När president Barack Obama i dag söker sina rötter i Irland är det mer än bara ett småtrevligt jippo på hans Europaturné.

Han får chansen att visa att han är en äkta amerikan.

För några veckor sedan valde Barack Obama att offentliggöra sin födelseattest för att bevisa att han verkligen är född i USA, i hans fall på Hawaii.

Han gjorde det efter en lång kampanj på hemmaplan där vissa av hans motståndare hävdade att han inte är född i USA och därmed inte har rätt att inneha presidentämbetet. Det faktum att Obama är färgad och att hans pappa var muslim från Kenya bidrar till ryktesspridningen.

Så vad kan vara bättre för Obama än att visa att han på mammans sida härstammar från den lilla irländska byn Moneygall. Ett pittoreskt samhälle med bara 350 invånare i ett land vars medborgare utgör en grundstomme i det amerikanska samhällsbygget.

Skomakaren Falmouth Kearney gav sig som 19-åring i väg från Moneygall 1850, en tid då Irlands drabbats av svår svält. Några släktled senare föddes Obamas mamma i Kansas.

Inför Obamas besök har Moneygall genomgått en rejäl uppfräschning. Husfasader har målats om. Gator fått ny asfalt. Byn har på kort varsel fått ett eget café, föga fantasirikt döpt till Café Obama. Allt för en dryg timmes noga regisserat besök av den amerikanske presidenten.

Ett besök som en gång för alla ska få stopp på ryktena om att han inte är en riktig amerikan. Obamas besök är vältajmat på mer än ett sätt. För även om det är åttonde gången sedan han blev president som Obama sätter sin fot i Europa så är det många som anklagar honom för att ha försummat kontinenten.

Det tog flera månader innan han gjorde sitt första besök och sedan dess har kan koncentrerat de mesta av sina ansträngningar på att skapa reparera relationerna med Kina och övriga Asien och på fred i Mellanöstern. Europa har han skött på en höft med förhoppningen att USA:s nya attityd i världspolitiken skulle räcka för att vinna tillbaks sina gamla allierade.

Nu får han chansen att återta en del förlorad mark.

Inget besök i Europa är komplett utan ett besök i Storbritannien, USA:s särskilda vän på kontinenten. Obama träffar både den engelska drottningen och premiärminister David Cameron för att bland annat diskutera hur snabbt de båda ländernas trupper ska dras tillbaka från Afghanistan.

På torsdag och fredag bär det av till den lyxiga franska badorten Deauville där G8-gruppen håller sitt 37:e möte. Världens mäktigaste ska diskutera återhämtningen i världsekonomin där USA:s startmotor fortfarande hackar och där skuldkrisen i Europa hela tiden seglar upp som ett orosmoln.

Obama avslutar i Polen på lördag. Han ska än en gång försöka övertyga det gamla Östeuropa att han inte tänker sälja ut dem för att förbättra relationerna med Ryssland. Polen har han valt eftersom det är USA:s viktigaste allierade i det gamla östblocket.

Köttben till några. Örfilar åt andra.

Medan han delade ut dem försökte president Barack Obama förklara varför USA varken kan eller vill göra något åt alla diktatorer i Mellanöstern.

När Obama säger rakt ut vad de flesta utanför Israel är eniga om så skapar det ändå sensation. Amerikanska presidenter brukar inte framhärda offentligt att det är 1967 års gränser som gäller som bas för en fredsuppgörelse i Palestinafrågan.

Han gör det i ett försök att förmå palestinierna att avstå från att ensidigt utropa en palestinsk stat i september. Något president Mahmoud Abbas hotat med eftersom Israel inte är berett till verkliga fredsförhandlingar.

Om Obamas uttalande räcker får vi se om några månader.

Medan hans ord är tänkta som ett köttben till palestinierna är de samtidigt en örfil till Israel. Utdelad dagen innan premiärminister Benjamin Netanyahu ska träffa Obama i Vita huset. Hans uppfattning är att Israel inte kan försvara sig om de måste ge tillbaka alla ockuperade områden bortsett från en och annan bosättning. Och Israel har vant sig vid att USA är en trogen bundsförvant i den uppfattningen.

Obamas ord ska ses som ett försök att skaka liv i en fredsprocess som de senaste åren gått in i koma. Han vet att fred i Palestina innebär att det blir mycket lättare att lösa många andra konflikter i den här delen av världen. Det är därför han öppet medger att det är hans ”prioritet nummer ett”.

