminister Carl Bildt kallar det ”en skådeprocess” i en artikel i Moscow Times.

Tymosjenko har utnyttjat rättsalen för att slå mot Janukovitj regim. Hon vägrade resa sig för domaren med motiveringen att ”åtalet mot mig är utfärdat på order av presidenten”. Samtidigt satt hennes anhängare i rättssalen och skanderade ”Skam, skam”.

Julia Tymosjenkos sista år som premiärminister karakteriserades av kaos och oförmåga att fatta beslut. Hennes popularitet sjönk dramatiskt och fram till nu har hon fört en tynande tillvaro.

Åtalet verkar ha sparkat nytt liv i hennes politiska karriär. Hon kan åter framställa sig som ett offer för en korrumperad regim.

Tusentals demonstranter har samlats utanför rättsalen och skriker hennes namn. Ett tältläger har satts upp nära rättsalen, en symbolisk gest från Orangea revolutionen. På kort tid har hon fått 23 000 som följer hennes på twitter.

Regimen har skickat tusen poliser för att bevaka området runt rättssalen.

Om åtalet ogillas eller Tymosjenko blir frikänd har hon definitivt stärkt sina chanser till en politisk comeback.

Åtalet mot Tymosjenko verkar vara del av en bredare attack mot oppositionen. Åtta medlemmar av Tymosjenkos gamla regering sitter gripna, enligt brittiska dagstidningen Independent. Den förre inrikesministern arresterades strax före nyår av en insatsstyrka när han skulle gå ut med hunden.

Tre andra har förbjudits att lämna landet. Den tidigare finansministern har fått politisk asyl i Tjeckien.

Det ser alltså ut som det politiska kaoset som hållit Ukraina i ett fast grepp ända sedan Orangea revolutionen fortsätter. Janukovitj förnekar att åtalet är politiskt.

Ändå förstärks intrycket av ett Ukraina som inte klarar att kasta av sig arvets från Sovjettiden.

USA:s historiske förste svarte president fyller 50 år.

Men han verkar inte ha mycket att fira.

I efterdyningarna av skuldkrisen blir han utskälld från såväl höger som vänster.

Det svänger snabbt i den amerikanska politiken. För tre månader hyllades Barack Obama av alla för att han hittat och låtit döda al-Qaidaledaren Usama bin Ladin. Jubelkörerna visste inga gränser. Hans återval 2012 sågs som mer eller mindre garanterat.

Nu är samme Obama inte vatten värd. Ingen står på kö för att gratulera honom på hans 50-årsdag. Grädden på tårtan har surnat.

”En ledare utan förmåga att leda”, ”Han gav upp allting utom chansen att bli omvald”, ”Vita huset är inkompetent” är några av omdömena om hans sätt att sköta förhandlingarna om höjningen av USA:s skuldtak.

Det för Obama förödande är att kritiken kommer från alla håll, från såväl vän som fiende. Alla är rasande. Obama verkar till och med förbannad på sig själv för att han inte löste skuldkrisen förrän i sista minuten och därmed öppnade sig för utpressning.

I hemstadens Chicago Sun-Times skriver den politiske kommentatorn Carol Marin att Obama med sitt uppträdande visade att han inte alls är den annorlunda sorts politiker han försökt framställa sig som utan precis som de andra. Han satte sitt eget återval före landets bästa.

”Det krävs en särskild sorts mod – och en annorlunda politiker – för att inte vika sig inför hotet att bara få sitta fyra år. Den här veckan vek sig Obama”.

En vanlig kritik bland de egna är att Obama ”gav republikanerna allt de ville ha utan att vi fick någonting i gengäld”.

Obama personligen fick en sak han ville ha. Han slipper riskera en upprepning av skuldbråket alldeles före valet nästa år. Vilket i hans egna ögon förmodligen förbättrar hans chanser men i kritikernas kan vara ett skäl till att han kan komma att förlora valet.

Den konservative kolumnisten John Podhoretz skriver i New York Post:

”Om Barack Obama förlorar nästa november kommer vi att se tillbaka på söndagen den 31 juli som dagen då han blev en one-term president”.

Obama häcklas för sin principlöshet. I månader säger han att en uppgörelse måste vara balanserad och innehålla både besparingar och skattehöjningar. Sedan går han ändå med på en deal som inte innehåller en cent i höjd skatt.

Stormen kommer att blåsa över även den här gången.

