Ska omvärlden förse rebellerna med vapen så att de kan störta Gaddafi?

Oppositionen har återtagit oljerika östra Libyen men har troligen inte den arsenal som behövs för att ge diktatorn respass.

Hur långt törs världen gå i sitt stöd?

Frågan diskuteras just nu intensivt runtom i världens huvudstäder. Alla – eller nästan alla – vill bli av med Gaddafi men det måste ske på rätt sätt.

Problemet är att FN-resolutionen bara ger omvärlden ett enda uppdrag; att skydda civilbefolkningen. Om Natoländerna förser demokratiaktivisterna med vapen med vars hjälp de jagar bort tyrannen blir intrycket att de går mycket längre. Det kan se ut som väst indirekt störtar ledaren i ännu ett muslimskt land. Precis som när USA plockade bort Iraks Saddam Hussein.

Det är en bild som USA och övriga Natoländer till varje pris vill undvika. Då riskerar de att få en ny svekdebatt på halsen.

I det ljuset ska man se den brittiske försvarsministerns Liam Fox försäkran.

– Vi beväpnar inte rebellerna, lovar han. Vi har inga planer på att ge rebellerna några vapen.

Frågan är känslig. Inte minst därför att det existerar ett vapenembargo som gäller hela Libyen. Att sälja vapen till rebellerna vore ett brott mot det förbudet. Flera länder tycker redan att väst går för långt i sitt stöd till oppositionen. Ryssland, Kina och Tyskland hör till de kritiker Nato ändå måste lyssna på.

President Barack Obama är dessutom hårt ansatt på hemmaplan. Kritikerna från båda partierna anser att han i praktiken fört landet i krig utan att först skaffa sig stöd för aktionen i kongressen. Det finns demokrater som vill gå så långt som att ställa presidenten inför krigsrätt.

Kritikerna har åtminstone en poäng. Om Nato öppet eller dolt förser rebellerna med vapen; hur vet man att det är ett demokratiuppror som man stöder?

Vi vet väldigt lite om Gaddafimotståndarna som tagit makten i östra Libyen. Vad vill de? Vilken framtid går Libyen tillmötes? Framförallt många amerikaner fruktar att det som kommer i Gaddafis ställe är en islamsk stat som är minst lika fientlig till Israel och USA som han är.

Kritikerna är ense om en sak. Om resultatet av den numera Nato-ledda flygförbudszonen över Libyen blir att Gaddafi sitter kvar så försvagar det USA:s anseende som supermakt.

Gaddafi är värst men han är inte den ende ledaren i arabvärlden som slaktar sitt folk.

Men medan Libyen bombas är det ingen som tar Bahrain i örat.

Västvärldens dubbelmoral har sin förklaring.

Majoriteten av de ledare som lyckats hänga sig kvar vid makten i svallvågorna efter det arabiska folkupproret har gått över till Moammar Gaddafis taktik.

När mutor och löften om reformer inte fungerar så plockar de fram automatvapen och stridsvagnar. Medan världens stråklastarljus riktas mot krisen i Libyen dödas människor varje dag i Bahrain, Jemen och Syrien. Demonstrationsungar slås brutalt ner i Saudiarabien.

I Bahrain berättar ögonvittnen hur säkerhetsstyrkorna gick in på sjukhus och sköt människor. Kända människorättsaktivister grips och torteras. Torget där protesterna hölls revs.

Bahrain har tagit hjälp av Saudiarabien som skickat trupper till det lilla öriket för att försvara den odemokratiska regimen. Samma Saudiarabien som i FN kräver att omvärlden ska stoppas Gaddafis angrepp mot demokratiaktivisterna i Libyen.

Därför är det inte så konstigt att många undrar på vilket sätt Gaddafis kulor är mer dödliga än Kung Hamad bin Isa al-Khalifas.

Varför döms de inte efter samma måttstock?