Obamas uttalande om 1967 års gränser drog åt sig uppmärksamheten men det var annat som spred ljus över USA:s agerade gentemot folkupproren i arabvärlden.

Han gjorde klart att USA inte accepterar att diktatorer i arabvärlden använder våld mot sin egen befolkning i sina försök att hänga sig kvar vid makten. Men sa samtidigt att USA inte kan gripa in för att rätta till alla oförrätter.

En ursäkt för varför Obama är beredd att sätta in bombflyg mot Libyens Gaddafi men inte ingriper när Syriens Bashar al-Assad sätter in stridsvagnar mot sitt eget folk. Då nöjer sig USA med sanktioner och skarpa verbala fördömanden.

Obama försökte också försvara USA:s passivitet mot vissa förtryckarregimer med att USA ibland måste handla efter sina intressen och inte bara efter sin vision.

Han nämnde inte Saudiarabien vid namn men det var ändå en tydlig markering om att USA inte tänker understödja någon folklig revolt mot kungahuset i Saudiarabien eftersom man är så beroende av oljan därifrån.

I det fallet är ekonomin och jobben i USA viktigare än demokrati i Mellanöstern.

Är den fria rörligheten i Europa snart ett minne blott?

Med tanke på hur Italien, Frankrike och Danmark agerat den senaste tiden finns det fog för oro. Främlingsfientliga krafter vinner mark och Fästning Europa kryper närmare.

Den fria rörligheten för människor och varor är en av grundpelarna som hela EU-bygget vilar på. 1995 manifesterades det i Schengenavtalet som innebär att människor kan resa mellan nästan alla EU-länder utan pass.

Tanken var att när man väl var inne i EU så var hade man fått en ok-stämpel på sig. Då fick man röra sig fritt mellan de 25 länder som ingår i samarbetet.

Under trycket av de senaste årens flyktingströmmar från Asien och nu senast Nordafrika har Schengen börjat knaka i fogarna.

En rejäl spricka blev det när Italien under våren försåg flyktingar som kom från Tunisien med tillfälliga uppehållstillstånd. Med dess kunde de resa runt i hela EU. Eftersom tunisierna pratar franska tog de flesta sig till Frankrike.

Nicolas Sarkozys svar blev att återinföra gränskontrollerna mellan Italien och Frankrike. Efter det inledande bråket mellan de två länderna kom Sarkozy och Silvio Berlusconi gemensamt överens om att den fria rörligheten måste inskränkas.

Vilket fått många andra länder att gå i taket. Man ändrar inte på en av EU:s grundpelare sådär utan vidare.

Andra har bara väntat på möjligheten och hakar på Italien och Frankrike. Som vår granne i söder.

Danmark tänker återinföra gränskontroller mot Tyskland och Sverige. Det ska ske redan inom några veckor. Den danska regeringen gör det efter ett ultimatum från främlingsfientliga Dansk Folkeparti. Pia Kjaersgaard krävde strängare gränskontroller för att stödja regeringens långsiktiga ekonomiska politik.

EU-kommissionen har begärt att Danmark ska förklara sig. Danska experter hävdar att Danmark inte kan införa gränskontroller utan att lämna Schengensamarbetet.

– Schengenreglerna är klockrena, säger Marlene Wind, EU-expert vid Köpenhamnsuniversitet till den danska nyhetsbyrån Newspaq. Det finns ingen som helst möjlighet att upprätta en gränskontroll.

Avtalet ger enbart länderna rätt att införa temporära gränskontroller. Så gjorde exempelvis Tyskland under fotbolls-VM 2006. Permanenta förändringar är inte tillåtna.

Danska regeringen försöker hävda att det bara handlar om utökad tullkontroll för att stävja organiserad brottslighet. Men lyssnar man på Dansk Folkeparti är det betydligt mer omfattande än så. Partiets motiv är att ytterligare försöka strypa inflödet av flyktingar.

EU-kommissionen står med en fot i vardera läger. Samtidigt som man vill värna den fria rörligheten ger man till viss del efter för det starka tryck från tunga EU-länder som vill luckra upp Schengenavtalet. Den svenska kommissionären Cecilia Malmström föreslår att länderna ska få utökade befogenheter att införa tillfälliga gränskontroller i ”extrema fall”.