Det som verkligen bestämmer Obamas chanser till omval är hans förmåga att få igång den amerikanska ekonomin. Liksom andra presidenter har han fått ärva problem som han själv inte var med om att skapa. Finanskrisen landade i knäet på honom innan hans ens var vald. Men att han snart tre år in på sin presidentperiod inte lyckats vända utvecklingen är det enskilt största hotet om att han ska tvingas packa sina flyttkartonger och dra från Vita huset.

Tiden börjar bli knapp.

De senaste dagarna har de dåliga nyheterna om en alltmer avstannande amerikansk ekonomi avlöst varandra. Utan tillväxt har Obama ingen chans att vända de höga arbetslöshetssiffrorna.

Förmodligen är det klokt av Obama att fira sin bemärkelsedag med vad som beskrivs som en low-key privat tillställning.

Hoppet om en uppgörelse om USA:s skuldtak räckte för att världens börser skulle ta ett glädjeskutt.

I bästa fall är de senaste månadernas finansoro över för den här gången.

Marknaden verkar övertygad om att USA:s kongress godkänner den uppgörelse som träffats mellan republikaner och demokrater.

Asienbörserna gav en första indikation på att de senaste månadernas negativa tongångar nu verkar ha vänt. Tokyobörsen stängde på plus 1,3 procent. Europabörserna öppnade även de med stark optimism. Paris upp 1,2 procent och Stockholm 1,8 procent.

En reaktion på att hotet om en ny finansiell kris på grund av att USA inte kan betala sin räkningar nu verkar vara undanröjt.

Den första riktigt goda nyheten på länge i den globala finansvärden som i månader dominerats av Greklands och andra euroländers kris och där den amerikanska skuldbråket varit ännu ett orosmoment.

Om USA:s politiker misslyckats hade det slagit mot konsumenter även i Europa och Sverige. USA hade fått sin kreditvärdighet sänkt vilket medfört risk för höjd arbetslöshet och högre boräntor även i omvärlden. Sparande i aktier och aktiefonder hade minskat i värde.

Frågan är hur långvarig den nya optimismen blir.

USA har egentligen inte löst sina gigantiska ekonomiska problem. Bara enats om att det är ok att låna upp ännu mer pengar för att kunna betala statens räkningar så länge man också drar ner på utgifterna på sikt.

Den ekonomiska uppgången i USA är fortfarande bräcklig. Arbetslösheten biter sig envist fast runt nio procent. Att i det läget genomföra besparingar på flera tusen miljarder dollar riskerar att förlänga perioden av ekonomisk nedgång.

Den tunge ekonomen och Nobelpristagaren Paul Krugman går så långt som att kalla uppgörelsen en katastrof.

– Den kommer att skada vår redan dåliga ekonomi och förvärra problemen med budgetunderskottet, skriver han i en kommentar i New York Times.

Samtidigt kan inte USA fortsätta att leva över sina tillgångar. Någon gång måste notan betalas annars skjuter man bara över problemet på framtida generationer.

Själv minns jag när jag på sensommaren år 2000 flyttade till USA och de stora debattämnet var vad man skulle göra med de enorma budgetöverskotten som byggts upp under ett antal år av urstark ekonomisk tillväxt.

När president George W Bush tog över delade han ut det till skattebetalarna. Mest till de allra rikaste.

Sen kom 11 september, krigen i Irak och Afghanistan och de överfulla kassakistorna inte bara tömdes utan USA tvingades låna som aldrig förr. Finanskrisen 2008 spädde på problemen.

SEB-bankens chefsekonom Robert Bergqvist beräknar att USA:s statsskuld vid årsskiftet kommer att överstiga hundra procent av BNP, värdet av alla varor och tjänster som produceras i USA. Det krävs kraftiga besparingar under många år och en vändning i ekonomin för att komma tillrätta med det.

Den stora förloraren i hela bråket är det amerikanska politiska systemet som verkar bli allt mer dysfunktionellt. Nu hölls hela nationen som gisslan av en liten grupp starkt konservativa republikaner ur Teapartyrörelsen. Deras totalvägran att gå med på skattehöjningar förde världen till randen av en allvarlig kris.

Republikanerna visade att de var redo att sätta sitt eget partis bästa framför landets och driva detta väldigt långt. Något som garanterat kommer att öka politikerföraktet i USA.

I omvärlden har bilden av USA fått sig ännu en knäck och förstärkt känslan av en supermakt på väg utför.