Myndigheterna i Bahrain visar inte upp samma totala hänsynslöshet mot den egna befolkningen som Gaddafi men deras handlande har passerat gränsen för det acceptabla många gånger om. Ändå är omvärldens ton en helt annan.

En av EU:s toppdiplomater svarar med att säga att polisen i Bahrain har ”en svår uppgift” och att ”olyckor händer”.

Skälet till att Robert Cooper särskild rådgivare till Catherine Ashton, EU:s ”utrikesminister”, slätar över våldet i Gulfstaterna är att dessa säkerhetspolitiskt är långt viktigare för västvärlden är Libyen.

Medan demokratiaktivister i Tunis och Tripoli applåderas av väst så är man livrädd för liknande folkliga uppror i Saudiarabien, Kuwait och andra Gulfstater.

Skälet kan sammanfattas i fyra bokstäver. Olja.

Saudiarabien är inte bara världens största oljeproducent. De sitter också på de största oljereserverna. Mellanöstern står för över hälften av världens samlade oljereserv.

Sinar oljeflödet från Saudi havererar världsekonomin. Libyens olja kan ersättas av andra producenter. Ingen kan täcka upp för ett saudiskt bortfall.

För att inte tala om hur oljepriset skulle rusa om folkrevolten når Saudiarabien.

Bahrain är säte för USA:s femte flotta som av en amerikansk försvarsexpert kallats ”USA:s viktigaste strategiska tillgång i Persiska Viken”. En av dess uppgifter är att sköta flygunderstödet åt de amerikanska trupperna i Afghanistan.

Jemen är en viktig allierad för USA i kampen mot al-Qaida. Därav bristen på rejäla brösttoner och konkret ”action”

Världens förmåga att agera på flera ställen samtidigt är begränsad. Bara att nå enighet om att ingripa mot ett land är inte lätt. I Libyen skedde det först när Gaddafi var mycket nära att fullborda ett omfattande blodbad. Så illa är det ännu inte i Bahrain, Saudiarabien eller Jemen.

Ändå är det svårt att förklara för demokratiaktivisterna i Bahrain varför de inte kan få hjälp när libyerna får det.

Intrycket blir lätt att västvärlden hela tiden agerar utifrån sina egna intressen. I vissa arabländer är det bra med demokrati. I andra inte.

– Vi kan inte vara antispetiskt konsekventa, säger Nicholas Burns till USA:s försvar.

Han är professor på Harvaruniversitetet men hade fram till nyligen en lång karriär på höga poster inom, amerikanska UD.

I dag kommer EU på ännu ett toppmöte bevisa varför drömmen om bli en mäktig utrikespolitisk spelare stannar vid just en dröm.

Krisen i Libyen har varit en uppvisning i oenighet och tunga fötter.

EU:s ”utrikesminister” Cathrine Ashton gjorde nyligen en talande liknelse när hon inför Europaparlamentet skulle förklara svårigheterna med att leda EU:s utrikesförvaltning.

– Det är som att flyga ett plan medan man fortfarande håller på att bygga vingarna och någon samtidigt försöker slita av stjärtfenan.

I fallet Libyen är det Tyskland som står på stjärtfenan genom att vägra gå med på någon direkt militär insats. Därmed bakbinder man i stort sett hela unionen. Mönstret från Irakkriget 2003 upprepas.

När FN:s säkerhetsråd röstat igenom resolutionen om en flygförbudszon över Libyen hade det varit naturligt för EU att ta en ledarroll. Libyen ligger ju i unionens absoluta närområde.

Medan EU fortfarande funderade över vad man skulle göra skicka fransmän och britter iväg stridsflyg mot Banghazi och Tripoli för att stoppa Gaddafis blodbad på civila. USA lät ett hangarfartyg ta hand om koordineringen av luftrummet. Nato har sedan dess ryckt åt sig uppdraget att övervaka vapenembargot mot Libyen.