Detta är ännu ett exempel på hur etablerade politiker och institutioner viker sig för populistiska opinioner i Europa. Rädda att de annars ska förlora röster och stöd.

Själva grundproblemet är att Europas länder på det här området agerar precis tvärtemot solidaritetstanken som annars bär upp EU. Länder som Malta, Italien och Grekland ligger vid EU:s yttre gräns och tar emot oproportioneligt många flyktingar. Alla är ense om att bördan borde fördelas mer rättvist men när det kommer till kritan är det ingen som ställer upp annat än i bästa fall halvhjärtligt.

Resultatet blir att en av unionens grundpelare vacklar betänkligt.

Är Irans president Ahmadinejad på väg att få foten?

Senaste veckorna har en maktkamp mellan honom och den religiöse ledaren Ali Khamenei utspelats inför öppen ridå. Några av presidentens närmaste rådgivare har gripits.

Medan ledarna i arabvärlden har händerna fulla med folkresningar som hotar deras makt så strider Irans ledarskikt inbördes.

Iran har en form av låtsasdemokrati där Ahmedinejad ska föreställa folkvald president (han sitter kvar enbart tack vare valfusk och regimvåld sedan förra valet 2009) medan Ali Khamenei i kraft av sin roll som högste religiöse ledare är den som egentligen styr.

Nu är överayatollan orolig att Ahmadinejad försöker sno åt sig mer makt än presidentrollen egentligen är tänkt att ge honom. Framförallt är Khamenei orolig att Ahmadinejad försöker manövrera sin svärson Esfadiar Rahim Mashaei i position för att ta över presidentposten när Ahmadinejad avgår 2013.

Svärsonen, som är Ahmadinejads stabschef, är mer modern och försöker tona ner religionens roll, något som fått prästerskapet att reagera med starkt ogillande. För att se om man kunde få fram något ofördelaktigt om Mashaei lät Irans säkerhetsminister Hedar Mosslehi, troligen på order av Khamenei, installera mikrofoner i Mashaeis tjänsterum. Svärsonen upptäckte avlyssningsutrustningen och gick till Ahmadinejad för att klaga.

Presidenten gav säkerhetsministern sparken på stående fot.

Det skulle han inte ha gjort.

Ali Khaminei reagerade med vrede. I ett tal TV-sänt tal tog han offentligt Ahmadinejad i örat och krävde att säkerhetsministern skulle få tillbaka sitt jobb. Han hänvisade till sin konstitutionella rädd att som högsta höns kunna lägga in sitt veto mot varje beslut presidenten fattar.

Ahmadinejad protesterade på sitt eget sätt. I flera veckor uteblev han från alla regeringssammanträden. Först efter att parlamentsledamöterna skrivit ett brev och vädjat till honom att återvända dök han tidigare i veckan upp på jobbet.

Då kom nästa smäll.

Flera av Ahmadinejads närmsta rådgivare kallades till en särskild prästdomstol och arresterades. En av dem, Abbas Amirifar, leder presidentens kulturella råd. Gripandet har troligen samband med att han distribuerat en ny film som handlar om att Mahdi, shiamuslimernas Jesusfigur, snart ska återvända.

Iran slog ner ett frihetsuppror efter fuskvalet 2009 men ledarna har ändå varit oroliga att folkrevolten i arabvärlden ska sprida sig till det persiska Iran. Bristen på frihet och demokrati är densamma där. Sannolikt är Ahmadinejad och Khamenei oense om hur man ska agera i den nya geopolitiska situationen som ritar om kartan i hela regionen.

Iran riskerar bland annat att förlora sin starkaste allierade i området, Syrien dit upproret nu nått. Samtidigt har Iran chansen att ytterligare stärka sin roll som regional stormakt genom att blåsa under kraven på förändringar hos shiabefolkningen i Bahrain och Saudiarabien.

Även om Ahmadinejad har en stark ställning tar han en risk genom att utmana Khamenei. I värsta fall kan det religiösa väktarrådet avsätta presidenten.

Så bli inte förvånade om Ahmadinejad drar igång sina hatkampanj mot Israel igen för att stärka sina aktier hos den egna befolkningen och prästerskapet.

Hamas och al-Fatahs senaste försoning är en örfil åt fredprocessen.

Men en nödvändighet om Palestinafrågan ska få en långsiktig lösning.