Vilket blir Gaddafis nästa drag?

Medan Nato fäller bomber runtomkring honom ägnade sig Moammar Gaddafi häromdagen åt avspänd schackdiplomati.

På andra sidan av brädet satt Kirsan Iljumzhinov. Till vardags ordförande i Internationella Schackfederationen, Fide, och en gång i tiden storspelare.

Nu spekuleras det i att han även hade ett uppdrag från den högsta ryska ledningen att förhandla med Gaddafi.

Scenerna från i söndags eftermiddag var rätt anmärkningsvärda. Där satt Gaddafi mitt under brinnande krig och funderade om han skulle flytta bonden och hur han skulle skydda kungen. Det var första gången han sågs offentligt sedan mitten av maj.

Fidebossens offciella skäl för att besöka Triploi var att tacka Gaddafi för hans satsning på schck i libyska skolor.

Under två timmar satt de båda herrarna under vad som verkade vara avspänt småprat och flyttade pjäser fram och tillbaka på brädet. Gaddafi verkade stundtals djupt försjunken och tänkte noga på varje drag medan hans motspelare snabbt flyttade sina pjäser.

Rummet verkade ha möblerats upp hastigt. Ingen får i förväg veta vart Gaddafi är på väg. Natos bombningar är numera nästan helt koncentrerade till byggnader som tillhör familjen Gaddafi. Det är svårt att värja sig mot intrycket att Nato försöker pricka diktatorn från luften för att få ett slut på dödläget som riskerar att sluta med en delning av Libyen. Gaddafi påstås flytta på sig hela tiden och inte sova mer än en natt på samma ställe.

I rummet fanns också en platt-tv där sändningarna från Libyens statliga TV rullade på för att visa att bilderna på Gaddafi var färskvara och inget som grävts fram ur ett dammigt arkiv. Platt-tv:n är numera standard överallt där Gaddafi framträder eftersom misstankarna om fejkbilder annars omedelbart infinner sig.

Ryssland röstade inte för flygbombningarna men avstod från att lägga in sitt veto vilket gjorde att operationen trots allt blev av. Nu försöker man hjälpa Gaddafi att hitta en väg ut och få ett slut på bombningarna.

Aktionen har hållit på i över tre månader och har förlängts tre månader till från den 1 juli. Men trots bombmattorna vägrar den excentriske diktatorn envist att ge upp.

Under G8:s toppmöte i Deauville i början av månaden sa Rysslands president att han stödjer Obamas krav att Gaddafi ska avgå och gå i exil. Ryska tidningar spekulerar i att schackbossen hade order att framföra den ryska uppfattningen ”in person” och eventuellt hade med sig ett förslag om en fristad för diktatorn.

Tidigare har Vitryssland och Zimbabwe pekats ut som tänkbara länder.

Efter två timmar avslutade Gaddafi och hans gäst skrattande schackpartiet. Gaddafi vandrade iväg med ett vackert schackspel under armen som han fick i gåva av sin ryske vän. De känner varandra sedan tidigare. Kirsan Iljumzhinov berättade senare att han erbjudit Gaddafi remi (oavgjort) eftersom det som gäst varit ofint att vinna.

Återstår att se vad som blir Gaddafis nästa drag.

Än är han inte schack matt.

När sju villiga republikanska presidentkandidater i går samlades till debatt hade de blodvittring.

Alla känner att de kan göra det omöjliga, fälla en sittande president.

Arbetslösheten är Barack Obamas stora akilleshäl.

New Hampshire är platsen där primärvalen drar igång i januari nästa år och där en motståndare till Obama ska utses.

New Hampshire var också platsen för den första debatten mellan de republikaner som redan sagt att de tänker försöka bli partiets kandidat.

Historiskt har det varit närmast ett självmordsuppdrag att ställa upp mot en sittande president. På 30 år har det bara hänt en enda gång att en sittande president förlorat. George H Bush torskade mot Bill Clinton 1992 trots att han precis vunnit Kuwaitkriget.

Därför var de sju hopfullas fasta övertygelse att kunna slå Obama en smula förvånande. De var mycket noga med att inte slåss mot varandra. Istället riktades all galla mot Obama. Mot hans i deras ögon katastrofala hälsovårdsreform men framförallt mot han oförmåga att få igång den amerikanska ekonomin.