– Vi kunde ha gjort det, säger en EU-diplomat till nyhetsbyrån DPA. Men sanningen är att om vi försökt enas hade det tagit tre månader och inte tre dagar att få fram en operationsplan.

Nu när USA desperat vill lämna över ledarrollen till någon annan har EU fått en ny chans att kliva fram. Det kommer inte att hända.

Istället kommer dagens och morgondagens toppmöte i Bryssel ägnas åt att försöka hitta nån slags kompromiss där det ska se ut som om EU ändå är handlingskraftig. Att rädda ansiktet helt enkelt.

Grundproblemet är att det krävs enighet mellan de 27 länderna för att fatta beslut. En enighet som nästan aldrig går att uppnå eftersom länderna sinsemellan är olika och har skilda agendor särskilt i utrikespolitiken.

Tyskland har sin hemmaopinion som inte vill ha med krig att göra överhuvudtaget. Andra ledare – läs Nicolas Sarkozy – försöker utnyttja Libyen för sina egna inrikespolitiska syften.

Därför ser lösningen ut att bli att bilda en särskild kommitté bestående av utrikesministrarna från de länder som stödjer FN:s Libyeninsats för att politisk leda operationen. Nato får sköta det militära.

Medan EU står på sidlinjen och tittar på.

Var för sig kan EU-länderna visa sig handlingskraftiga men tillsammans är de långtifrån att bli en motkraft till USA:s dominans i världspolitiken.

Frestelsen att försöka döda Gaddafi måste vara stor.

Försvinner han är det ”game over”.

Omvärlden mumlar om det egentliga skälet till bombkriget.

Uppdraget från FN:s säkerhetsråd är väldigt tydligt. Länder som upprätthåller flygförbudszonen över Libyen gör det för att skydda civilbefolkningen mot attacker från Gaddafis armé.

Så ser det officiella skälet ut.

Bombningen av – eller väldigt nära – Gaddafis bunker indikerar att USA, Frankrike, Storbritannien med flera vill gå betydligt längre än så.

Det är ingen hemlighet att vad många västledare egentligen vill är att få bort Gaddafi för gott. Han har visat att han inte tänker gå frivilligt.

Då måste det vara lockande att ta kål på Gaddafi och därmed öka chansen att få ett snabbt slut på kriget.

En rad västledare, däribland president Barack Obama och Storbritanniens David Cameron har offentligt krävt att Gaddafi ska avgå. Det finns dock inget i FN-mandatet som ger alliansen rätt att byta ut Libyens ledare.

Det kan vara klokt att avstå av flera skäl.

Om USA dödar en arabledare kommer de att se illa ut och väcka antipatier i arabvärlden, även bland dem som tycker det är dags för Gaddafi att gå. Det skickar signaler som den försiktige Obama definitivt inte vill sända ut.

Även om Gaddafi är extremt impopulär nästan överallt ser det ändå inte bra ut om alliansen går betydligt längre än FN-mandadet ger dem rätt till. Västvärlden kommer att anklagas för att resolutionen var ett trick för att kunna lönnmörda Gaddafi. Att ta livet av andra statschefer är inget demokratier brukar pyssla med.

Ifall formuleringar om att få bort Libyens tyrann funnits med i FN-resolutionen hade den definitivt inte fått tillräckligt med stöd. Redan nu la fem av 15 länder ner sina röster.

Flygförbudszonen och attackerna mot Gaddafis stridsvagnar och artilleripjäser är en hjälp till rebellrörelsen som bekämpar Gaddafi. Men det är libyerna själva som måste störta sin tyrann. Hur situationen kan utvecklas om man försöker pådyvla ett land demokrati utifrån är Irak ett bra bevis på.

Men man ska inte blunda för att det finns ett pris för att lämna Gaddafi i fred.

Regimen är han. Dryga 40 år av personkult och utrensningar av utmanare har gjort att han bara omges av jasägare. Om Gaddafi dukar under finns det inget som kan hålla regimen uppe. Med honom vid rodret kommer blodsspillan att fortsätta. Han tvekar inte att offra sitt eget folk för att kunna klamra sig kvar vid makten. Många fler kommer att dö om kriget blir en utdragen historia.