Senast jag var i Gaza hamnade jag mitt upp i en skottlossning i de välbärgade områdena av Gaza City. Automatvapnen smattrade och folk kastade sig i skydd.

Stridande parter den här gången var inte israeler och på palestinier. Utanför sjukhuset träffade vi på sårade och av smärta grimaserande Hamassoldater som blivit skjutna av Fatahanhängare. Sedan dess har palestinierna skjutit mot varandra med såväl kulkärvar som verbalt.

Plötsligt är de sams igen. I går skrev de under ett försoningsavtal i Kairo. De skrev inte på för att de är goda vänner igen utan därför att omständigheter i omvärlden tvingar dem. Den arabiska frihetsvågen har på många sätt ritat om den maktpolitiska kartan i Mellanöstern och om inte palestinierna själva tillvaratar sina intressen är det inte säkert att någon annan gör det.

Hamas politiska ledning sitter i Syriens huvudstad Damaskus men förmodligen inte länge till med tanke på upproret i Syrien. Auktoritära rörelser som Hamas får allt mindre stöd av frihetslängtande arabiska befolkningar. Ska de fortsätta åtnjuta ett starkt stöd bland palestinierna måste de reformera sig.

PLO-regeringen under Mahmoud Abbas vill ensidigt utropa en palestinsk stat i höst eftersom man inte kommer någon vart med Israel i de förhandlingar som pågått under lång tid. Då vill Abbas gärna ha med sig Gaza där Hamas styr.

Israel reagerade mycket häftigt på beskedet om försoningsavtalet mellan Hamas och Abbas rörelse. Premiärminister Benjamin Netanyahu – som inte vill ha något övergripande fredsavtal överhuvudtaget – tycker att Israel tjänar på att palestinierna är splittrade.

– Palestinska myndigheten måste välja mellan att sluta fred med Israel och fred med Hamas, säger han. Fred med båda är en omöjlighet.

Så på kort sikt sätter den nyväckta palestinska enigheten käppar i hjulet för fredsprocessen. Läget för att skriva på ett fredsavtal med Israel är sämre än på många år.

På lång sikt ser ekvationen annorlunda ut. Problemet är att Hamas inte vill erkänna Israels rätt att existera men samtidigt behärskar Gaza som är en del av de självstyrande palestinska områdena.

Så hur ska man kunna bilda en palestinsk stat värd namnet utan Gaza?

Den enda framkomliga vägen till en hållbar fred på sikt är att Hamas byter fot och godtar staten Israel. Ska Hamas och PLO:s nyvunna enighet vara på sikt måste islamisterna i Gaza anpassa sig till verkligheten. Annars kommer det nya avtalet snart att spricka igen.

Chansen att Hamas ska ändra inställning till Israel är mycket större om de själva ingår i ett övergripande palestinskt styre. Då blir de mer rumsrena och därmed möjliga att förhandla med. Att fortsätta utestänga Hamas från samtal kan aldrig leda till en långsiktigt hållbar fred.

I likhet med fransmännen bär britterna på en medfödd känsla av att på något sätt styra över världen.

En kvarleva från tiden då de brittiska kolonierna sträckte sig över hela planeten och herrklubbarna runt Trafalgar Square var jordens medelpunkt.

En känsla som på något underligt sätt verkar ha blivit genetiskt nedärv.

För den kan knappast komma ur dagens verklighet då det en gång stolta brittiska imperiet för länge sedan krympt ihop till ett gäng mer eller mindre obskyra utposter hundratals mil från Big Ben.

Vem kan på en karta peka ut var Sankt Helena, Anguilla eller Montserrat ligger?

Värre än så. Dagens verklighet är ett Storbritannien på dekis med gigantiska skulder och forna industristäder i förfall. Jag vet inte hur många gamla nedslitna tegelbyggnader jag sett med krossade rutor eller plywoodskivor framför fönstren och ogräset meterhögt utanför. Lämnade åt sitt öde och i spåren av det skyhög arbetslöshet.

En värld där kungahuset är det enda beständiga.

Dagens kungliga bröllop ger britterna en chans att drömma sig tillbaka till fornstora dagar när solen aldrig gick ner över imperiet och betjänten strök morgontidningen i god tid före frukost oavsett om man vaknade i Bombay, London eller Salisbury.

En tid då den patriotiska hymnen Rule Brittania från 1700-talet sjöngs med full strupe, särskilt då textraden: ”Rule, Britannia! Britannia, rule the waves”.