Att de skjuter in sig på väljarnas plånböcker är ingen slump. Trots alla stora frågor om krig, abort och utbildning som brukar dominera valrörelsen är det i slutändan nästan alltid ekonomin som fäller avgörandet.

En genomgång som New York Times gjort visar att ingen president blivit omvald efter andra världskriget med en arbetslöshet på över 7,2 procent. Om den sanningen står sig kan Obama nästan ge upp redan nu.

Dagens arbetslöshet biter sig envist fast strax över nio procent. Prognoserna för nästa år visar att den möjligen kan sjunka till 7,8 procent. Kört för Obama med andra ord.

Nu kanske man inte ska ta denna historiska sanning alltför bokstavligt. Ekonomin är avgörande för väljarna men de är inte helt omedvetna om i vilken verklighet deras president agerar.

Franklin D Roosevelt blev omvald 1936 med en arbetslöshet på 16,6 procent och igen 1940 då den låg på 14,6 procent.

I dag befinner sig USA i ett liknande läge som efter den stora depressionen. Finanskrisen från 2008 agerar fortfarande bromskloss i den amerikanska ekonomin. Det verkar inte spela någon roll hur mycket Obama än satsar på att få ner arbetslösheten.

I det läget är det inte säkert att gränsen för omval går vid en arbetslöshet på 7,2 procent. Den ekonomiska krisen är inget Obama skapat men det är han som måste visa vägen ut.

Situationen är egentligen mycket värre än dagens nio procent arbetslösa visar. De omfattar bara de 13,7 miljoner amerikaner som aktivt sökte jobb under april men inte kunde hitta något. Till det ska läggas ett antal miljoner som för länge sedan slutat söka arbete eftersom de vet att de ändå inte får något.

De har gett upp.

Vad Obama måste bryta om han ska bli omvald är den pessimism som spridit sig som en cancer i ett samhälle som traditionellt andas framtidstro och optimism. De amerikanska konsumenterna har slutat handla eftersom de är oroliga för att förlora jobbet.

Någon hjälp från republikanerna kan presidenten inte räkna med. De gör allt för att stoppa pengar till nya stimulansåtgärder i ekonomin samtidigt som de klagar över den höga arbetslösheten och presidentens oförmåga att få ner den.

I det tysta är de rätt nöjda med de höga siffrorna. De är deras bästa chans att slå Obama.

Mitt Romney ser mer och mer ut som president Obamas trolige utmanare i valet 2012.

Allt medan Sarah Palin reser runt i USA och gör sitt bästa för att se ut som en kandidat men absolut inte säga att hon är det.

Palins beslutsvånda kommer sig förmodligen av de dystra opinionssifforna som visar att hon visserligen har en skara trogna anhängare men att den stora massan inte är särskilt förtjust i henne. Två tredjedelar av amerikanerna säger att de ”absolut inte” kan tänka sig att rösta på Palin som president. Vad värre är för Palin så säger hela 42 procent av de republikanska väljarna att de utesluter stöd till hennes kandidatur.

Medan allt rampljus är på Palins vara eller inte vara som republikansk presidentkandidat 2012 så glider Mitt Romney i tysthet fram som ”frontrunner”.

Romney – som officiellt klev fram som kandidat den gångna veckan – är den enda av de republikanska kandidaterna som kan ge Obama en match. En färsk mätning från ABC och Washington Post visar på dött lopp mellan de två om det vore val i dag. Övriga kandidater ligger långt efter.

Affärsmannen Romney har framförallt hög trovärdighet när det gäller att fixa nya jobb och få fart på den amerikanska ekonomin. Något som står mycket högt upp på de amerikanska väljarnas önskelista.

Som konservativ är han dessutom tillräckligt liberal för att locka de oberoende väljarna som inte kan tänka sig att rösta för någon som Sarah Palin.

Ett år och sex månader återstår till valet och mycket kan hända men det är ändå tydligt att Romney tagit ett fast grepp om nomineringen. Inte för att han är så otroligt populär och överlägsen. Snarare handlar det om kvaliteten på motståndet.

De som verkligen kan utmana Romney har redan deklarerat att de avstår eller har ännu inte bestämt sig. De är helt enkelt rädda för att det ska vara ett självmordsuppdrag att ställa upp mot Obama. Att slå en sittande president är mycket svårt. Senast det hände var det en ung och okänd Bill Clinton som 1992 besegrade en alltför självsäker George H Bush som precis vunnit Kuwaitkriget.