USA:s president står redan under press från republikanska politiker på hemmaplan som vill ha besked om exakt vad som är syftet med USA:s medverkan i Operation Odessey Dawn.

De fruktar att USA kommer att se svagt ut ifall operationen slutar med att Libyens diktator sitter kvar.

Kanske kan Obama hoppas på att höga militärer runt Gaddafi drar slutsatsen att 41 år vid makten räcker och sköter jobbet åt honom.

Här städas resterna av den tunisiska revolutionen bort. Foto: Wolfgang Hansson

TUNIS. Sopborstar städar bort spåren av veckor av belägring vid Regeringstorget i Tunis.

Det var här vågen av folkliga uppror började.

En veckotidningsrubrik ropar från en annonspelare frågan ”Tunisien – och nu?”.

Någon demokrati finns inte än men tunisierna känner sig så säkra på seger att de för stunden slutar demonstrera.

– Håller inte den nya regeringen vad den lovar så är vi snart tillbaka igen, säger Safia som sovit på finansdepartementets veranda de senaste tio dagarna. Hennes röst är skrovlig efter alla slagord och ögonen trötta av för lite sömn.

En kille bär bort två rödvita avspärrningskors i järn. Vid ingången till Medinan, Tunis Unesco-skyddade gamla stad, ligger taggtråden ihoprullad till en boll som man nu med viss försiktighet kan passera förbi utan att repa upp byxbenet.

Främsta skälet till att demonstranterna tillfälligt lämnar sin position är att den hatade premiärministern – som fanns med under diktatorn Ben Alis tid – har avgått och ersatts av en den mer acceptable Beje Caid-Sebsi. Val har utlysts till den 24 juli.

Alla politiska fångar har släppts. En domstol har formellt upplöst Ben Alis styrande parti. Höga mediachefer har bytts ut.

– Lite tillfreds är vi men revolutionen är inte över, kraxar Safia. Den fortsätter och pågår hela tiden även om vi inte tillbringar natten här.

För att visa att de menar allvar fortsätter ungdomarna trots det kalla duggregnet att demonstrera på den öppna platsen vid torgets norra ände. De ropar att Gaddafi måste avgå precis som alla andra diktatorer i arabvärlden. De sjunger nidsånger om Ben Alis fru som shoppade för folkets pengar.

Många tunisier är nöjda med att revolutionen nu går in i en lugnare fas. Guiden Josef har inte haft jobb på flera månader eftersom våldsamheterna skrämt bort så gott som alla turister. Under ett knappt dygn möter jag bara två västerlänningar i Tunis och de är svenska journalister från en dagstidning som är här av samma skäl som jag.

– Vad Tunisien behöver nu är lugn och ro så besökarna kommer tillbaka, säger Josef. Vi behöver jobb. Det är vad revolutionen handlar om. Jag har två barn hemma som måste få äta sig mätta. Han drar den långa rocken tätare kring sig.

– Alla tunisier stödde revolutionen men nu måste politikerna få en chans att visa vad de kan göra. Grafittin på regeringsbyggnadens vita väggar påminner inte så lite om Paris 1968. ”Vi vill genomföra det omöjliga” står sprejat med svarta bokstäver. ”Ingen ger dig frihet – den måste erövras”.

Polis och militär litar uppenbarligen inte på att ungdomarna packat ihop sina sovsäckar för gott. Längs Habib Bourgiba Avenyn i den nyare franska delen av staden ligger taggtråden kvar i dubbla led. Pansarfordon med vattenkanoner står skjutklara.

På sidogatorna står bussar fulla av polismän som visserligen har tagit av sig kravallhjälmarna men är redo att gripa in på kort varsel. Jag hinner bara ta en bild på taggtråden och ett pansarfordon innan en militär stegar fram och upprört viftar med pekfingret.