Senast jag hörde sången var i skräniga högtalare från högerextrema British National Partys kampanjbil i valrörelsen förra våren.

Säkert är de inte ensamma om att sörja att Storbritannien i dag inte längre är något imperium och att dess betydelse i världspolitiken stadigt krymper.

Vad kan då kännas bättre än att se tusentals utländska journalister på plats för att bevaka den första äktenskapliga kyssen mellan Prins Willhelm och Kate Middleton. De skulle ju inte vara här om det inte vore för att britterna fortfarande styrde världen.

På något sätt.

När Gaddafi satte in stridsvagnar mot sitt eget folk svarade omvärlden med krig.

När Syriens diktator gör samma sak händer ingenting.

Dubbelmoralen har sin förklaring.

Varje dag kommer nya rapporter från det stängda Syrien om hur stridsvagnar och militär attackerar fredliga demonstranter i framförallt staden Daraa. Amatörfilmer tagna med mobiler som nått omvärlden visar döda lik på gatorna. Vittnen talar om massakrer. Enligt människorättsorganisationer har över 500 människor dödats de senaste veckorna.

Daraa är en stängd stad. Internet- och telefonförbindelser har skurits av liksom elförsörjningen. Inga journalister släpps in i staden. Utländska journalister är bannlysta från hela Syrien.

Situationen påminner väldigt mycket om läget i Libyen när folkrevolten började där för två månader sedan. Syriens folk är precis i lika stort behov av skydd mot sin egen diktator som libyerna.

När upproret nådde Syrien visste regimen först inte riktigt hur man skulle hantera demonstrationerna. Nu vekar diktatorn Bashar al-Assad ha bestämt sig för att ta till mesta möjliga våld precis som Gaddafi gjorde.

Slakten i Libyen följdes av en enorm indignation och vrede i omvärlden. Snabbt hamnade konflikten på FN:s bord. Säkerhetsrådet klubbade igenom en flygförbudszon, i praktiken en krigsförklaring mot Gaddafi.

I fallet Syrien är det märkvärdigt tyst.

Visst, pliktskyldiga fördömanden har trillat in från FN-chefen Ban Ki-Moon, utrikesminister Carl Bildt och andra. Men än så länge ha inga konkreta åtgärder vidtagits. Att ingripa i Syrien är inte alls lika självklart. Skälet är enkelt.

Syrien har en mycket viktigare geopolitisk roll än Libyen. Mycket mer står på spel. Syrien har en mycket nära allierad i Iran. Ett angrepp mot Syrien eskalerar på ett farligt sätt spänningen med Teheran. Chansen är stor att Ryssland och Kina lägger in sitt veto ifall säkerhetsrådet försöker straffa Syrien.

I tysthet är USA förmodligen rätt nöjt med att världen inte kan samla sig för att ingripa mot Syrien. Assad är visserligen en fiende men en för USA nyttig sådan som man vet var man har. Åren efter terrordåden den 11 september hade USA stor nytta av att kunna skicka misstänkta terrorister till Syrien och låta dem förhöras och torteras av syrierna som sedan lämnade eventuellt matnyttig information vidare.

Israel är fortfarande formellt i krig med Syrien men är nöjda med den politiska stabiliteten under Bashar al-Assad. Man vet vad man har men inte vad man får om han försvinner. Israel och även väst fruktar att islamistiska krafter ska ta över.

Världens ovilja förstärks av att Natoaktionen mot Libyen inte blivit den snabba succé många hoppades. Att starta ännu ett krig känns inte lockande.

Berlusconi har gjort det igen.

Låtit stifta en lag som gör att han själv slipper undan åtal.

Mest skrämmande är att det möts av en axelryckning.

Så långt har det gått att ingen längre förväntar sig annat från Italiens premiärminister än att han ska använda sin makt för att gynna sig själv. Han har blivit en pajasfigur som man inte riktigt tar på allvar. Nyheten hamnar inte på många förstasidor utanför Italien.

Men då glömmer man bort att han fortfarande styr ett av Europas största och mest tongivande länder. Reaktionen man kunde förvänta sig är att länderna i EU reser sig som en man och tar honom i örat. Men det är mer dröm än verklighet. Det lär aldrig hända.

Med röstsiffrorna 314 mot 296 röstade Italiens parlamentet igenom ett lagförslag som innebär att man begränsar den tid som en rättsprocess får ta.