Till ”de rädda” hör Mike Huckabee, en av toppkandidaterna i valet 2008, Jeb Bush och Donald Thrump.

Här är de främsta kandidaterna som klivit in i racet så här långt:

Favoriten – Mitt Romney. Tidigare guvernör. Numera förmögen affärsman. Har lätt att få ihop pengar till en valkampanj. Hans nackdel är att han ofta ändrat sig i rena sakfrågor. Först var han i stort sett för abort. Numera är han emot.

The comeback kid – Newt Gingrich. Före detta stridbar talman i kongressen vars politiska karriär såg ut att vara slut. En man som inte lever som han lär. Samtidigt som han drev en riksrättsprocess mot Bill Clinton för den dåvarande presidentens sexuella eskapader i Ovala rummet tillsammans med Monika Lewinsky, så bedrog han själv sin fru. Pålitlig höger men inte längre lika stockkonservativ.

Uppstickaren – Tim Pawlenty, tidigare guvernör i Minnesota. Verkar vara omtyckt i partiet men är fortfarande väldigt okänd för en bredare allmänhet. Var en av de främsta kandidaterna för vicepresident jobbet 2008. Har redan samlat in 20 miljoner kronor. Pawlenty är en pålitlig konservativ och immun mot anklagelser för att flip-floppa med sina åsikter.

Mångsysslaren – Herman Cain. Afroamerikan och tidigare matematiker hos den amerikanska marinen. Sedan affärsman som förvandlade en förlustbringande pizzakedja till ett vinstdrivande företag och var ordförande i en bank. Numera mest känd för sina tidningskolumner och som värd för radioprogrammet för The Herman Cain show i Atlanta. Mycket vältalig och Teaparty-rörelsens älskling på Youtube.

Den senaste – Rick Santorum. Senator från Pennsylvania som bara häromdagen tillkännagav sin kandidatur. Är känd för sitt konsekventa motstånd mot aborter och homosexuellas rättigheter. Säger att han ställer upp i valet för att försvara amerikanska friheter som han anser vara under hot från Obama. Han ingen förmögenhet och inga starka finansiärer bakom sig. Från början verksam som advokat.

Den 13 juni håller de republikanska kandidaterna en debatt i New Hampshire, delstaten där primärvalen startar. Debatten lär ge en första indikation på om det är någon som på allvar kan utmana Romney om nomineringen.

Att Ratko Mladic greps vars stort.

Att han vaknade i morse i en cell i Haag är ännu större.

Nu gäller det att domstolen vågar stoppa ”Mladic show”.

På fredag ställs Mladic inför en undersökningsdomare. Det är bara ett kort framträdande inför den verkliga rättegången.

Sannolikheten är stor att den förre bosnienserbiske överbefälhavaren kommer att använda sig av samma förhalningstaktik som sina medbrottslingar Slobodan Milosevic och Radovan Karadzic.

Milosevic rättegång höll på i fem år utan någon dom i sikte. Han dog i sin cell innan rättegången hann slutföras. På så sätt kan man säga att han lyckades med sin obstruktion. Milosevic tilläts att sköta sitt eget försvar och förvandlade rättegången till en juridisk fars och ett politiskt spektakel. Allting direktsändes i serbisk TV.

För de serbiska tittarna blev Milosevic en hjälte som fäktades med de mäktiga domarna och inte sällan fick han in en stöt.

Jag följde rättegången på plats under två dagar bara några veckor innan Milosevic avled. Det var uppenbart att han spelade upp hela sitt register för hemmapubliken. Av rädsla för att verka partiska gav domarna honom alldeles för fritt spelrum. Nästan varje gång Milosevic klagade över huvudvärk eller andra åkommor så avbröts rättegången för några timmar, en dag eller två eller ännu längre.

Domarna måste hålla Ratko Mladic i mycket mer strama tyglar. Han är fortfarande en populär man bland många serber och det vore fel både mot de anhöriga och mot rättvisan att låta honom använda domstolen som ett politiskt vapen.

Mladic familj ger bilden av en gammal och bruten man men enligt läkarundersökningen i Belgrad är det inget fel på Mladic. Många åtalade krigsförbrytare försöker fejka dålig hälsa i hopp om att slippa rättegång, få ett mildare straff eller bara vinna tid. Första tecknet på att Mladic tänker obstruera är om han begär att få försvara sig själv. Då bör alla larmklockor ringa.