– Förbjudet att fotografera, säger han först på franska och sedan på engelska så att jag inte ska missa budskapet.

Vad ska hända i Tunisien nu undrar tidinignen. Foto: Wolfgang Hansson

Tunisien är på väg mot någon slags demokrati men det finns uppenbarligen gränser även för den tunisiska revolutionen. De gamla ränderna går inte ur i första taget.

Då hette senatorn Joe McCarthy och målet var att peka ut kommunister.

Nu heter kongressmannen Peter King och måltavlan är att avslöja radikala muslimer i USA.

Häxjakt eller vanlig terroristjakt?

Efter terrordåden den 11 september 2001 har stämningen i USA mot muslimer och mot islam pendlat mellan hätsk och ovänlig.

I takt med att fler och fler terrordåd planeras och utförs av muslimer bosatta i USA så har fientligheten ökat.

Peter King är republikansk kongressman från Long Island i New York och en av dem som hjälpt till att piska upp islamofobin. Han anklagar det muslimska samfundet för att inte göra tillräckligt för att motverka radikaliseringen av sina egna i USA.

För att ta reda på varför inleder han i dag kongressförhör på temat ”Omfattningen av radikalisering i det muslimska samfundet i USA och det samfundets svar på det”. Det kan han göra i kraft att sitt ordförandeskap i representanthusets Homeland Security Committe.

Förhören är mycket kontroversiella redan innan de inletts.

För bara någon dag sedan vädjade företrädare för en rad olika religioner och medborgarrättsorganisationer till King att ställa in förhören. De anser att han på ett diskriminerande sätt väljer ut en särskild religion och dess kopplingar till terrorism.

De fruktar att detta kollektivt skuldbelägger en hel grupp och ytterligare spär på muslimhatet i USA. Vilket de förmodligen har alldeles rätt i.

Vem skulle komma på idén att hålla särskilda kongressförhör med anledning av att svarta är överrepresenterade bland amerikaner som begår brott?

Kings förhör jämförs med den kommunistjagande senatorn Joe McCarthy som i slutet av 50-talet försökte klistra kommunistetiketter på en rad amerikaner som han inte ansåg var tillräckligt patriotiska. Nu fruktar många att King ska peka ut oskyldiga muslimer som terrorister eller terroristsympatisörer.

Det lustiga i sammanhanget är att han själv är en långtifrån okontroversiell kongressman. För 20 år sedan lobbade han hårt för att lyfta terrorstämpeln på nordirländska IRA. Han reste regelbundet till Irland för att träffa höga företrädare för IRA. Han samlade in pengar i USA till IRA.

Peter King tillhörde de som skrek högst av ilska när Julian Assange och wikileaks släppte hemliga dokument från amerikanska UD. Han krävde att Assange skulle åtalas för spioneri och wikileaks stämplas som en terrororganisation.

Utan tvekan är islamistiskt motiverad terror ett växande problem i USA. Sedan 2001 har 45 dåd planerade av muslimer bosatta i USA avslöjats. Bara det senaste året är det 12. Men i 8 av dessa fall var det muslimer som slog larm och tipsade polisen. Ska den här typen av förhör genomföras är det svårt att tänka sig en mer olämplig person än Peter King för att leda dem.

Ingemansland. Foto: Jerker Ivarsson

RAS AJDIR vid LIBYENS GRÄNS. I en veckas tid har en mänsklig tragedi utspelats framför mina ögon.

Jag har hjälplöst sett den eskalera dag för dag.

Nu är den explosiv. Minsta gnista räcker för att tända ett upplopp.

Den tunisiska militären sköter organiseringen och säkerheten. I början hade de inga skott i sina magasin. Vapnen dinglade på ryggarna. De skämtade och log. En dag såg jag dem stoppa en stor skenande folkmassa bara genom att lugnande höja händerna och ropa åt folk att ha tålamod.