På ytan är förslaget ett sätt att komma tillrätta med ett stort problem i det italienska rättsystemet; det tar alldeles för lång tid från förundersökning till åtal och sedan till rättegång.

Av en händelse råkar förslaget vara särskilt gynnsamt för Berlusconi. Två av rättegångarna han är inblandad i kommer att läggas ner. Bland annat den där han står åtalad för att ha mutat en advokat att ljuga i rättssalen.

Oppositionen buade när lagförslaget röstats igenom, en klar markering mot Berlusconi som redan tidigare vid ett antal tillfällen försökt driva igenom lagar som skulle göra det omöjligt att åtala honom. Antonio Di Pietro, en tidigare domare som nu är oppositionspolitiker kallar den nya lagen för ”den femtioelfte lagen för att rädda Berlusconi undan sina rättegångar”.

Den här gången verkar han lyckas. Innan lagen träder i kraft måste senaten rösta för. Vilket är en ren formsak eftersom Berlusconi där har en mycket klar majoritet.

Rubygate fortsätter, rättegången om att premiärministern skulle ha köpt sex av en minderårig och utnyttjat sin maktställning för att få polisen att släppa kvinnan. Men det är väl bara en tidsfråga innan han hittar på en ny lag för att ta sig ur den knipan.

På en middag för utländska journalister i går kväll gav Berlusconi Italien och omvärlden en livlina. Han hävdar att han inte har några planer på att ställa upp för omval när hans mandat går ut 2013. Inte heller tänker han försöka bli president.

Ett litet hopp att klamra sig fast vid för alla Berlusconitrötta.

Medan Julian Assange av många hyllas som en hjälte och blir miljonär på sin biografi om Wikileaks så förlorar Bradley Manning långsamt förståndet isolerad i en trång cell i ett amerikanskt militärfängelse.

Han får inte ha lakan eller kudde i cellen. Inte heller ett enda personligt föremål.

FN:s tortyrrapportör har begärt att få träffa Manning men USA vägrar.

Den 23-årige underättelseanalytikern misstänks vara källan som gett Wikileaks uppgifterna som de sedan läckt till media. Trots att han inte är dömd behandlas han på samma sätt som de misstänkta terrorister som hålls fångna. Behandlingen har pågått i snart tio månader.

Manning hålls i en cell på militärbasen Quantico i Virginia. 23 timmar per dygn sitter han inlåst i cellen. Där intar han alla måltider. En timme per dygn tas han till ett fönsterlöst rum där han får promenera.

Han är förbjuden att ägna sig åt någon fysisk aktivitet i cellen. Börjar han göra armhävningar eller sit-ups så stoppas han av vakterna.

Varje morgon och kväll tvingas han posera i bara kalsongerna utanför cellen. Kläderna tas ifrån honom. Militären säger att det är för hans egen säkerhet. På samma sätt motiverar man varför han inte får ha lakan eller kudde. Eller varför han måste ha händerna utanför filten när han sover.

Vakterna kollar var femte minut dygnet runt att han är vid liv. Ligger han med ansiktet mot väggen väcks han av vakterna. På dagarna måste han var femte minut svara på frågan om han är ok.

Han väcks varje morgon kl 05, utom på helgerna då han får sova till 07. Försöker han sova mellan 05 och åtta på kvällen hindras han av vakterna.

Att hindra människor från att sova räknas som tortyr. Att sitta isolerad under långa perioder är också tortyr.

FN:s särskilde rapportör om tortyr, Juan Mendez, har sedan december förra året begärt att få intervjua Bradley Manning mellan fyra ögon. USA säger nej.

Mendez är ”djupt besviken och frustrerad” över den amerikanska militärens vägran. Han är också ”allvarligt oroad” över de förhållanden under vilka Manning hålls.

Under de senaste sex åren har FN:s särskilde tortyrrapportör gjort den här typen av enskilda intervjuer i 18 olika länder. Men USA tycker alltså att man står över FN:s befogenheter.

Misstanken infinner sig att man behandlar Manning extra hårt eftersom det visat sig svårt att hitta några åtalspunkter som gör att man kan få Julian Assange utlämnad till USA.

Amerikanerna verkar inte heller har lärt sig något av den hårda kritiken mot hur man behandlar fångarna på Guantanamo.