Även om det redan finns ett åtal mot Mladic kommer rättegången mot honom inte i gång förrän tidigast till hösten. Ska åtalet kompletteras kan det ta allt från sex månader till ett år.

Domarna måste göra en delikat avvägning. Nöja sig med det gamla åtalet som gäller Srebrenica och belägringen av Sarajevo och öka chansen till en hyfsat snabb rättegång och dom. Eller se till att Mladic blir åtalad för alla förbrytelser han begått men då riskera att rättegången blir lång och att han kanske avlider innan en dom har fallit.

När Mladic nu äntligen är gripen innebär att de tre huvudansvariga för den etniska rensningen i Bosnien är bakom lås och bom eller dog i fängelse. Då gäller det att utnyttja det för att se till att rättvisa skipas.

Snabbheten med vilken den serbiska regeringen lämnade ut Mladic visar på två saker.

Hur mån president Tadic är att visa att Serbien är totalt samarbetsvilligt för att på så sätt bereda vägen för landets medlemskap i EU.

Hur rädd man var att Mladic fortsatta närvaro i serbiskt häkte skulle få de inhemska demonstrationerna att växa och urarta.

Håller stridviljan på att rinna ur Gaddafi?

Två färska tecken ger visst hopp om att Natos flygförbudszon trots allt är på väg att ge resultat.

Tecken 1 – Rom, Italien i går kväll. Åtta höga libyska militärer, varav fem generaler, håller presskonferens där de uppmanar sina kollegor som fortfarande är kvar i Libyen att överge Gaddafi. De senaste i raden av avhopp. De tog sig över gränsen till Tunisien och sedan vidare till Italien.

De beskriver vad som pågår i landets som ”en massaker”.

En av de avhoppade generalerna hävdar att Gaddafis armé nu bara har kvar 20 procent av sin slagsstryka och att bara tio generaler fortsätter att vara Gaddafi trogna.

Tidigare har minst tre av Gaddafis ministrar hoppat av.

Sakta men säkert eroderas Gaddafis maktbas. Fortfarande har han tillräckligt med stöd för att lyckas hänga sig kvar men hur många fler avhopp tål han?

Tecken 2 – Sydafrikas president Jakob Zuma besökte i söndags Gaddafi på medlingsuppdrag. Nato gjorde ett uppehåll i sin flygförbudszon för att Zumas plan skulle kunna landa på en militärbas utanför Tripoli. Efter mötet hävdade Zuma att den libyske diktatorn är redo för fred. Det har Gaddafi sagt förr. En detalj den här gången kan tyda på att läget är ett annat. Enligt libyska källor var det bara två personer närvarande på delar av mötet, förutom Zuma och Gaddafi. Av det drar jag slutsatsen att samtalen berörde mycket känsliga ämnen, kanske en diskussion om var Gaddafi kan få fri lejd om han avgår.

Till dessa två tecken ska läggas att Nato de senaste tio dagarna kraftigt intensifierat sina bombningar av huvudstaden Tripoli och prickat ett antal av Gaddafis så kallade compunds. Diktatorn måste börja undra om inte Nato trots allt försöker döda honom från luften.

Britter och fransmän ska sätta in attackhelikoptrar i striderna. Dessa flyger på låg höjd och kan på ett mycket effektivare sätt än stridsflygplanen slå ut stridsvagnar och artilleripjäser som Gaddafi gömmer i städerna.

Tyrannen hamnar under allt hårdare press. När människor i hans maktapparat ser detta ökar deras benägenhet att hoppa av och rädda sitt eget skinn. Avhopparna ökar i sin tur chansen att andra ska följa i deras spår. För Gaddafi riskerar det att bli en ond cirkel där han till slut står nästan ensam kvar.

Problemet är att omvärlden egentligen inte har så mycket att erbjuda honom för att hindra honom att slåss till sista blodsdroppen. Man kan inte gärna ge honom åtalsimmunitet i utbyte mot att han lämnar Libyen. Det skulle skicka väldigt konstiga signaler till andra ledare som riktat vapnen mot sitt eget folk.

Möjligen kan Zuma ha förmedlat ett löfte om fristad i ett land som inte bryr sig om åtal mot misstänkta krigsförbrytare, som Zimbabwe eller Vitryssland. Även om Gaddafi inser att löftet inte är någon garanti för livslångt skydd (vad händer när Mugabe eller Lukasjenko försvinner?) kanske det ändå framstår som en tillräckligt effektiv räddningsplanka för att han ska ta den om han. Hans handlingsfrihet krymper hela tiden.