I dag är soldaternas ansiktsdrag spända. Det sitter skarpa skott i magasinen och de håller vapnen i händerna. För några dagar sedan sköt soldaterna i luften och slog flyktingar med långa träkäppar. Slumpen gjorde att det inte slutade med många döda och nedtrampade.

Flyktingarna är trötta, frusna efter natt efter natt utomhus i bara några plusgrader. Desperata att komma hem. Nästa gång springer de kanske inte undan i panik utan försöker avväpna soldaterna som trots allt inte är i närheten så många som flyktingarna.

Egyptierna organiserar redan demonstrationer och hungerstrejker där de kräver att få åka hem omedelbart. Hätskheten växer.

Scenerna här vid gränsen är så extrema att de är svåra att beskriva i ord. Den sandiga marken är täckt av tomma, nedtrampade vattenflaskor, papper, trasiga kläder. Soptipp är det första ord jag tänker på.

Människor urinerar öppet alldeles i närheten av där andra slagit läger. I en lerpöl tvättar några män från Bangladesh fötterna och sköljer ansiktet. Ännu grasserar inga sjukdomar men det måste bara vara en tidsfråga i dessa usla sanitära förhållanden.

Mitt i denna soptipp rör sig tusentals människor. Några har slagit läger i en dunge där de satt upp platsskynken som provisoriska skydd mot vind och regnskurar. En familj markerar sitt revir med resväskor runt den lilla plätt där de ligger utsträckta.

De flesta bara hänger eller står i några av de flera hundra meter långa köerna för att få en bit bröd eller en tunn madrass.

Majoriteten är unga män. De är fysiskt starka och uthålliga. Men någonstans går en gräns. För vissa är det inte långt kvar innan det brister.

Jag känner mig inte hotad men är extra vaksam. Den vänliga stämningen från de första dagarna är borta. Nu sliter folk i mig och häver ur sig aggressiva haranger på arabiska. Jag försöker tala om att jag inget förstår men det gör dem bara ännu mer upprörda.

När jag med tolken intervjuar en flykting omringas vi omedelbart av tjugo andra som alla pratar i munnen på varandra. Alla vill bli hörda, berätta om sina erfarenheter, spy sin galla över hemländernas ambassader, regeringar och FN som inte gör tillräckligt för att hjälpa dem.

Men det finns också ljuspunkter. En grupp asiater gör tummen upp och skriker brett leende ”Vietnam, Vietnam”. Många visar imponerande uthållighet under svåra förhållanden.

Det är jobbigt att dag för dag bevittna denna misär. Men sorligast av allt är att det känns som lidandet kunnat undvikas om omvärlden gjort mer och agerat snabbare.

Jag tar bilen varje kväll och åker till ett bekvämt hotell två timmar bort. Jag kan flyga hem när jag vill. Flyktingarna har inget val. De är fast på soptippen under bar himmel.

Egyptiska flyktingar demonstrerar. Foto:Jerker Ivarsson

Alla letar efter tecken på hur det ska sluta i Libyen.

Jag kollar på landets diplomater.

Uppenbarligen tror många av dem att Muammar Gaddafis dagar är räknade.

Jag vill inte påstå att alla de som nu hoppar av är cyniker som satt upp fingret i luften och känt efter varåt vinden blåser. Säkert är en del av dem ärligt upprörda över hur Gaddafis säkerhetsstyrkor mördar urskiljningslöst.

Ändå är jag övertygad om att många av dem också tänker på framtiden. En framtid där de uppenbarligen inte räknar med att Gaddafi leder landet.

Att så många hoppat av de senaste dagarna är ett säkert tecken på hur illa ute regimen är. Den som inte hoppar av nu riskerar att förknippas ännu hårdare med Gaddafis styre och därmed förlora alla chanser att ha kvar diplomatjobbet när nya makthavare tagit över.