Manning misstänks ha kopierat datafiler som bland annat innehåller filmbevis på hur amerikanska soldater begår krigsförbrytelser genom att skjuta på obeväpnade civila i Irak. Men han tros också ha avslöjat hemliga skriftväxlingar mellan UD i Washington och USA:s ambassader runtom i världen.

Några bevis för att Manning verkligen är Wikileaks källa har inte offentliggjorts. Och trots att han snart suttit inspärrad i ett år har något åtal ännu inte väckts mot honom.

Under sin valkampanj sa Barack Obama att så kallade whistleblowers, människor som avslöjar brott och oegentligheter begångna av myndigheter är ”del av en hälsosam demokrati och måste skyddas från hämndaktioner”.

Manning kan mycket väl tillhöra den kategorin och ändå ingriper inte Obama för att stoppa den hårda behandlingen.

Tänk för ett ögonblick att Manning varit kines och internerats av de kinesiska myndigheter. Då hade det blivit ett ramaskri i västvärlden. När USA gör det möts det med tystnad av omvärlden.

Manning kan mycket väl ha begått ett brott om det var han som läckte datafilerna. Det rimliga är då att han skyndsamt ställs inför rätta för att få saken prövad. Inte att militären försöker knäcka honom genom att kasta in honom i en isoleringscell och utsätta honom för tortyrliknande benadling. Det stärker knappast USA:s sak.

Oj, vad svårt det är att lämna makten.

Laurent Gbagbo är chanslös där han sitter i sin bunker omgiven av fiendesoldater.

Ändå fortsätter han att dra krig och elände över sitt folk hellre än att ge upp.

I en telefonintervju från bunkern säger Gbagbo att han inte har någon önskan att dö, att han inte vill bli martyr. Men vad håller då karl´n på med?

Han förlorade det internationellt övervakade presidentvalet i november till sin rival Alassane Ouattara. Vinnaren fick 54 procent av rösterna mot Gbagbos 46. Ett hyfsat jämt val men Gbagbo förlorade ändå klart.

Såväl landets valkommission som FN är överens om att valet gick juste till.

Sedan valet har Afrikanska Unionen och övriga världen försökt övertala förloraren att acceptera resultatet och lämna presidentpalatset.

Gbagbo har vägrat. Nyligen frös FN de ekonomiska tillgångarna för Gbagbos och ett antal av hans närmaste medarbetare.

Under tiden har strider pågått mellan de båda sidorna. Den senaste veckan har det utvecklats till ett inbördeskrig när trupper trogna till Ouattara startat en offensiv mot största staden Abidjan.

En miljon människor befinner sig på flykt. Soldater från båda sidor har begått övergrepp mot civilbefolkningen. Allt för att en enda man inte vill ge upp makten.

På många sätt påminner utvecklingen i Elfenbenskusten om den i Libyen. Där sitter Moammar Gaddafi och vägrar ge sig trots ett folkligt uppror och trots att han inte är demokratisk vald.

Tusentals människor har dödats och många fler skadats. Hundratusentals människor lever under svåra umbäranden på grund av kriget.

Att offra andra för att själv kunna sitta kvar vid makten verkar inte vara något problem för varken Gaddafi eller Gbagbo.

Det har inte fått samma uppmärksamhet men precis som i Libyen har det internationella samfundet bombat i Elfenbenskusten. I landets finns en FN-styrka på runt 10 000 vars uppdrag är att skydda civilbefolkningen. Frankrike anser att det räcker för att bomba Gbagbos trupper och tunga vapen i syfte att skydda civila från ännu mer våld.

Jag har svårt att se hur läget i Elfenbenskusten ska sluta på annat sätt än att Gbagbo tvingas ge upp och Ouattara ta över posten som landets rättmätige president.

Men tyvärr lär det inte sluta där.

Risken är stor för omfattande hämndaktioner från segerarmén. De etniska motsättningar som redan finns mellan olika folkgrupper och mellan muslimer och kristna har fördjupats av Gbagbos vägran att avgå. Hela grunden för det stillsamma och ordnade maktövertagande som var syftet med presidentvalet har förfelats. Ouattara är en kvalificerad ekonom med internationell erfarenhet som borde kunna ge tillbaka lite av det välstånd och stabilitet som Elfenbenskusten åtnjöt för några årtionden sedan. Ändå framstår en återgång till det förra inbördeskriget som tog slut 2005 som ett lika troligt scenario.