Ändå fortsätter hans armé att försöka inta städer i öst som hålls av rebellerna. Hårda strider pågår i Ajdabiya, en viktig knutpunkt på väg mot rebellernas huvudstad Benghazi. Nato hävdar att man förstörde 25 av Gaddafis stridsvagnar bara i söndags.

Så trots att han är trängd fortsätter Gaddafi sin offensiv. Men hur länge till?

Efter sex års fred står inbördeskriget i Sudan åter för dörren.

Bara en dryg månad innan landet ska delas i två stater.

Misslyckade stater verkar ha märkligt svårt att bryta sin onda cirkel.

Senaste dagarna har strider blossat upp runt den omtvistade staden Abyie. I regionen finns bördig jordbruksmark och en av landets största oljekällor som både den kristna befolkningen i söder och den muslimska i norr gör anspråk på.

Delar av staden och dess omgivningar står i brand. Tiotusentals människor befinner sig på flykt. Norra Sudan har satt in stridsflyg och verkar nu kontrollera området.

2005 slöts ett fredsavtal mellan de två landsändarna efter ett tjugo år långt inbördeskrig där två miljoner människor dödades. Många drog en lättnadens suck.

En del i avtalet var att sydsidan skulle hålla en folkomröstning där människor skulle få bestämma om de ville bilda en egen stat. Omröstningen hölls tidigare i år och sydsudaneserna röstade enhälligt för självständighet.

Ett faktum som nu riskerar att blåsa nytt liv i det avsomnade inbördeskriget.

FN försöker förtvivlat förhindra detta genom att be parterna att förlänga mandatet för den fredstyrka på 10 000 man som redan finns i landet men vars mandat går ut den 9 juli. Samma dag Sydsudan blir självständigt.

Jag var i södra Sudan 1991, mitt under inbördeskriget. Enda sättet att resa in var i följe med en norsk hjälporganisation som var en av få som vågade lindra nöden. I fronten av vår lastbilskonvoj körde en k-pist bestyckad jeep för att avskräcka eventuella rövare. Lasten av majs, ris och andra förnödenheter var guld värd i ett land där ingenting fanns att få.

Jag har aldrig, varken för eller senare, sett en hel befolkning som befunnit sig så nära svältgränsen. Människor levde på rötter och i normala fall oätliga nötter. Många så svaga att de knappt orkade äta eller hämta vatten.

Även fattiga länder brukar nås av några av den västliga civilisationens konsumtionsvaror. I södra Sudan såg jag inte så mycket som en Coca Cola-flaska eller en tv-antenn.

Att döma av de rapporter som kommer från regionen och bilder man ser verkar inte mycket ha hänt på dessa 20 år. Men människor har åtminstone sluppit kriget.

Risken är att det bara blir en kortvarig respit. Precis som för så många andra fattiga och misslyckade stater är det väldigt lätt att halka tillbaka in i kriget. Se på Somalia och Afghanistan för att nämna några. Vapnen finns i Sudan sedan det förra kriget liksom oförmågan att lösa konflikter med annat än våld.

Fem år av fred verkar inte räcka för att bryta den onda cirkeln. Tittar man längre tillbaka i backspegeln skakades landet av inbördeskrig redan åren 1955 till 1972. Den gången drog kriget i gång igen efter 11 års paus.

Fortfarande har den muslimska nordsidan en mycket starkare armé med mer avancerade vapen. De vet att sydsidan inte har mycket att sätta emot, annat än ett lågskaligt gerillakrig.

Som morot har USA lovat att plocka bort Sudan (regimen i norr) från sin lista över stater som stödjer terrorism och hjälpa lätta Sudan skuldbörda om delningen av landet går fredligt till.

Den belöningen verkar president Omar al-Bashir i dagsläget vara mindre intresserad av än oljan runt Abiye.

– Vi fruktar inte längre den amerikanska piskan och vi vill inte heller ha deras morötter, säger han enligt AP till Sudans nyhetsbyrå.

Han är sedan tidigare åtalad vid den Internationella brottmålsdomstolen i Haag för krigsförbrytelser i samband med kriget i Darfur, en annan del av Sudan.

Snacka om att ha svårt att bryta en ond cirkel.