Lyckas Gaddafi mot förmodan rida ut stormen så är de kritiska diplomaterna rökta men då kan de söka politisk asyl istället med hänvisning till att de nästan säkert avrättas om de återvänder till hemlandet.

Ett antal tunga diplomater har redan hoppat av och/eller krävt Gaddafis avgång.

Libyens biträdande FN-ambassadör Ibrahim Dabbashi har sammankallat ett extrainsatt möte i FN:s säkerhetsråd för att få det internationella samfundet att gripa in mot Gaddafis massaker på sitt eget folk. USA-ambassadören Ali Aujali uppmanar Gaddafi att avgå.

Libyens ambassadör i Bangladesh har sagt upp sig och den i Indien planerar att göra samma sak.

De libyska ambassaderna i Malaysia och Australien meddelade att de inte längre representerar Gaddafi,

I går hoppade tre anställda på libyska ambassaden i Stockholm av liksom Libyens representant i Arabförbundet.

FN har till och med skyldighet att agera men troligen slutar det hela ändå med en halvmesyr. 2005 antogs principen om Responsibility to protect (ansvar att skydda).

– Om en regering inte klarar av att skydda sin civilbefolkning övergår ansvaret till det internationella samfundet och framförallt FN, förklarar Ove Bring, professor i folkrätt.

FN har en verktygslåda som sträcker sig från diplomatiska markeringar till en så kallad humanitär intervention, en militär invasion av landet ifråga.

Det senare kan mer eller mindre uteslutas i fallet Libyen. Åtminstone på det här stadiet. Kina skulle som en av säkerhetsrådets fem permanenta medlemmar lägga in sitt veto.

– Kina vill inte ha ett prejudikat för den här typen av interventioner, säger Ove Bring. De är rädda att det hotar den nationella suveräniteten.

Så slutresultatet av dagens möte blir förmodligen ett kraftfullt fördömande av Libyen men som inte backas upp av några konkreta åtgärder mot Gaddafi.

Men håll koll på om fler libyska diplomater kastar in handduken.

För att vara envåldshärskare har Yoweri Museveni en ovanlig approach till dagens presidentval i Uganda.

För att locka de yngre väljarna har han spelat in en rappsång.

Man skulle nästan kunna tro att han försöker vinna valet på ett juste sätt.

Om det inte vore för det faktum att hans partikamrater går runt och erbjuder människor pengar för att rösta på den sittande presidenten. 5 000 shilling – motsvarande två dollar – är den gängse taxan.

Museveni har ett stort musikintresse. Förutom rappsången ”Do you want another rapp” som han spelat in både på lokal dialekt och på engelska så har han utmanat en av sina motståndare i presidentvalet Norbert Mao på sångduell.

Denne har svarat med att han skriver på en motrapp med titeln ”Your rap is crap” (din rapp är skit). En av textraderna lyder: När Museveni frågar vill ni han en rapp till så svarar jag nej. Vi vill ha maxtid för hur länge en president kan sitta.

En träffande passning till Museveni som suttit mer än 25 år vid makten trots att han när han kom betonade vikten av att ingen skulle abonnera på presidentposten.

Nu hotar han istället att med brutal kraft slå ner alla demonmstrationer ifall moståndaren inte accepterar valresultatet utan som han lovat drar i gång ett Egyten-liknande uppror.

Under många år var Museveni Sveriges och västvärldens kelgris i Afrika. Den store demokraten som skulle lyfta kontinenten ur fattigdom och tyranni. Vi öste biståndspengar över honom. Bara för att ganska snart upptäcka att han varken var Afrikas hopp eller demokrat.

Istället satte han precis som många andra av kontinentens ledare sin egen makt framför folkets intresse.

Jag träffade honom i början av 90-talet i presidentpalatset i Kampala. Redan då var han övertygad om att han var oumbärlig. Redan då förföljde och torterade han oppositionen.

Redan då var han antingen så isolerad att han inte hade en aning om hur illa det var ställt i landet eller så ljög han mig rätt upp i ansiktet.

2001 lovade han att det var sista gången han ställde upp till omval. Bara för att bryta det löftet 2006.

Istället för Afrikas hopp har Museveni blivit ännu en i raden av Uganda diktatorer. Idi Amin, Milton Obote, Yoweri Museveni.

Uganda får stå ut med den rappande presidenten att tag till.

Bilden av revolten i Egypten är att den skedde spontant och oförberett.

Men var det verkligen så?

Nu när tårgasdimmorna skingrats på Kairos gator och Tahrirtorget städats upp böjar också frågorna dyka upp om vad som egentligen hände. Hur kunde folket från ingenting på bara 18 dagar störta en regim som ansågs vara arabvärldens mest stabila och i full kontroll? Med upproret i Tunisien som enda inspiration.

Läser en intressant artikel i New York Times som ger en delvis annan bild av det egyptiska upproret. När revolten i Tunisien drog igång hade oppositionella i Egypten redan jobbat under lång tid för att få till en förändring.

De hade bland annat börjat blogga om krav på politiska förändringar och försöka trumma upp stöd för strejker mot privatisering och galopperande inflation. Inspirerade av spridda strejker i landet uppmanade en grupp ungdomar till en landsomfattande strejk den 6 april 2008. För att göra reklam för den bildade de en Facebook-grupp, något som senare skulle visa sig vara en extremt effektiv strategi. Det blev starten till 6 Aprilrörelsen som var en av dem som organiserade de senaste veckornas demonstrationer på Tahrir-torget.

Efter en strejk i den tunisiska staden Hawd el-Mongamy bara några månader senare bildade en grupp nätbaserade ungdomar gruppen Tunisiens progressiva ungdom.

Via Facebook började de tunisiska och egyptiska ungdomarna utbyta erfarenheter. I Tunisien var trycket från regimen hårdare. Bloggare kunde inte ge uttryck för sina åsikter utan att dra på sig regimens vrede. Men fackföreningarna i Tunisien var starkare och mer oberoende än i Egypten.

Ahmed Maher som var med och grundade 6 april-rörelsen berättar för New York Times att de delade med sig till tunisierna av sina erfarenheter av strejker och bloggande.

6 April-rörelsen började studera andra icke-våldsrörelser och intresserade sig särskilt för Otpor, ungdomsgruppen som hjälpte till att störta Serbiens ledare Slobodan Milosevic hösten 2000. Några egyptier reste till och med till Serbien för att få råd direkt av Otpor-aktivister.

Bakom Otpors taktik låg teorier från den amerikanske tänkaren Gene Sharp. Han tes är att icke-våld är bästa sättet att underminera en polisstat. Använder man våld kan regimen ta det som förevändning för att slå tillbaka hårt.

Otpor-aktivister fanns också med som rådgivare när revolten i Georgien genomfördes 2003 och den USA-utbildade Michail Shakasvili kom till makten.

När diktaturen i Tunisien störtats såg 6 April-rörelsen chansen att förvandla de årliga protesterna på Polisdagen den 25 januari, som högtidlighåller en polisrevolt som slogs ner av britterna, till en mycket större protest.

Via Facebook lovade snabbt över 100 000 att dyka upp. Från det var bollen i rullning.

Nu delade tunisierna med sig av praktiska råd från sin revolt. Ungdomarna uppmanades ta med sig citroner, lök och vinäger för att minska påverkan från tårgasen och mjölk för att hälla i ögonen. Med färgspray mot bilrutorna kunde polisbilarna göras obrukbara.

Utan att vanliga egyptier gått man ur huse för att delta i ungdomarnas protest hade regimen förmodligen snabbt slagit ner dem. En spontan handling efter åratal av uppdämt missnöje.

Men utan de i förväg välorganiserade ungdomsorganisationerna hade det kanske aldrig gått så långt.

De fanns redan där och bara väntade på rätt tillfälle att dyka upp.